Visar inlägg med etikett Erlend Loe. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Erlend Loe. Visa alla inlägg

torsdag 29 april 2010

Fler skäl till kärlek

Jag återvänder till boken som jag idag läst ut.
Till min stora glädje är det den första roman jag läst av den aktuella författaren - och han har skrivit sisådär sexton till. Nyförälskelsen har alla förutsättningar att övergå i en långvarig relation.

När jag under påskhelgen, som jag tror att jag nämnde i en tidigare passage, besökte Brännö gick jag, som jag alltid gör när jag är på ön, in i den lilla lokalen vid hembygdsmuseet där begagnade böcker står i hyllor och ligger i lådor. Alla kostar fem kronor och man betalar genom att lägga pengarna i en rostig plåtburk. Några människor finns inte i lokalen.

I en av lådorna hittade jag den, mycket tummade, gula pocketboken som skulle leda till våldsamt drabbande kärlek. Tack och lov att jag i år firade påsken på Brännö. Tack och lov att jag gick in i antikvariatet. Tack och lov att någon hade lämnat sin gula pocket där. Tack och lov att jag fick läsa följande:

Vikten ökade med bara 25 kilo, men prestationsförmågan gick upp från 150 till 185 hästkrafter. (Somliga kommer att tycka att det borde ha stått ett utropstecken efter förra meningen, men jag (som skriver detta) tycker att användandet av utropstecken är ett tecken på svaghet. Eventuellt kan man använda utropstecken två gånger i livet om man skriver dagligen. Skriver man mera sällan än dagligen, kan man vid vissa tillfällen använda ett utropstecken en enda gång. Människor som okritiskt använder utropstecken borde interneras och skickas iväg - åtminstone ett tag.)

Idag läste jag alltså bokens sista rader. De ska jag naturligtvis inte återge här. Jag vill ju inte avslöja hur det går och förstöra nöjet för den som är nyfiken på det. Även om nöjet i det här fallet ingalunda skulle naggas mer än mycket marginellt av att slutstrofen var känd redan när man inledde sin läsning. Nöjet finns på varje sida i boken - inte bara den sista.
Ändå ska jag ge er en föraning. En liten smak av slutet.

När jag skrev förra meningen inser jag att författaren i romanen ger en bild av slutet - det verkliga slutet, det vi kallar döden. I hans bild förekommer Maj-Britt, en av romanens huvudpersoner, och Maj-Britts granne i generationen över henne, modern till en av hennes egna generationskamrater:

...på samma sätt som det har gjort von Borrings mor besviken där hon sitter, fortfarande i morfinrus, på ett moln uppe i himlen och ser ner på sin scoutson som hon tycker slarvar förskräckligt. Inte gifte han sig och inte har han varit intresserad av damer, och när han nu för en gångs skull vaknar bredvid en är det Maj-Britt, och von Borrings mor har alltid föraktat Maj-Britt, Maj-Britt med den gräsliga uppnäsan, från den enkla kommunistfamiljen, utan utbildning, och de sista åren har hon blivit ännu värre, outhärdlig, och von Borrings mor tycker det är påfrestande att sitta där uppe och se ner på allt som försiggår utan att kunna ingripa, medan von Borrings far, den lyckosten, slipper undan som vanligt, för han trodde inte på Gud. Och det som är riktigt illa är att von Borrings mor ganska snart kommer att få permanent besök av Maj-Britt på sitt lilla moln, för Maj-Britt har inte många dagar kvar att leva och även om hennes gudstro är lite vacklande, räcker den bra för att slinka in i himlen, tvivlet kommer henne till godo, och hon kommer att placeras på samma moln som andra från samma kommun, för så är det i himlen, kommungränserna respekteras, och när von Borrings mor redan nu tycker att det är tröttsamt att sitta där, kan vi ju själva tänka oss vilket helvete det kommer att bli för henne när Maj-Britt kommer. Och för övrigt, stick i stäv med vad många kristna tycks tro, är det inte så att man inte får ta med sig något till himlen. En sak får man nämligen ha med sig. Så det gäller att välja med omsorg. von Borrings mor valde en amerikakoffert med morfin och Maj-Britt kommer att välja ett långtradarlass med haschisch. Diskussionerna dem emellan kommer att bli både fängslande och irriterande och de kommer att pågå riktigt riktigt länge.

Men nu var det inte det slutet jag från början tänkte på.

Och ingen är perfekt. Ej heller jag (som skriver detta), och redan i lågstadiet brukade lärarna kommentera att mina uppsatser var bra, men att slutet ofta kom lite abrupt, och det är jag rädd att det kommer att göra den här gången också...

Rädslan är obefogad.

...just när de låser dörren med ett ihåligt dån, tonas musiken in. Det är Rage against the machine som spelar och låten heter "Killing in the Name". Denna musik föregriper en scen som kommer lite senare, men ligger ändå på redan härifrån, men nu tar vi en sak i taget, för det krävs kanske lite tillvänjning för dig (som läser detta) att jag (som skriver) väljer att avsluta detta som tills alldeles nyligen har varit en bok som en film, men så är det. Och det bästa skulle vara om du (som läser) sätter på den nämnda musiken och skruvar upp ljudet ordentligt medan du ser klart filmen. Den slutar som följer:

Blint förälskad som jag är lydde jag givetvis författarens uppmaning. När jag läst passagen ovan stängde jag boken och lade tillbaka den i väskan. Avslutade spårvagnsfärden, gick upp till kontoret, tog fram boken, satte på mig hörlurarna, spelade upp "Killing in the Name" och läste romanens sista sex sidor.

Arbetsdagen kunde inte fått en bättre start.

Nu har jag bytt musiken i lurarna mot The Falls "Your Future, Our Clutter" och ska skrida till verket.

onsdag 28 april 2010

Nykär

Det händer då och då. Att man blir förälskad på nytt. Drabbas av en sådan där plötslig och reservationslös kärlek till någon annan, någon som får en intensiv lycka att sprida sig i ens egen kropp utan att man kan göra ett dugg åt det.
Oftast är det, dessbättre, ens fru som framkallar dessa känslor. (Heter det förresten nyförälskad då? Henne har man ju varit förälskad i förut. En massa gånger.)

Men det händer också att det är någon annan, någon nyupptäckt person, som gör att man får glädjefnatt, blir knäsvag, fånigt leende, måste prata oavbrutet om vederbörande eller hur förälskelsen nu yttrar sig.

Inte sedan min då blivande fru och jag flyttade till Oslo har jag blivit förälskad i någon av norskt ursprung. Då var det vår hyresvärdinna. Nu är det en författare.

Hur kan man låta bli, motstå, att bli kär i en människa som skriver ord som de här:

Om vi ett ögonblick försöker föreställa oss att ett vanligt ungt par övertog Maj-Britts hus, så skulle de ögonaböj ha bytt ut allt det elektriska, de skulle ha bytt fönster, byggt ett nytt badrum, rivit ner väggen mellan köket och vardagsrummet, och möjligen två tre andra väggar, satt in en kamin (som förbränner mer miljövänligt, samt värmer bättre), de skulle ha kastat ut köksinredningen, flyttat diskhon, tilläggsisolerat ytterväggarna, samt lagt gipsplattor på invändiga väggar och målat det hela riktigt vitt. De skulle också ha dränerat runt huset, bytt de flesta rören och kranarna och så vidare och så vidare. Det skulle inte ha funnits någon ände. Vårt unga par skulle när allt kommer omkring bara ha behållit stommen av huset som Maj-Britt hade trampat runt i under gott och väl tre mansåldrar. Detta skulle ha tagit dem månader och år och om de hade siktet inställt på att göra det själva, skulle förhållandet dem emellan tämligen säkert ha blivit lidande, särskilt om de hade barn, och vem i hela världen skulle ha flyttat in i Maj-Britts hus utan barn? Låt oss för det unga parets egen skull hoppas att de hittar sig ett annat hus.

För övrigt är det bara trams att hus behöver människor. Hus behöver inget som helst. Det finns absolut ingenting, förutom möjligen människor själva, som behöver människor.

Erlend Loe, jeg elsker deg.