Dagens chans

Ett gyllene tillfälle uppenbarar sig ikväll i Göteborg.
Där har man klockan 22 möjligheten att se och höra Sveriges coolaste och mest intressanta gitarrist.
Han är omgiven av tre ruskigt kompetenta medmusiker och med tanke på hur förnämliga ljudbilder dessa herrar lyckas skapa på platta blir det säkerligen en fantastisk liveupplevelse när Ossler i afton, tillsammans med Christian Gabel, Ulf "Rockis" Ivarsson och Conny Nimmersjö kliver upp på Pusterviks scen.

Själv är jag så stressad att jag inte vet om jag hinner dit. Men jag uppmanar alla andra att gripa tillfället och ta chansen. (Och borde därmed göra ett seriöst försök själv...)

Röd är död

Kent: Röd
Skivan startar med klockklang och en helt hopplös psalm, där en otajt kör – som uppenbarligen fått jobbet bara på grund av ett släktskap med en av bandmedlemmarna – till orgel sjunger en sorgligt tråkig melodi.
Sedan pumpar det nya, syntiga och ännu mer Depeche Mode-influerade Kent igång. Och det blir så tydligt vad som är problemet med Kents musik. Den är död.

Här finns ett par riktigt lyckade spår. Dessvärre dyker de inte upp förrän på skivans andra hälft och startsträckan blir både lång och tråkig. Idioter är den första kompositionen som lyfter Kents nya skiva till en anständig nivå. Singeln Töntarna är heller inte helt dum. Och även om jag finner den tjatiga Svarta linjer lätt irriterande har låten någonting som fastnar. Precis som den visslande syntslingan i avslutande Det finns inga ord.
Men det är allt.

Trots den nya kostymen, med syntar och åter syntar, känner man igen Kent. Inte minst på Jocke Bergs röst, hans tillgjorda uttal och de långa böljande tonerna han åmar ur sig. Texternas långa ord passar inte alltid melodierna, då och då måste han lägga betoningarna på fel plats.

Även om jag tycker att Kents album Vapen & ammunition är fyllt av ovanligt lyckade kompositioner, riktigt bra låtar, har jag aldrig fastnat för gruppens musik. Och tack vare den här skivan förstår jag vad det beror på. Musiken är död, livlös. Det finns ingenting i den som får gruppens medlemmar att framstå som riktiga människor av kött och blod. Ingen vilja, ingen känsla. Och därmed ingenting som tilltalar mig.

7:1

Den mest utbredda av de sju dödssynderna måste väl vara lättjan?

Den förskola där min dotter går ligger inne i en park. Ni vet, ett ganska stort, avgränsat område med gräsmattor som främsta inslag. En hel del träd och buskar också, en bäck, gång- och cykelvägar.
Utanför parken ligger en parkeringsplats. Från parkeringen till förskolan är det uppskattningsvis 250 meter. En sträcka också de minsta förskolebarnen klarar av att promenera. Och skulle de inte göra det finns ju barnvagnar av alla möjliga slag. De allra flesta går att lägga i vilket bagageutrymme som helst.
Att en promenad är nyttig - inte bara för miljön - utan också för individen och dennes välbefinnande är alla helt överens om.
Ändå väljer nästan hälften av alla föräldrar att frakta sina barn hela vägen till förskolans dörr, att rulla in med sina avgasluktande och tunga fordon i parken, på gångvägarna. Det är förbjudet men det skiter man i.

I en ände av parken ligger en skola. I en helt annan ände av parken ligger en annan skola. Dagligen promenerar elever från den ena skolan till den andra och tillbaka - för att besöka en gymnastiksal eller ett bibliotek. Dagligen får dessa lämmeltåg med elever kasta sig bort från gångvägen, upp på gräsmattan eller ner i diket, för att lämna plats åt bilar. Att den medföljande personalen från skolan är hjärtligt trött på att behöva varna barnen för passerande biltrafik framgår mycket tydligt.

I Asien tror många att klimathotet inte finns och är en ren konspiration från västvärlden.
Och här i västvärlden kan bortemot hälften av en vuxen befolkning med barn inte tyda en symbol bestående av en moped och en bil i en cirkel med ett stort rött streck över.
Finns det något hopp för vår värld då?

Glenn?

Heter alla fortfarande Glenn i Göteborg? Trots att SM-guldet hamnade så fel.
Ja, givetvis gör vi det.

Noterar i SM-finalen att IFK inte håller koll på markeringarna när AIK gör mål, att Selakovics träff i målramen var värd ett bättre öde, att Bojan gör ett sagolikt otrevligt intryck till skillnad från Mutumba, som var precis överallt på hela planen.

Annars blir jag mest förbannad över den så kallade kulturen kring fotbollen. De osnutna supportrarna. Allt det där som gör att en SM-final kostar två miljoner extra att bevaka. Utöver alla de kronor en vanlig icke-högriskmatch kostar. Bara det att det finns något som heter "högriskmatch"...
Och allt ska vi betala. Skattebetalarna.
Varför i hela havet då?

Om en konsert ska bevakas och om den av någon anledning - satanister, vit-makt-puckon - skulle klassas som "högrisk" - då är det konsertarrangören som ansvarar. Förstås. Eftersom det är arrangören som tjänar pengar på det hela.

Vem tjänar pengar på fotbollsmatcher? Klubbarna. Och TV-bolagen. De där TV-bolagen som gör att jag, om jag nu är intresserad av en SM-final i fotboll, behöver pröjsa 109 kronor för att kunna se den. Matcherna visas nämligen inte på skatte/licensbetalarnas TV-kanaler. Det borde väl rimligtvis vara de som får pröjsa för säkerheten? Och för skadegörelsen - om säkerheten inte håller?

Jag pröjsar med glädje en hög skatt för att folk ska slippa må dåligt, för att alla ska ha möjligheter till en schysst vård, för att den som har otur och drabbas av den ena eller andra hemskheten inte ska behöva lida också ekonomiskt av det.
Men inte för att några jubelåsnor med ett visst intresse ska kunna göra det de är intresserade av och samtidigt bete sig som lägre stående varelser.
Det får de som vinner på det hela göra.

För vad vinner jag och mina medmänniskor på att SM-bucklan hamnar hos Black Armys hjältar?
Inte ett jävla något.

//Glenn