tisdag 28 juli 2009

Fint svar

Erik Berglund har skrivit ett fint svar på min debattartikel i GP.
Det är inte bara det att Berglund är strategiskt smart när han publicerar denna replik. Jag hoppas att jag också i honom har något av en allierad i stadsdelsnämnden.

Muzick

Hittills har jag fastnat ordentligt för Noisettes platta Wild Young Hearts med sin 60-talsinfluerade disco-pop-rock.
Två svenska singer/songwriters - en manlig och en kvinnlig - snurrar också ganska flitigt i spelaren. Göteborgska Christina Kjellsson visar på sin femte skiva Grannar upp lika briljant textsnickeri som tidigare och frågan är om den inte musikaliskt är den bästa hittills, med Kent och Ebba Grön samt Ligger kvar som givna hittar.
Love Olzons sjätte - Fri från dig - är inte heller dum.

Annars har jag märkt att mina blandskivor med fjolårets bästa låtar fortfarande håller måttet. Därför påminner jag om deras sammansättning. Från softare till dragigare. (Någorlunda, i alla fall.)

CD 1
1. Pariserhjul - STINA BERGE
2. Ett brus - OSSLER
3. Spiritude - RON SEXSMITH
4. I don't believe you - P!NK
5. I wonder who is like this one - HELLO SAFERIDE
6. Jag fann en bok - BO KASPERS ORKESTER
7. Talking bird - DEATH CAB FOR CUTIE
8. Den minsta av segrar - 1900
9. Killed by love - ALICE COOPER
10. Jag och min far - PERNILLA ANDERSSON med DREGEN
11. Mystical friend - THE SPLENDOR
12. Shimmering light - KATHARINA NUTTALL
13. Another day (that time forgot) - NEIL DIAMOND with NATALIE MAINES
14. Crystal ball - P!NK
15. Dawn Anna - RON SEXSMITH
16. And then you - GREG LASWELL
17. Lost - ABALONE DOTS
18. My heart still beats for you - ANNA TERNHEIM
19. Stjärnfallet - MARKUS KRUNEGÅRD
20. Kaffe och en cigarett - UNO SVENNINGSSON
21. Ajar - ESBJÖRN SVENSSON TRIO

CD 2
1. Ner i säcken - OSSLER
2. Happy home - DAVID SANDSTRÖM OVERDRIVE
3. Johnny Cash och Nina P - PERNILLA ANDERSSON
4. Over you again - WILLIE NELSON
5. Je te kiffe - AMADOU & MARIAM
6. Sorry baby - MINNIE DRIVER
7. Red tide - FOXBORO HOTTUBS
8. Great day - LINDSEY BUCKINGHAM
9. Eyes wide open - THE B-52s
10. Magossa - AMADOU & MARIAM
11. Drum and bone - ELVIS COSTELLO & THE IMPOSTERS
12. Hold me - KATHARINA NUTTALL
13. Your new twin size bed - DEATH CAB FOR CUTIE
14. How the day sounds - GREG LASWELL
15. Skratta mig bort - PERNILLA ANDERSSON
16. Traveling alone - RON SEXSMITH
17. Lund - HELLO SAFERIDE
18. Tokyo Line - ANNA STADLING & IDDE SCHULTZ
19. Mildare luft - STINA BERGE

CD 3
1. It's been a year - GREG LASWELL
2. 2008 - HELLO SAFERIDE
3. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel - MARKUS KRUNEGÅRD
4. Lilacs - MATT COSTA
5. Ultraviolet - THE B-52s
6. Brandy Alexander - RON SEXSMITH
7. En plats i solen - ANNA STADLING & IDDE SCHULTZ
8. Flipside - THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES
9. Listen - DAVID SANDSTRÖM OVERDRIVE
10. A little moonlight - ANNA MARIA ESPINOSA
11. Sing the changes - FIREMAN
12. Please don't leave me - P!NK
13. Losing touch - THE KILLERS
14. Losing you - ANNA TERNHEIM
15. I will possess your heart - DEATH CAB FOR CUTIE
16. Utopia - THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES
17. Mercy - DUFFY
18. Doktor Kosmos spelar på Tensta torg - DOKTOR KOSMOS
19. The cheapest key - KATHLEEN EDWARDS

CD 4
1. Ett slutet rum - OSSLER
2. I like you so much better when you're naked - IDA MARIA
3. Supernatural superserious - R.E.M.
4. Pump - THE B-52s
5. Doktor Kosmos gör en låt - DOKTOR KOSMOS
6. Anything goes - AC/DC
7. Nothing too much just out of sight - FIREMAN
8. Whiteboy - JAMES
9. No soul - THE RUMBLE STRIPS
10. Louie - IDA MARIA
11. No sunlight - DEATH CAB FOR CUTIE
12. Wake the dead - ALICE COOPER
13. Morning light - IDA MARIA
14. Saturation wanderers - THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES
15. So what - P!NK
16. That it moves - GREG LASWELL
17. The shock of the lightning - OASIS
18. Violet hill - COLDPLAY
19. Horse to water - R.E.M.
20. Waterfall - JAMES
21. Oh my god - IDA MARIA
22. Hela mitt liv - OSSLER

För ytterligare information.

torsdag 23 juli 2009

Levande i Kosta

I afton bjuder jag på ett av mina sällsynta enmansgig. På Don Camillo i Kosta. Cirka klockan halv elva.

måndag 20 juli 2009

Nattlig resa genom Småland

Till sist hittade jag den, biljäveln. På parkeringsjäveln. Men det tog jävlarimej ett bra tag.

Och så skulle jag köra till Växjö. Tur att jag hade en fin ljudbok - Hanne Vibeke Holsts Drottningoffret i uppläsning av Angela Kovacs - som sällskap.
Med inte så många mil kvar rusade en enorm älg över vägen, precis framför bilen. Vi var nog båda glada att vårt möte inte blev intimare än så.

Kändes en smula underligt att vid fyratiden på natten checka in på stadshotellet med leriga fötter. En dusch före sänggåendet var nödvändig.

Resten av veckan blir det svenska mästerskap för hela slanten.

söndag 19 juli 2009

Sonisphere pt 2, Hultsfred 18-19/7

Väderleken är det största hotet mot en festival. Strålande sol utan stekhetta skapar perfekta förutsättningar och kan göra alltsammans till en dröm. Spöregn och kyla kan få drömmen att helt byta karaktär.

Mastodons konsert hade säkert kunnat bli en av Sonispheres bästa. Bandet spelade tajt och med stor inlevelse och har dessutom karismatiska frontmän - inte minst i form av basisten/sångaren Troy Sanders. Så hade det inte varit för en ljudtekniker som borde byta jobb och som dränkte all sång eller för det att himlen öppnade sig...

Det blev ett våldsamt regnnde. Som på ett ögonblick gjorde publiken - de delar av den som inte hade förberett sig med regnponchos - dyblöt och förvandlade marken till geggamoja. Och som fick mig att inse att jag var felklädd. Jag borde ju också haft en regnponcho. Minst. Å andra sidan fanns de som var ännu mer felklädda - i vita lågskor och genomdränkta, mångkilostunga munkjackor.

Dessbättre täppte himlen igen sitt stora hål strax efter det att Machine Head hade inlett sin spelning. De drog enorma mängder folk. Vilket fick sångaren Robb Flynn att med illa dold skadeglädje utbrista: "I think the popband The Killers were playing here last week. And we've got twice as many attendants. So FUCK The Killers!"

Howlin' Pelle Almqvist är en ruggigt skicklig publikdomptör och mycket god entertainer. Även om jag känner mig lite trött på The Hives. Det är inte bara det att det mesta de gör låter likadant - har man sett dem live en gång vet man ungefär hur nästa spelning kommer att gestalta sig.
Även om det efter all fullständigt odynamisk och megatung brötmetall var skönt med en lite lättviktigare inslag. man kunde allt ha blandat lite bättre när man satte ihop programmet. Som det nu var spelade alla band som har mer av rock'n'roll à la 70-talet i sin musik - The Hives, The Cult och Primal Scream - i rad.

För efter The Hives var det dags för storfavoriterna. För min del, alltså. Och jag tog plats längst fram vid Stage 1. Fortfarande har jag lite svårt att komma över den första chocken när bandet äntrade scenen: Ian Astbury har blivit en tjockis. Efter att ha varit en förebild inte bara som sångare, utan också som en av de snyggare och coolare sångarna i rockvärlden ser han numera betydligt mer ut som en boulespelare än som en rockstjärna - om ni förstår vad jag menar.
Har han börjat dricka igen, tänker jag. Eller är det just det att han slutat dricka som givit honom denna kropp? Nej, det kan det väl inte vara - det var ju över femton år sedan han lade av. Det kanske helt enkelt är så att han blivit gammal. Att gubbmagen hunnit ifatt honom.

Återigen blir jag irriterad på Tom Vitorino, amerikansk b-skådis och The Cults manager. På ett synnerligen snorkigt vis har han först mejlat med mig angående en intervju med Astbury och sedan plötsligt slutat svara. Hade han bara skött sig lite hade jag kanske kunnat lista ut svaren på frågorna själv efter en pratstund med sångaren.
Politik hade vi också kunnat diskutera. Från scenen kommer inga politiska budskap. Men Astbury har tagit ställning mot flera krig - bland annat det i Irak - och sagt saker som att det visserligen är bra att USA i Barack Obama fått sin första svarta president, men att det hade varit bättre om hans fru tagit över.

I mellansnacket nöjer Astbury sig med att berömma den svenska naturen och det vackra spelområdet där man från scenen har utsikt över sjön.
Och vad spelar det egentligen för roll hur han ser ut och att han blivit en köttbullsfarbror när han fortfarande sjunger så sanslöst bra?

De öppnar vågat, genom att bränna av She Sells Sanctuary redan som första nummer. Kanske någorlunda logiskt, eftersom de till hösten ska göra en turné där de spelar hela Love-albumet från 1985. Så blir det dock inte nu, visar det sig redan i låt nummer två där de väljer gamla Spiritwalker från första plattan.

"This is a song for all the retarded people in the audience", säger Astbury och kör Wild Flower - en av mina absoluta favoriter. Å andra sidan tillägger han: "I'm pretty retarded myself", så det må kanske vara hänt.

Från senaste plattan blir det bara två spår - singeln Dirty Little Rockstar och I Assassin. Och totalt blir det en hel rad med finfina kompositioner: The Phoenix, Lil' Devil, Fire Woman, Sweet Soul Sister, Rise, Rain... Före avslutningen med Love Removal Machine.
Förgäves väntade jag på Revolution, men det är nog det enda jag kan klaga på. Förutom att det var en onödigt kort konsert. De kör exakt en timme och lämnar dämed en halvtimmes lucka tills det är dags för Primal Scream på nästa scen.

Primal Scream är visserligen ett charmigt rockband med en fin frontfigur i den Svenne Hedlund-like Bobby Gillespie. Men övriga medlemmar i bandet är tråkiga att se på och musiken blir aldrig lika intressant som Black Crowes. Eftersom många är angelägna om att få fina platser framför första scenen när Metallica ska kliva upp på den är det dessutom en lite otacksam uppgift att spela på tvåan precis före dem.

Jag är inget äkta Metallica-fan. Men har alltid tyckt att James Hetfield är en imponerande sångare och musiker. Liksom att bandet gjort ett antal alldeles lysande låtar.
Nattens konsert ger mig inga anledningar att ändra de uppfattningarna.

Metallica är en ruskigt tajt bandmaskin och de bjuder på en riktigt bra show i den småländska natten. Det är befriande att se en konsert av det här slaget utanför fotbollsarenornas tråkiga inramning.
Hetfield har åldrats på ett klädsamt sätt och är idel leenden. Verkar ytterst välmående och nöjd. Tilltalar sin publik på ett lugnt, trevligt och mycket respektfullt vis.
Den är stor - publiken. Det är ingen tvekan om att det är det här merparten av festivalens besökare kommit för att se. Vart man än tittat under dagen har man sett Metallica-tröjor och alla jag talat med, utom en old school-kille från Blekinge som i likhet med mig själv tyckte att The Cult var det främsta namnet, bekräftar att det är Metallica de spetsar in sig på.

Bandet varvar äldre klassiker med låtar från fjolårets Death Magnetic. Innan nattens tystnad får lägga sig över den småländska småstaden har ett av världens största och tyngsta band hunnit med One, Sad But True, Nothing Else Matters, Enter Sandman - allt det där som fansen ville ha.
Om danske trumslagaren Lars Ulrich höll sitt löfte och badade med dem i sjön efter konsertens orkar jag inte stanna för att kontrollera.

Den första Sonispherefestivalen har gått av stapeln och även om det på fredagen hade sålts väldigt många färre biljetter än vad arrangören hade hoppats på - 30 000 istället för 50 000 (vilket fick dem att under fredagen rea ut 250 biljetter för 99 kr styck - en tiondel av det ordinarie priset) - finns mycket att vara nöjd med.

Hårdrockspubliken är som sagt den mest toleranta och trevliga man kan tänka sig. Och även om det är sorgligt att se familjer som tillsammans går på festival där tonårssonen framåt nattkröken skickar sms till vännen och inleder med "Är i Hultsfred. Min pappa är så jävla full...", är det faktiskt ovanligt lite urartad fylla man tvingas beskåda.
Personalen på plats är föredömligt trevlig.
Tidsscehmat håller prickfritt ända fram tills det är dags för Metallica som måste vara lite primadonnelika och låta publiken vänta 25 minuter extra innan de låter den få vad den vill ha.

Finns inget att klaga över då? Jo, parkeringen som sagt. Avgiftens storlek och längden på sträckan mellan parkeringen och festivalen. Liksom avsaknaden av ljus. Att försöka hitta sin bil på en enorm parkeringsplats i totalt mörker klockan två på natten är som värsta deckargåtan.
Bankomaterna också. Att låta mer än 30 000 personer dela på två automater är att be om dålig stämning. En av de båda bankomaterna slutar dessutom att fungera medan jag står i den längsta och långsammaste bankomatkö jag någonsin stått i.

Men köernas storlek - också de till alla de snabbmatsställen och öltält som finns på området - gör att man misstänker att arrangören trots allt blev av med ytterligare en bunt biljetter. Ska festivalen hålla för ytterligare två femtedelar med folk är det inte bara antalet bankomater man behöver öka om det inste ska uppstå irritation i folkmassorna.

Man kan naturligtvis ställa sig frågan hur många festivaler en svensk sommar kan rymma innan bristningsgränsen är nådd. Men även om vi har en hel del vid det här laget tycker jag att Sonisphere är ett välkommet tillskott. Det var en god dag.

Se bilder här.

lördag 18 juli 2009

Sonisphere Festival, Hultsfred 18/7

Lämnar ett regnigt Göteborg för att till min glädje finna att himlen spricker upp när jag äntrar Småland.
Det känns fortfarande en smula märkligt - hela arrangemanget med en hel dags hårdrock i en folkpark i de småländska skogarna. En känsla som inte förminskas när man tar den dryga promenaden från parkeringen till festivalområdet (det tar närmare en halvtimme att gå - och med tanke på att det kostar hundra spänn att ha bilen stående där över dagen känns det väl långt) och passerar villorna i det lilla samhället samtidigt som baskaggars muller hörs på avstånd. Gatorna bär namn som Gevärs- och Pistolgränd, Sabelstigen. Lämpligt, kan tyckas, med tanke på musikgenrens faiblesse för våldsam tematik.

Tatuerade män i olika storlekar och stilar bär på ölkassar och liggunderlag. Det där med att de är olika är inte oväsentligt. Hårdrocken är en bred genre. Här finns allt ifrån konstitutioner som mest består av en enda ölmage till benrangel och muskelstinna broilers. Snaggade eller långhåriga och sminkade. Hårdrocken är också en tolerant genre. Ingen tittar snett på den andre.
Fler män än kvinnor är det, visserligen. Men det finns gott om exemplar av båda könen.

Tråkigt nog missar jag Dead by April och The International Noise Conspiracy. Lamb of God står på scenen när jag anländer, strax efter tre. De får till ett ordentligt tryck. Även om deras förväntningar på den svenska publiken uppenbarligen var ännu högre: "I thought this was fucking Sweden".
Mot slutet spelar de sina främsta stycken och tillägnar ett av dem männen bakom festivalen - medlemmarna i Metallica. "You might have heard a shitty version of this song in some stupid video game", introducerar sångaren stycket ifråga.

Lagom till Meshuggahs konsert börjar regnet i alla fall falla. Men med tanke på värmen och att det inte är några våldsamma mängder är det fullt uthärdligt. Scenområdet har en på något vis angenäm doft av ladugård.

Jag ska villigt erkänna att jag inte hört en ton av somliga av dagens artister. Bland dessa finns Cradle of Filth. Ändå står jag redo när bandet intar scen 1. Och kan snabbt konstatera att sångaren både ser ut och låter som en imbecill, dra slutsatsen att musiken förmodligen vänder sig till likasinnade och gå därifrån.

Bilder finns här.

Småländsk folkparksmusik

Nu ska jag sätta mig i bilen och åka till Småland.
Närmare bestämt till Folkets Park i Hultsfred, där Metallica om några timmar kommer stå på scen.
Det känns ju lite absurt.
Men kan nog bli riktigt kul.
Inte minst med tanke på att det kommer en hel del andra band. International Noise Conspiracy, Primal Scream, The Hives...
Sorgligt nog meddelade Anthrax sångare Dan Nelson igår att han är sjuk, varför bandet ställer in sin medverkan.
Men The Cult kommer. Ett av mina absoluta favoritband - inte minst tack vare fenomenale sångaren Ian Astbury.
Jag har inte sett dem sedan 1992 - då som nu i den lilla småländska orten.
Det är en mycket välkommen repris som idag kommer att äga rum.

fredag 17 juli 2009

Kommunikationsvägar

Parkskolans rektor påstod att hon skulle skicka ett sommarbrev till alla föräldrar med barn på skolan.
Jag bad att få skicka med en hälsning som förklarade mitt beslut att lämna skolans styrelse.
Rektors brev dök aldrig upp.
Så min hälsning finns nu här istället.

torsdag 16 juli 2009

Calle Cnäck

Jag har svårt för Carl Bildt.
Det beror inte i första hand på att han sannolikt är det snorkigaste som i ett par skor trampar svensk mark.
Inte heller på att han gift sig med en människa som förmodligen valt sin säregna frisyr för att skyla över ett enormt hål i huvudet.
Det beror främst på hans politiska åsikter. Och att han omsätter dem i verkligheten.

Den 21 januari skrev jag, i samband med att Skouppropet genomfördes i Göteborg, ett brev till honom och hans kolleger på Utrikesdepartementet:

Hej Calle & Co!

Jag har några frågor:
Hur kan det komma sig att konflikten mellan Israel och Palestina är till synes omöjlig att lösa?
Hur kommer det sig att omvärlden inte ser till att bättring sker?
Varför gör inte vi det?
Vad händer nu?

Vapenvila råder för ögonblicket. Men hur pålitlig/bräcklig/stabil är den? Tror ni att den kommer att vara? Eller när tror ni att den bryts? Av vem?

Israeliska staten har under de senaste veckorna gjort sig skyldig till fruktansvärda övergrepp, dödat kring 1300 personer, förstört sjukhus, skolor, FN-byggnader. Brutit mot folkrätten. Vilka konsekvenser kommer det att få för deras nation?

Varför fortsätter vi att handla med en sådan regim? Varför ska vi inte sätta ner foten och säga att "nu är det nog" - vi vägrar ha med er att göra? Vi vill inte att stater som er, som beter sig så som ni gör, ska vara med i vår europeiska gemenskap där vi idrottar och sjunger schlagers tillsammans. Visst borde vi väl säga så? Varför inte?

Varför ska vi fortsätta pumpa in pengar i en sådan stat? Vi ser ju hur de använder pengarna...

EU:s handelsavtal med Israel är redan brutet - av Israel, i och med deras brott mot folkrätten. Varför ska vi då hålla vår del av avtalet och fortsätta att handla med dem?

Jag vill att Sverige genast bryter allt samarbete med Israel. Att vi bojkottar deras stat. Och att vi verkar för att EU gör likadant.
Att döma av de senaste veckornas demonstrationer, manifestationer och protester är det många fler svenska medborgare som känner på liknande sätt.

Kommer våra representanter - ni - att göra det? Vad har ni för svar och besked att ge oss?

Det var alltså ett halvår sedan jag skickade Calle Bildt det här brevet. Han har fortfarande inte svarat.
Sade jag snorkig?

onsdag 15 juli 2009

En skräckhistoria

Det såg inte ut som om vädret skulle bli bättre än halvdant. Så vi bestämde oss för att lämna sommarstugan, strunta i badstranden och åka in till stan. Det är en biltur på ungefär 20 minuter. Vi skulle handla och äta lunch. Strosa lite.

Vi stuvade in oss i bilen. När jag vred om nyckeln startade den inte. Det spelade ingen roll hur många gånger jag upprepade försöket. Vi stuvade ut oss ur bilen.

Att vara i sommarstugan utan fungerande bil är ingen bra idé. Bland annat eftersom det inte finns någon affär på gångavstånd.

Jag promenerade förbi kohagen, hästhagen och ner till bonden. Han kanske kunde köra upp sin bil till vår så att vi kunde koppla ihop dem med startkablar.
Men han var inte där. Det var ingen annan heller. Bara den lilla hunden. Hulken.

Jag promenerade tillbaka och gick mot grannarna åt andra hållet. En var hemma. Hon tog med sig bilen och vi kopplade startkablar. Vår bil ville ändå inte starta. Vi kopplade om, lät grannens bil gå så att batteriet skulle hinna ladda - men vår bil vägrade.

Samtidigt blev himlen mörkare och mörkare. Till slut exploderade den och rämnade så att enorma mängder vatten ramlade ner över oss. Allt medan det fortsatte att smälla och blixtra. Grannen erbjöd sig att lite senare bogsera oss till en verkstad - om vi bara kunde hitta en bogserlina - innan hon körde hem igen.
Vi ringde till samtliga bilmekaniker i socknen som finns listade i katalogen. Ingen kunde göra någon utryckning - vi var tvungna att få bilen till någon av dem.

Blixten slog ner i grannens björk. Den klövs och nävern krullade ihop sig längs stammen.

Än en gång promenerade jag till bonden. Har man traktorer och skördetröskor måste man rimligen äga en bogserlina.
Den här gången var ingen alls hemma. Inte ens Hulken.
Det regnade något alldeles våldsamt, himlen var svart, det åskade och blixtrade och jag var helt genomsur. Dörren till ladan stod öppen.
Det är sådana här miljöer man använder för slutscener i obehagliga berättelser och filmer, tänkte jag. Bortanför civilisationen, utan möjlighet att ta sig dit, ett hejdundrande åskväder, en övergiven bondgård och en öppen ladugårdsdörr...

Men det blev ett lyckligt slut. Bilen går igen, efter en reparation som visserligen kostade några sura tusenlappar.
Regnvädret gjorde att taken till varuhusen i staden rasade in.
Så kanske ska vi vara glada att det inte var där vi befann oss.
En öde bondgård i ösregn och århundradets åska behöver inte vara fel.

onsdag 8 juli 2009

Skendemokrati i Härlanda

Jag har ingen lust att sitta med i en styrelse som mest fungerar som ett falskt alibi för föräldrainflytande, men vars reella möjligheter att påverka för skolan viktiga strategiska beslut är obefintliga. En församling som skolledning, inklusive rektorerna som själva är styrelsemedlemmar, inte har några som helst problem att utesluta från diskussioner där tunga beslut, som hur man ska genomföra saftiga besparingar, ska fattas.

En föräldrabaserad styrelse är bra att ha när man ska visa upp för offentligheten vilken demokratiskt oklanderlig verksamhet man bedriver. När en sommarfest ska arrangeras eller när det behövs nya pittoreska skyltar att sätta upp utanför hemvisterna. Den duger till att piffa upp verksamheten. Inte till att ta ansvar för den.

Ändå står det i styrelsens stadgar att vi ansvarar för till exempel den lokala arbetsplanen. Den som talar om hur man ska nå fastställda mål. Vi ansvarar också för skolans arbetsmiljö och de kontakter skolan har med förskolor, hemmen och de nya skolor våra elever ska fortsätta till när de lämnar Parkskolan.

Att Parkskolan, tillsammans med Kålltorpskolans F-5-verksamhet, fick i uppgift att spara in 813 000 kronor nästa år var ingenting som välkomnades av någon.Skolledningen fattade på egen hand beslutet att, som ett led i dessa besparingar, helt dra in tjänsterna för specialpedagog och speciallärare. Ett i mina ögon förhastat och dåligt beslut. Som kommer att påverka arbetsmiljön för kvarvarande pedagoger negativt.

Lärarna har nu inte längre möjlighet till någon handledning gällande barn med särskilda behov. De måste själva upprätta åtgärdsplaner för dessa elever. Det saknar de kompetens för och det kommer att ta tid från deras ordinarie arbetsuppgifter. Övriga elever kommer att bli lidande av att barn med särskilda behov inte får dessa behov tillgodosedda. För att inte tala om de elever som själva har behoven. Slitaget på personalen kommer att öka, risken för sjukskrivningar ökar, risken för att fler söker sig till friskolor istället ökar också. Allt det här kommer att leda till ökade kostnader och minskade intäkter för vår verksamhet. Besparingen, eller ”effektiviseringen” som politiker och ledning kallar den, är med andra ord ytterst kortsiktig.

Åtminstone en av stadsdelsnämndens ledamöter, en politiker som också sitter i det sociala utskottet, delar min oro.
– Politikerna i utskottet får ständiga signaler från BUP och andra om att det är just de här barnen man ser i åtgärdsprogram senare i livet – vilket leder till långt mycket större kostnader för kommunerna än de summor man nu sparar, sade hon när jag berättade för henne hur jag såg på saken.

Inte bara arbetsmiljön kommer att påverkas av det här beslutet. Det kommer också kontakterna med såväl lämnande som mottagande pedagogiska verksamheter göra. Liksom den lokala arbetsplanen. Alltsammans sådant som faller inom styrelsens ansvarsområde.
Det är ingen mening att jag är med och delar det ansvaret om förutsättningarna för att ta det när som helst kan förändras av en skolledning som vare sig lyssnar till eller talar med mig.
Därför lämnar jag mitt uppdrag i styrelsen.

Det allra allvarligaste är naturligtvis att eleverna – både de med särskilda och helt ”vanliga” behov – kommer att påverkas negativt av ledningens beslut.

lördag 4 juli 2009

Semester

Det är fantastiskt att komma till landet.
Att se barnen bete sig som kalvar på grönbete. Att se kalvar på grönbete. Hästar.
När barnen efter en stund förstår att man kan göra oändligt mycket mer i en gigantisk trädgård än i en trerumslägenhet i stan.
Att själv sakta men säkert gå ner i varv och förstå att man inte behöver kolla nån e-post eller har särskilt många fler måsten än att se till att familjen mår väl, får föda och svalka i lagom dos.
Att diska handdisk och lyssna på radio.
Att känna igen sig. Bland annat i att det är Almedalsvecka när man kommer till landet. I insikten att ingen bryr sig om Almedalsveckan - allra minst man själv - utom de som är där. Den känns som en enda stor firmafest för politiker och lobbyister som faktiskt inte angår någon annan.
(Sådär tänker kanske politikerna och lobbyisterna om musikfestivalerna också. Som jag följer med visst intresse. Men där finns en hängiven publik. Människor som älskar att vara där men som inte själva arbetar med musik. Jag undrar om det finns några sådana hängivna människor i Almedalen. Det tror jag inte.)
Att strosa till stranden, plocka smultron, hoppa från hopptornet ner i Flämsjön, lyssna till alla som talar västgötska utan att skämta, se ungarna förväntansfullt öppna den röda brevlådan vid landsvägen, lösa dagens korsord, läsa Harry Potter för den äldsta, lyssna till den yngstas sånger och rövarhistorier, att på avstånd höra dem båda - kluckande av skratt - medan man betraktar den vackra svenska naturen och tömmer huvudet, att dricka öl eller vin med den älskade frun på kvällen.
Det kan vara det bästa som finns.