I kväll firar Lilla Svärje.
Dopdagen är här.
Vi döper en nyanländ liten skiva, Lilla Svärje.
Ceremonin äger rum på Pustervik i Göteborg.
Dörrarna öppnar klockan 19.
Och alla är välkomna.
Lasse Franck & hans muskler kommer att framföra flera psalmer och det kommer att finnas drycker av alla de slag samt minnesgåvor att köpa. Gott om fina människor med fina namn också.
Ses ikväll.
Imorgon släpps vår skiva.
Lilla Svärje. Det är lite nervöst. Mycket spännande.
Och roligt.
Kommer musikkartan att ritas om? Kommer nya kapitel att skrivas i den populärmusikaliska historian? Hela volymer kanske? Eller passerar den helt obemärkt, utan att märkas ett dugg, utan att påverka en enda människa? Ser Lilla Svärje ut precis som vanligt efter imorgon?
Släppfesten - eller releasepartyt, som man säger i andra länder än Svärje - ska hur som helst bli riktigt rolig. Den äger rum om en vecka, tisdagen den 22/5, på Pustervik. Här kan man köpa biljetter.
Där kan man köpa skivan och lyssna till mig & mina muskler när vi framför smakprov från den. Och fira. Både jag och alla mina muskler blir väldigt glada - och lugna - om du dyker upp. Du kan få fungera som muskelavslappnande. Du kan också få ta med dig alla du känner.
Kan man inte vänta med att få tag i ett exemplar av skivan går den att köpa på andra ställen också. Till exempel här.
Det är nu många somrar sedan den då jag under några dagar tjänstgjorde som musikledare vid ett ungdomsläger på Utøya. Men jag kan ändå föreställa mig den enorma skräck som måste genomsyrat varenda en som befann sig där den 22 juli i fjol. Jag kan ändå enkelt begripa vilken förlust det är, för Norge, Skandinavien och hela världssamfundet, att 77 eldsjälar inte längre finns bland oss.
Och i dessa dagar, när det talas om Anders Behring Breivik överallt och hela tiden, har jag anledning att dra mig allt det där till minnes.
Jag skulle utan några som helst betänkligheter kunna kalla Behring Breivik för både galen och störd. Och har säkert gjort det upprepade gånger. Men då menar jag inte störd i klinisk bemärkelse. Då använder jag ordet betydligt slarvigare och mer slentrianmässigt - på samma sätt som jag kan göra om nästan alla vars tankar är för mig obegripliga och kommer till betydande felaktiga slutsatser.
När massmördaren nu fått stå i det rampljus, dit han med all säkerhet längtat, och förklara hur han rättfärdigar det som i så gott som alla normalstörda hjärnor betraktas som avskyvärda handlingar, visar han tydligt att han inte alls lider av några seriösa psykiska störningar. Och det hade han väl egentligen redan bevisat - just genom de där avskyvärda handlingarna. Den som är allvarligt psykiskt störd skulle ha mycket svårt att under så många år så ihärdigt hålla sig till en väl uttänkt och mycket långsiktig plan, att lyckas genomföra alla de planerade - och omplanerade - vidrigheterna utan att ge upp.
Man kan ifrågasätta att han under så lång tid tilläts predika sin samhällssyn från de anklagades bänk och jag tycker nog själv att domaren borde ha avbrutit honom på ett tidigare stadium. Samtidigt tycker jag att det är bra att han tilläts förklara sig. Det är bra att vi alla får höra att hans resonemang i så stora delar är likadant som det som förs bland ganska många människor som halkat för långt ut på högerkanten.
När han talar om att skydda den norska ursprungsbefolkningen och den hotande islamiseringen skulle han lika gärna kunnat vara vilken sverigedemokrat eller fremskrittspartist som helst.
Han drevs inte av en längtan att få döda och uppvisade därmed inga likheter med thrillerfilmernas psykopater till massmördare. Och även om känslan hos hans offer måste varit nästan exakt densamma som den hos de ungdomar som råkar ut för Jason i Fredagen den trettonde, eller någon annan skräckfilmsmördare, har Behring Breivik ingenting gemensamt med dem, utöver själva morden.
Jason är ingen politisk massmördare. Men Behring Breivik beskriver själv de döda ungdomarna som collateral damage, oundvikliga offer i kampen. En kamp som också förs av sverigedemokraterna, Le Pen och en hel massa andra europeiska politiker - även om de använder andra, hederligare, metoder. Att metoderna är hederligare gör emellertid inte deras kamp hederlig. Den bygger på samma avskyvärda människosyn som Behring Breiviks och måste motarbetas med alla tänkbara medel.
Så länge ingen tar sig in i riksdagshuset och släpar till exempel Kent Ekeroth eller Annelie Enochson mot tvångsvård har jag väldigt svårt att se varför Behring Breivik skulle vårdas.
Och jag hoppas verkligen att de och alla deras gelikar försvinner från vårt riksdagshus - och från alla andra parlamentariska församlingar runt om i världen. Så att det kan komma någonting positivt ur den här historien som aldrig kan bli någonting annat än olidligt hemsk.
Ett visst hopp spirar, känns det som, redan. Genom att sådana här diskussioner förs på en hel mängd offentliga platser. Och - inte minst - genom Norges agerande sedan tragedin.
Statsminister Jens Stoltenberg satte tonen redan i sina allra första anföranden. Han talade om att landet skulle visa solidaritet, omsorg och kärlek, mer öppenhet och demokrati. Och så verkar det ha blivit.
När mer än 40 000 människor samlas en torsdag för att sjunga (den barnsång som Breivik menar är kulturmarxistisk) medan rättegången mot massmördaren pågår, när man möter terror med musik - då är det trots allt - trots att det finns galningar överallt - ganska lätt att tro på att solidariteten kommer att segra. På att musiken åter kommer att ljuda också på Utøya och på att nya eldsjälar där kommer att samlas i kamp mot de mörka högerkrafterna.
Hur Lasse Franck fungerar i sociala sammanhang ska vi kanske inte uttala oss om. Inte här och nu. Att hans låt Sociala sammanhang fungerar synnerligen väl, som ett medryckande och uppfriskande avbrott i den svenska popslentrianen, kan vi däremot fastslå med fullständig övertygelse.
Lasse Franck har i många år skrivit låtar i olika Göteborgslyor. Han har varit med i ett antal band, bland andra Alice Cooper-gruppen Institute of Nude Wrestling. Men inte förrän nu släpper han sin debutplatta, Lilla Svärje. En skiva som berättar om tillståndet i nationen – och som dessutom får dig att vilja göra någonting åt det. Att Lasse inte har särskilt mycket till övers för ”de nya moderaterna och resten av den blåbruna alliansen” är tämligen tydligt. Och en låt som Nu börjar det roliga kan ses som en direkt kommentar till Carema-skandalen (även om den klärvoajante Lasse Franck skrev sången innan skandalen var ett faktum). Lyriken är viktig i sammanhanget och Lasse har många gånger lovordats för sin förmåga att skriva angelägna låttexter.
Ett tag satsade han på en karriär som Franckensteins monster. Det lyckades inte alls. Hans ansikte är hopsytt med 47 stygn men sist vi såg Lasse verkade han ändå rätt nöjd. Och snygg.
Lilla Svärje släpps den 16 maj. Sociala sammanhang är första singeln från albumet och finns ute NU. Lyssna på Spotify.
”Lasse Franck är en ypperlig rockpoet som genom sin briljanta förmåga att leka med ord lyckas leverera både mänsklig värme och uppkäftiga provokationer på samma gång.”
(Ola Bjurman, From a Friend)
Skivan släpper Lasse tillsammans med trumslagaren Kalle Thorslund (Anywhen, Gordon) och basisten Jonas Slättung (Gordon, Det Är Kärlek). Skivan är producerad av gitarristen och ljudfantasten Håkan Svensson (Nationalteatern). När musiken framförs live framträder herrarna under namnet Lasse Franck & hans muskler. Bland dessa muskler finns också Joakim Fritzner, gitarr, och Ulf ”Vinyl” Stenberg, keyboard.
Sociala sammanhang: Lasse Franck - sång, handklapp, text och musik Jonas Slättung - bas Kalle Thorslund - trummor, handklapp Håkan Svensson - gitarr, produktion Ulf "Vinyl" Stenberg - keyboards Pär Edwardson - körsång, handklapp Per Umaerus - körsång
Tack. Alla ni som jobbade med stödgalan för Johan Persson och Martin Schibbye som hölls på Trädgår'n igår. Och tack alla ni som kom dit. Det var så skönt att få se och höra fantastisk musik samtidigt som man också såg och hörde människor som tillsammans arbetar för en god sak. Som är solidariska. Som anstränger sig, bidrar, gör vad de kan. Det gör att mitt hopp om mänskligheten ökar avsevärt. Och att jag känner mig glad.
Här har det bestämt inte varit någon aktivitet att tala om sedan förra påsken. Den låg ju sent förra året, påsken. Och efter påska kommer sköna maj - en av årets båda stresspackade månader. En sådan där månad då allt ska avslutas, då man ska springa på en massa samlingar och avslutningar och fixa det där som bara måste bli klart före semestern.
Jag hängde inte alls med. Tyckte att sommaren kom alldeles för tidigt. Och sedan kom jag liksom inte ikapp. Förrän det hade blivit december och dags för nästa intensivstress.
Den här stackars bloggen har varit väldigt lågt prioriterad. Numera finns jag tydligen på Facebook också och där kan man läsa kortare kommentarer och tips om man vill det.
Nu händer det emellertid för mycket intressanta saker för att hålla helt tyst. Nästa månad släpper vi vår skiva, Lilla Svärje, och under tiden krymper alliansen med moderaterna i spetsen vårt land till svårskådad storlek. Sådant måste, emellanåt, kommenteras.
Repade med mina muskler igår. Vinyl var med och spelade lika fint som på skivan. Och vårt fenomenala nytillskott, gitarristen Joakim Fritzner. Han är inte bara flink - han är snygg också. Skönt. Nu slipper vi andra bråka om vem som ska vara flickfavoriten. Kan bli riktigt bra det här. Vi ses väl här?
Vid ett möte med bandet visar det sig att basisten äntligen har gått och blivit sådär gammal som en basist ska vara. Vi talar också om vår fenomenala skiva, Lilla Svärje, som är färdig nu. Rent musikaliskt i alla fall. Omslaget ska fortfarande sättas ihop och vi funderar över hur vi bäst ska marknadsföra den och lyckas tränga igenom brus, skval, tjatter och knaster. (Goda råd mottages tacksamt.)
Till att börja med spelar vi på Sticky Fingers, här i Göteborg, den 14/4 - så det datumet kan ni reservera i almanackorna. Samtidigt spelar också Boa, Not without grace och Open streets. Kan bli en strålande afton.
Peter Rudvall och Lasse Franck fortsätter sitt samarbete efter framgångarna med kritikerrosade storshowen Franck & Rudvall On Ice. När Rudvall tillsammans med sitt band på fredag (10 dec) intar scenen på House of Win-Win (Tredje Långgatan 13) värmer således Lasse Franck (utan band) upp publiken. Och allt detta för det ruskigt rimliga priset sextio riksdaler.
Både Rudvall och Franck är i full färd med skivinspelningar och det finns anledning att hålla ögon och öron öppna. Släppfester och releasepartaj väntas inom en hyfsat snar framtid. Och ta chansen att redan nu på fredag njuta av smakprov från de kommande albumen. Klockan 19.30 på House of Win-Win.
Det finns nästan ingenting som slår det. Att så här års - när man alltid funderar över att emigrera - efter några jobbiga dagar, där man plågats av och irriterat sig på en massa män - självupptagna, högljudda och respektlösa sådana - kliva ner i källaren som tillhör Bongo Recordings för att översköljas av ljuv musik - musik som man själv har varit med och skapat, men som andra - helt fantastiska män - har arbetat vidare med och utvecklat så att den låter helt överväldigande bra.
Att inse att man varit med och gjort någonting som är sanslöst bra. Att inse att andra, superbegåvade, personer tycker tillräckligt bra om det man gjort och gör för att hjälpa till med att få det många, många gånger bättre. Att ingå i en kollektiv och kreativ process som är fantastisk i sig och som leder fram till ett slutmål som vida överträffar det man föreställde sig när man började.
Att sitta där på källargolvet och översköljas av ett magiskt vackert ljudlandskap.
Kalle och jag kom till studion för att lägga de sista körerna på plattan. Det gjorde vi, tillsammans med Pär. Bara två låtar kvar som behövde körsång. Efter lunch kom den supermysige, begåvade och genomtrevlige Per Umaerus förbi - så han fick också vara med. Pär och Per blev till en Disneydröm. Och därmed var de sista inspelningarna gjorda.
Vi lät oss också inspireras av den fenomenale kroppsmusikern Gerry Phillips:
Nu återstår en mängd arbete för vår redan hårt arbetande producent - han måste vara landets bästa - som ska mixa alltsammans. Välja bort, välja nivåer, välja effekter... Och sedan är det klart! Så långt i alla fall. Återstår att göra ett omslag, trycka och nå ut...
Förutsättningarna borde vara goda med ett grundmaterial av den här kvaliteten. Jag är så fantastiskt tacksam över att Håkan och Pär, Kalle och Jonas har gjort det här så in i h-e bra. Över att ha möjligheten att sitta där på golvet och kliva in i den ljudvärld de har skapat.
Nu kan jag ta en hel hög dåliga dagar till. Kan ta en hel hop svinaktiga män. Mina män är nämligen helt fantastiska. Som vet hur man angör en skiva. Och konsoliderar den. Gosegrisar.
Vänd tillbaks Från borgerlig politik till det välfärdssamhälle som vi byggde åt envar Vänd tillbaks Låt ej alliansen ödelägga allt det som vi har kämpat för att alla ska ha Vänd tillbaks Barnomsorg, skyddsnät, folkbildning, A-kassa, solidaritet för fan Vänd tillbaks Innan skit-Försäkringskassan gasar alla sjuka, skickar resten på en kurs i Gulag Vänd tillbaks, Sverige Inte för att vi har nån nation Vänd tillbaks, Sverige Reinfeldt ger mig en djup depression
Vakna upp Arbetarklassen framför platt-tv:n som serverar plastdrömmar från USA Vakna upp Extreme makeover vore bra om den gav oss rätten till vårt arbetes frukt Vakna upp Ur löneslaveri, av vår tid och kropp och arbetskraft stjäler arbetsköparen profit Vakna upp Börja tala sanning för ett arbetarparti kommer dom aldrig någonsin att kunna bli Vakna upp, folket Genomskåda lögnen i vår tid Vakna upp, folket Inte fyra år till utan strid
Nej, nu röstar vi på rött Och kanske rödgrönt eller rosa Inte på nåt borgar-as Till och med sossepacket är bättre Synd med denna tvåblocksmodell Men om vi verkligen ska ha det som i USA Så tycker jag att Gudrun Schyman ska va president Ja, hon är nog den som är mest kompetent Men drömmen är ändå en sann demokrati Som betyder folkstyre, därav anarki Inte makt till de få Men bröd och frihet delat jämt Allt åt alla permanent
Men hur kan det bli vår verklighet Intersektionellt och konkret När machovänstern Tågar i straighta led
Och revolutionens förtrupp är En köttätande vit heterohop Ingen som förstår Att allting hänger ihop
Gråt inte mera Åt alla dom drömmarna som dog Organisera Vi är jävligt många som fått nog
Och vi tänker inte stå kvar I förtvivlan över valet Vi har analysen klar Världen styrs av kapitalet Och vi vägrar att leva på knä För vi vill mycket mer Tillsammans har vi styrka nog att krossa varje norm Att rädda livet som förtvinar i varuform Vi sprider våra kamper och möts i enat hat Vi tar ingen gisslan när vi störtar er stat Vi kommer segra till slut Och folket brister ut i dans Farväl nu, jävla allians
Ja, så kan det bli vår verklighet Intersektionellt och konkret När alla har fått Syn på sin identitet
Och när våra röster träder fram Som ekon av de tystades rop När alla förstått Att allting hänger ihop
Gråt allians av vårt hat Text: Anna Bjereld, Lasse Långström, Mats Råsmark
Det är ju fullständigt genialt. Eller, faktiskt inte fullständigt. Det är väldigt synd att de missuppfattat det där med Schyman. Hon är inte den som är mest kompetent. Dessutom är en röst på Feministiskt Initiativ med stor säkerhet en bortkastad röst. FI kommer förmodligen inte in i riksdagen och skulle det visa sig att alliansen vinner, men att det rödgröna blocket hade vunnit om de bara hade fått också FI:s röster har man genom att rösta på FI spelat alliansen rätt i händerna.
Trist alltså med den felaktiga slutsatsen mitt i en i alla andra stycken utomordentligt välkompenerad och enormt uppiggande historia.
