Godis

Den som har Spotify värmer med fördel upp inför måndagen med att via följande länk lyssna till vad Alice spelade i fjol (i alla fall som jag minns det). Dessvärre fattas både Cold Ethyl och Steven eftersom Welcome to my nightmare-plattan av någon anledning inte finns hos Spotify. Ändå ingen dålig låtlista: Alice as in Berlin

Lasse Franck finns överallt

Inte nog med att man kan köpa musik av Lasse Franck på till exempel iTunes, TDC Online, Elkjöp och Meteli - nu kan man också lyssna till flera av hans alster på Spotify.
På så sätt har man tillgång till Lasse Franck - eller åtminstone hans musik - var man än befinner sig, så länge man har en dator med nätuppkoppling till hands.

Kan ju vara skönt för alla som har svårt att bärga sig tills nya plattan kommer. Vid ett bandmöte för någon vecka sedan beslutades att inspelningarna fortsätter i vecka 38. Så hav förtröstan. Och njut med Spotify så länge.

Highway to hell

Ingen av mina AC/DC-frälsta vänner skulle gå till konserten på Ullevi visade det sig när biljetterna skulle släppas. De hade redan sett gubsen så många gånger.
Och själv var jag inte tillräckligt frälst för att pröjsa 800 spänn och gå själv. Även om jag inte sett dem någon enda gång. Det har ju blivit så sabla dyrt att gå på storkonsert.

Igår kändes det lite tråkigt. Det gjorde det faktiskt redan några dagar innan, när min gode vän i Lund ringde upp och frågade om jag skulle gå. Det skulle jag ju inte. Det skulle han.

För även om jag aldrig lyssnat sönder AC/DC har man ju lirat Highway to hell med stor glädje ett otal gånger. Och plattor som Who made who, Dirty deeds done dirt cheap och Flick of the switch snurrade en period rätt flitigt på skivtallriken. Det var den perioden - då man använde en tallrik där man lade en stor, svart skiva att snurra. Flick of the switch köpte jag för 15 000, vill jag minnas. Lire. Eller lira. I Italien. Min vän som nu bor i Lund bodde i Italien då. 1986. Eller -87.

Noterade att GP:s recensenter, som så många gånger förr, har helt fel när de betygsätter bandets katalog. Eller inte helt. Men uppvisar allvarliga brister. Varken Flick of the switch eller Powerage förtjänar underbetyg. Till exempel.

När det initierade sällskap gamla hårdrockare där jag ingår förra året samlades efter extremt noggranna förberedelser för att kora de bästa hårdrocksalbumen genom tiderna var AC/DC det band som fick flest topplaceringar.
Back in black tog till och med hand om förstaplatsen. Det är med andra ord det bästa hårdrocksalbumet någonsin. Vetenskapligt bevisat. Powerage kom på tredje plats och Highway to hell på sjunde.
Inget annat band fanns med mer än en gång bland de tio bästa.

Tänkte att jag istället för att gå på konsert skulle spela musiken hemma. Men AC/DC finns inte med på Spotify. Där hittar man bara trista coverversioner av deras låtar. Och mina plattor är som sagt så gamla att de kräver en fungerande skivtallrik. Och det har jag ingen. Fick beställa hem nya cd-versioner istället. Och vänta.

Om nu Springsteen spelar pubrock de luxe kan man ju fråga sig vad AC/DC verkar i för genre. Hård pubrock de luxe antagligen. För det är ju så med jättearenornas artister nuförtiden. Att det är publiken som står för det breda spektrumet.
Inte musiken.