Hårdrock

Årets bästa hårdrocksplatta. Missa inte den.

Det vackra 80-talet

Jag var hårdrockare. Inte synthare. Men jag gillade Like to get to know you well med Howard Jones. Det är lika bra att den som läser den här recensionen från början har klart för sig med vilka förkunskaper och förutfattade meningar jag gjorde nostalgitrippen till 80-talet.

Dessvärre måste de ha sparkat igång några minuter före utsatt tid, för några av Hellmans sånger missade vi. Kom lagom till Vintern dör.

Jag har inte imponerats av de små framträdanden jag sett Jakob Hellman göra efter storhetstiden 1989. Tycker att han har sjungit väldigt hämmat på något sätt. Men jag älskade hans sånger. Då. De flesta älskar jag fortfarande.

Därför var det mycket glädjande att höra honom sjunga ut tillsammans med sitt gamla kompband från plattan. Den hyllade. Och enda. Han spelar alla sånger därifrån. Inklusive Som jag vill. Rösten låter lika pojkaktigt charmig som för tjugo år sedan och låtarna lika bra. Det är hög tid för Hellman att komma med uppföljaren.

All musik har inte åldrats med samma värdighet. Ljud som en gång lät fräcka kan varje barnrumpa hitta på själv framför en dator eller en musikmaskin idag.

Howard Jones uppträder tydligen fortfarande flitigt hemma i England. Och det framstår, om man inte tar med Storbritanniens bidrag till Schlagerfestivalen i beräkningarna, som ganska obegripligt.

Merparten av syntslingorna låter plastleksak och de flesta av sina gamla hits slaktar han i omgjorda versioner. Undantagen är What is love och Things can only get better. Den sistnämnda titeln är en god sammanfattning av upphovsmannens konsert.

Alphavilles framträdande är ännu mer patetiskt. Den låt som fått ge namn åt hela jippot låter inte så illa, men resten.

En fullständigt övertänd Marian Gold flyger som en fyrkantig studsboll över scenen och skriker saker som ”Are you ready to rock?!” Till ett ytterst tunt och maskinellt komp. Trummisen Jakob Kiersch saknar all känsla. Gold sjunger visserligen rätt bra men det bestående intrycket blir ändå att vi alla tvingas bevittna hans privata friskis och svettis-pass.

Olle Ljungström må vara hur nära döden som helst. Han är ändå den mest vitale av de mer eller mindre legendariska artister som ikväll står på scenen. Möjligen med undantag av hurtbullen Marian, då. Men Ljungströms scenframträdande är betydligt roligare.

Man kan inte låta bli att undra över hur de som sett honom förut kunnat undgå att det inte lönar sig att ropa efter favoritlåtar när han står i centrum. Tvärtom.

– Jag kan inte förstå att så många tycks förväxla konserter med auktioner, där man högljutt ska ropa för att få vad man vill ha. Tror ni inte att vi har repeterat? Att det ligger någon tanke bakom låtordningen?

Reeper-bahn är bäst ikväll. Deras musik står sig synnerligen väl. Den lät heller aldrig så daterad när den gjordes. Låtmaterialet är ruskigt starkt. Från inledande Marrakesh, via fantastiskt fina Små druvor – tillägnad avlidne medlemmen Peter Ivarss – och gnistrande Gröna tapeter, till allsången i avslutande Det vackra livet har Reeperbahn publiken i sina händer. Och när extranumren består av Peepshow och Förnedringen är det inte bara jag som blir överlycklig.

Roligt är det också att se hur de övriga bandmedlemmarna – inte minst Eddie Sjöberg – skrattar rejält åt Ljungströms improviserade mellansnack.

– Nä! Nu får det vara slut på 2000-talet! Vi börjar om från början igen. Och det tänkte vi göra med ett… kattbål. Det är dags att bränna sommarkatten.

Han är lite trött i rösten, Ljungström. Den är ovanligt sprucken. Men det gör nästan ingenting. Inte när allting annat är så bra.

I Reeperbahn är åtminstone hälften av orkestern originalmedlemmar. Det är mer än man kan säga om Lustans Lakejer, som bara består av en massa unga förmågor plus gamle frontmannen Johan Kinde. Kinde har jag aldrig uppfattat som någonting annat än en medelmåttig låtskrivare, rätt usel sångare och enorm posör. Kvällens framträdande får mig inte att ändra uppfattning.

Ultravox avslutar den vackra sommar-kvällen i Varberg. Och gör det med den äran. Det låter lite stolpigt mellan varven, men mestadels är det riktigt bra. Här är det bara äldre herrar från begynnelsen med. Och redan då – i begynnelsen – ville Ultravox vara ett riktigt band, snarare än en maskinpark. Vilket gör att deras musik, till skillnad från mycket annan syntbaserad sådan, står sig. Även en renodlad synthistoria som Mr X låter utmärkt.

Jag önskar bara att de hade avslutat med den vackra Vienna. Det hade varit ett finstämt slut på den här galan och gjort sig perfekt i sommarnatten.

Och visst låter det ibland – som i Sleepwalk – som om Ultravox inte bara vill vara ett band, utan till och med ett hårdrocksband?

Kommande spelningar (med The Human League ist f Howard Jones):
13/8 – Eskilstuna

14/8 – Helsingborg

20/8 – Gävle

21/8 – Kalmar

(Som sagt, i Fria Tidningen.)

Tung konserthelg

Den här helgen kryllar det av klassiska rockband i landet och det är inte lätt att veta vart man ska ställa kosan. Kanske beror det lite på om man var hårdrockare eller synthare då det begav sig.

På fredag spelar The Cult på Gröna Lund i Stockholm. Ian Astbury är en av världens bästa sångare och eftersom det är rätt sällan hans band är här bör man ta chansen. Och om man nu ändå gillar rejäl rock kan man lika gärna stanna kvar i huvudstaden.
Dagen efter spelar Alice Cooper, Iggy & The Stooges, Anthrax, Iron Maiden, Slayer, Mötley Crüe och Hammerfall allesammans på Sonisphere Festival i Stora Skuggan.

Å andra sidan är det närmare till Varberg, där man får chansen att återuppleva en annan del av 80-talet. Reeperbahn, Jakob Hellman, Howard Jones, Ultravox, Alphaville, Lustans Lakejer och Human League i fästningen.

En återförening av Reeperbahn och Hellman som spelar hela plattan från 1989 vill man heller inte gärna missa. Och visst var Like to Get to Know You Well med Howard Jones rätt bra?
Även om jag, naturligtvis, inte var synthare.

Highway to Hells Jingle Bells

Idén att göra en hårdrockande julshow är - hur befängd den än kan verka - gnistrande som det mest idylliska vinterlandskap.

Hårdrocken har flera egenskaper som gör att den lämpar sig även i ett sådant här sammanhang. Det handlar inte bara om musiken - alla fantastiska hårdrockslåtar som gjorts. För visst finns det en hel drös mediokra och usla hårdrockskompositioner också.
Men hårdrockspubliken är speciell. Med sin oreserverade kärlek till musiken, sin genuina snällhet och sin - numera - sköna åldersblandning.

Dessutom finns i arkiven inte bara sköna tv- och videoklipp från musiken och artisterna i sig - från sjuttiotalets platårock, via åttiotalets pudel-, spandex- och suspensoardito, till dagens tämligen varierade genreblandning - där finns också helt underbara inslag där självutnämnda förståsigpåare diskuterar hårdrocken och dess inverkan på ungdomar och mänsklighet. Det har Mattias Lindeblad och Melker Becker tagit fasta på och på scenens storbildsskärm får vi, utöver disneylika julkort från Ronnie James Dio och andra, beskåda det undersköna eländet. Det klassiska klippet från Svar direkt, där en allt annat än neutral pingstpredikande Siewert Öholm leder en debatt om WASP och deras budskap.


Ännu roligare är inslaget från vårt objektiva nyhetsprogram Aktuellt som sändes 1984 (där en nästan lika objektiv forskare inom det etnologiska fältet redovisar några intressanta slutsatser - inte minst av geografisk natur).


Annars har Hells Jingle Bells inte särskilt mycket med julen att göra. Bortsett från julbordet, där man kan smaka Dee Sniders löksill och andra läckerheter, och dekoren handlar det om hårdrocksklassiker som Ace of spades, Run to the hills, We're not gonna take it och så vidare och så vidare.
De flesta numren framförs av Hammerfalls sångare Joakim Cans. Och min enda invändning mot showen är nog att jag saknar ytterligare en sångare. En som representerar en annan sorts hårdrockare. Cans hör nämligen till de som sjunger ljust, rent och med vibrato. Jag hade gärna sett en raspigare rockröst också, som bättre kunde förvalta sånger som i original framförs av sångare som David Coverdale, James Hetfield och Alice Cooper.

MEN - själv ska jag aldrig mer offentligt framföra en cover av AC/DC:s Highway to hell. Det bestämde jag mig raskt för medan jag under showen hörde Petra Kvännå göra sin version. Satan i gatan vilken pipa! Bara den är värd full pott.

För övrigt har jag fortfarande inte hört att några Lasse Franck-låtar spelats som motmedel mot malaria i Musikhjälpen.
Men såg igår kväll Ruben Östlunds smått geniala film Gitarrmongot på SVT. Det är annat än Aktuellt och Svar direkt, det.

Vilken kväll! Vilken vecka!

Ja, jösses...

Vad säger man?
Nurse Rozetta, Guilty, From the inside, Killer, Black Widow, Go to hell... Nästan för bra för att vara sant.
Den som har vägarna förbi Västerås ikväll bör ta tillfället i akt och skåda mästaren.
Läs recension här.

Ett synnerligen trevligt rep i söndags, finfina lussefiranden som föregick konserten igår, Hells jingle bells imorgon... Ser ut att bli en minnesvärd vecka.

Återstår väl egentligen bara att tipsa om det mest eminenta Alice Cooper-coverbandet - Institute of Nude Wrestling.

Highway to hell

Ingen av mina AC/DC-frälsta vänner skulle gå till konserten på Ullevi visade det sig när biljetterna skulle släppas. De hade redan sett gubsen så många gånger.
Och själv var jag inte tillräckligt frälst för att pröjsa 800 spänn och gå själv. Även om jag inte sett dem någon enda gång. Det har ju blivit så sabla dyrt att gå på storkonsert.

Igår kändes det lite tråkigt. Det gjorde det faktiskt redan några dagar innan, när min gode vän i Lund ringde upp och frågade om jag skulle gå. Det skulle jag ju inte. Det skulle han.

För även om jag aldrig lyssnat sönder AC/DC har man ju lirat Highway to hell med stor glädje ett otal gånger. Och plattor som Who made who, Dirty deeds done dirt cheap och Flick of the switch snurrade en period rätt flitigt på skivtallriken. Det var den perioden - då man använde en tallrik där man lade en stor, svart skiva att snurra. Flick of the switch köpte jag för 15 000, vill jag minnas. Lire. Eller lira. I Italien. Min vän som nu bor i Lund bodde i Italien då. 1986. Eller -87.

Noterade att GP:s recensenter, som så många gånger förr, har helt fel när de betygsätter bandets katalog. Eller inte helt. Men uppvisar allvarliga brister. Varken Flick of the switch eller Powerage förtjänar underbetyg. Till exempel.

När det initierade sällskap gamla hårdrockare där jag ingår förra året samlades efter extremt noggranna förberedelser för att kora de bästa hårdrocksalbumen genom tiderna var AC/DC det band som fick flest topplaceringar.
Back in black tog till och med hand om förstaplatsen. Det är med andra ord det bästa hårdrocksalbumet någonsin. Vetenskapligt bevisat. Powerage kom på tredje plats och Highway to hell på sjunde.
Inget annat band fanns med mer än en gång bland de tio bästa.

Tänkte att jag istället för att gå på konsert skulle spela musiken hemma. Men AC/DC finns inte med på Spotify. Där hittar man bara trista coverversioner av deras låtar. Och mina plattor är som sagt så gamla att de kräver en fungerande skivtallrik. Och det har jag ingen. Fick beställa hem nya cd-versioner istället. Och vänta.

Om nu Springsteen spelar pubrock de luxe kan man ju fråga sig vad AC/DC verkar i för genre. Hård pubrock de luxe antagligen. För det är ju så med jättearenornas artister nuförtiden. Att det är publiken som står för det breda spektrumet.
Inte musiken.