Fler skäl till kärlek

Jag återvänder till boken som jag idag läst ut.
Till min stora glädje är det den första roman jag läst av den aktuella författaren - och han har skrivit sisådär sexton till. Nyförälskelsen har alla förutsättningar att övergå i en långvarig relation.

När jag under påskhelgen, som jag tror att jag nämnde i en tidigare passage, besökte Brännö gick jag, som jag alltid gör när jag är på ön, in i den lilla lokalen vid hembygdsmuseet där begagnade böcker står i hyllor och ligger i lådor. Alla kostar fem kronor och man betalar genom att lägga pengarna i en rostig plåtburk. Några människor finns inte i lokalen.

I en av lådorna hittade jag den, mycket tummade, gula pocketboken som skulle leda till våldsamt drabbande kärlek. Tack och lov att jag i år firade påsken på Brännö. Tack och lov att jag gick in i antikvariatet. Tack och lov att någon hade lämnat sin gula pocket där. Tack och lov att jag fick läsa följande:

Vikten ökade med bara 25 kilo, men prestationsförmågan gick upp från 150 till 185 hästkrafter. (Somliga kommer att tycka att det borde ha stått ett utropstecken efter förra meningen, men jag (som skriver detta) tycker att användandet av utropstecken är ett tecken på svaghet. Eventuellt kan man använda utropstecken två gånger i livet om man skriver dagligen. Skriver man mera sällan än dagligen, kan man vid vissa tillfällen använda ett utropstecken en enda gång. Människor som okritiskt använder utropstecken borde interneras och skickas iväg - åtminstone ett tag.)

Idag läste jag alltså bokens sista rader. De ska jag naturligtvis inte återge här. Jag vill ju inte avslöja hur det går och förstöra nöjet för den som är nyfiken på det. Även om nöjet i det här fallet ingalunda skulle naggas mer än mycket marginellt av att slutstrofen var känd redan när man inledde sin läsning. Nöjet finns på varje sida i boken - inte bara den sista.
Ändå ska jag ge er en föraning. En liten smak av slutet.

När jag skrev förra meningen inser jag att författaren i romanen ger en bild av slutet - det verkliga slutet, det vi kallar döden. I hans bild förekommer Maj-Britt, en av romanens huvudpersoner, och Maj-Britts granne i generationen över henne, modern till en av hennes egna generationskamrater:

...på samma sätt som det har gjort von Borrings mor besviken där hon sitter, fortfarande i morfinrus, på ett moln uppe i himlen och ser ner på sin scoutson som hon tycker slarvar förskräckligt. Inte gifte han sig och inte har han varit intresserad av damer, och när han nu för en gångs skull vaknar bredvid en är det Maj-Britt, och von Borrings mor har alltid föraktat Maj-Britt, Maj-Britt med den gräsliga uppnäsan, från den enkla kommunistfamiljen, utan utbildning, och de sista åren har hon blivit ännu värre, outhärdlig, och von Borrings mor tycker det är påfrestande att sitta där uppe och se ner på allt som försiggår utan att kunna ingripa, medan von Borrings far, den lyckosten, slipper undan som vanligt, för han trodde inte på Gud. Och det som är riktigt illa är att von Borrings mor ganska snart kommer att få permanent besök av Maj-Britt på sitt lilla moln, för Maj-Britt har inte många dagar kvar att leva och även om hennes gudstro är lite vacklande, räcker den bra för att slinka in i himlen, tvivlet kommer henne till godo, och hon kommer att placeras på samma moln som andra från samma kommun, för så är det i himlen, kommungränserna respekteras, och när von Borrings mor redan nu tycker att det är tröttsamt att sitta där, kan vi ju själva tänka oss vilket helvete det kommer att bli för henne när Maj-Britt kommer. Och för övrigt, stick i stäv med vad många kristna tycks tro, är det inte så att man inte får ta med sig något till himlen. En sak får man nämligen ha med sig. Så det gäller att välja med omsorg. von Borrings mor valde en amerikakoffert med morfin och Maj-Britt kommer att välja ett långtradarlass med haschisch. Diskussionerna dem emellan kommer att bli både fängslande och irriterande och de kommer att pågå riktigt riktigt länge.

Men nu var det inte det slutet jag från början tänkte på.

Och ingen är perfekt. Ej heller jag (som skriver detta), och redan i lågstadiet brukade lärarna kommentera att mina uppsatser var bra, men att slutet ofta kom lite abrupt, och det är jag rädd att det kommer att göra den här gången också...

Rädslan är obefogad.

...just när de låser dörren med ett ihåligt dån, tonas musiken in. Det är Rage against the machine som spelar och låten heter "Killing in the Name". Denna musik föregriper en scen som kommer lite senare, men ligger ändå på redan härifrån, men nu tar vi en sak i taget, för det krävs kanske lite tillvänjning för dig (som läser detta) att jag (som skriver) väljer att avsluta detta som tills alldeles nyligen har varit en bok som en film, men så är det. Och det bästa skulle vara om du (som läser) sätter på den nämnda musiken och skruvar upp ljudet ordentligt medan du ser klart filmen. Den slutar som följer:

Blint förälskad som jag är lydde jag givetvis författarens uppmaning. När jag läst passagen ovan stängde jag boken och lade tillbaka den i väskan. Avslutade spårvagnsfärden, gick upp till kontoret, tog fram boken, satte på mig hörlurarna, spelade upp "Killing in the Name" och läste romanens sista sex sidor.

Arbetsdagen kunde inte fått en bättre start.

Nu har jag bytt musiken i lurarna mot The Falls "Your Future, Our Clutter" och ska skrida till verket.

Vintervrede och vårfrukänslor

Varje årstid har sin depression. Vinterdepression, vårdepression och så vidare. Det är inte en sådan jag nu vill tala om. Jag menar någonting betydligt kraftfullare. Någonting vredgat som gör klockren knockout på en och sänker en fullständigt.
Vintervreden.

Det var ju en synnerligen och ovanligt svår vinter i år. Ovanlig för att vara så pass långt ner i landet som i Göteborg i alla fall.

Och jag blev ovanligt svårt golvad.
Många blir överlyckliga av en vit vinter. "Äntligen en riktig vinter" och "det är i alla fall mycket bättre med snö än att allt är grått fem månader i rad", kan man höra folk säga i tid och otid. Den lätt sinnesförvirrade västgöte som spelar bas i mitt band hyllar den och gnuggar blåfrusna knogar i återhållen extas.
Och visst kan också jag se fördelar med en vinter som denna. Kan till och med uppskatta detaljer i den.
Snön är vit. Det innebär - som alla äggskalsmålande nyinflyttade fånleende lyckliga par känner till - att det blir ljusare. Snön innebär också att det blir tystare. Lättare att känna lugn. (Lättare att bli påkörd av biljävlar som inte hörs också.) Och snölandskapet är vackert att titta på.

Det är bara det att - även om jag kan uppskatta enstaka promenader i den tysta vinterskogen - det (snölandskapet) är väldigt mycket mer tilltalande på vykort och genom lägenhetsfönstret än i den bistra vinterverkligheten.

Det finns ingenting roligt med att dag ut och dag in hänga upp sina barns dyngsura overaller på tork. Ingenting är roligt med att halka omkring i den avgasbruna saltflagnande snö som pryder gator och trottoarer i stan. Ingenting är kul med att försöka knuffa en barnvagn på trottoarer som inte längre är breda nog för vagnen, fastna i varenda snödriva och tvingas ut och fotgänga i bilarnas körfält.
Det är inte roligt att allting - från barnvagnspromenaden till kollektivtrafiksturen mot kontoret - tar dubbelt så lång tid som när landet inte är inbäddat i snö. Det är inte ball att varenda stressig morgon bylsa på sina ungar fyrtio lager kläder och att korva av desamma när de kommit hem.

Det är som att trögheten och omständligheten som följer med snötäcket sätter sig också på min hjärna. Som att även den blir inbäddad i den dämpande - men samtidigt obehagligt fuktiga och kyliga - vadd som är snö.

Och det är väl en av förklaringarna till att det inte producerats någon text i det här forumet på så länge.
Jag har varit halvt snöförlamad, snöblind och upptagen med att för fjortonde året i rad förbanna mina förfäder för att någon av dem haft den dåliga smaken att slå ned sina bopålar i den här delen av världen och för att ingen av dem haft den goda smaken att flytta härifrån. Ändå gör jag det inte själv och sällar mig därmed till den långa och traditionsbundna rad av mesiga nordinvånare som kommer att ge mina egna barn rätten att förbanna också mig.

Dessbättre kommer töväder. Vadden lättar. Löses upp.
Det var på vårfrudagen jag först märkte av det. Våfflor med hallonsylt och grädde tillsammans med barnen. Ett välbehag. Någonting i luften. Och våfflan. Nygräddat. Nyvaket. Nyväckt. Outforskat. Lätt nervöst men lustbetonat. Spännande.
Precis som på den där tiden då man var oskuld och för första gången träffade en ängel som meddelade att man var gravid.
Jungfrueligt.

En påskhelg i vår förnämliga skärgård spär på känslan. Av uppvaknande. Att tina upp. Återuppståndelse.
Barnen tvingas som vanligt att med sina pedagoger lyssna till vår världs onda påsksagor. Själv tvingas man svara på frågor om korsfästa män. "Jo, förstår du, mitt barn, i vår del av världen - du vet, den där svinkalla och mörka delen - tror vi att någon tvingas lida för de synder som DU begår, som du måste begå - eftersom du har ärvt dem, du är född i synd - och denne någon är Jesus och han bär dina synder på sina korsfästa axlar, DÖR för din skull - man skulle kunna säga att du har dödat honom - och du ser ju själv hur för jävligt han mår där han hänger på korset med taggtråd på huvudet och BLOD i ögonen."
Vädret är förnämligt. Jag ser rödhake, koltrast, citronfjäril och nyfödda lamm. Som på ett paket toalettpapper och på vingliga ben. Guds skuldtyngda, syndfulla, vårglada lamm.

Fyra dygn i huvudstaden, varav två instängda på ett konferenshotell, gör sitt bästa för att ta död på känslan igen. Men tillbaka vid västkusten kommer solen igen.
Det är det den gör.
Kommer igen.
Precis som vi människor.