Röd är död

Kent: Röd
Skivan startar med klockklang och en helt hopplös psalm, där en otajt kör – som uppenbarligen fått jobbet bara på grund av ett släktskap med en av bandmedlemmarna – till orgel sjunger en sorgligt tråkig melodi.
Sedan pumpar det nya, syntiga och ännu mer Depeche Mode-influerade Kent igång. Och det blir så tydligt vad som är problemet med Kents musik. Den är död.

Här finns ett par riktigt lyckade spår. Dessvärre dyker de inte upp förrän på skivans andra hälft och startsträckan blir både lång och tråkig. Idioter är den första kompositionen som lyfter Kents nya skiva till en anständig nivå. Singeln Töntarna är heller inte helt dum. Och även om jag finner den tjatiga Svarta linjer lätt irriterande har låten någonting som fastnar. Precis som den visslande syntslingan i avslutande Det finns inga ord.
Men det är allt.

Trots den nya kostymen, med syntar och åter syntar, känner man igen Kent. Inte minst på Jocke Bergs röst, hans tillgjorda uttal och de långa böljande tonerna han åmar ur sig. Texternas långa ord passar inte alltid melodierna, då och då måste han lägga betoningarna på fel plats.

Även om jag tycker att Kents album Vapen & ammunition är fyllt av ovanligt lyckade kompositioner, riktigt bra låtar, har jag aldrig fastnat för gruppens musik. Och tack vare den här skivan förstår jag vad det beror på. Musiken är död, livlös. Det finns ingenting i den som får gruppens medlemmar att framstå som riktiga människor av kött och blod. Ingen vilja, ingen känsla. Och därmed ingenting som tilltalar mig.