Cool tjej

Det är många som kan slänga sig i väggen i jämförelse med den här bruden.

Spana in gitarrsolot i den här liveupptagningen:

Hårdrock

Årets bästa hårdrocksplatta. Missa inte den.

Det vackra 80-talet

Jag var hårdrockare. Inte synthare. Men jag gillade Like to get to know you well med Howard Jones. Det är lika bra att den som läser den här recensionen från början har klart för sig med vilka förkunskaper och förutfattade meningar jag gjorde nostalgitrippen till 80-talet.

Dessvärre måste de ha sparkat igång några minuter före utsatt tid, för några av Hellmans sånger missade vi. Kom lagom till Vintern dör.

Jag har inte imponerats av de små framträdanden jag sett Jakob Hellman göra efter storhetstiden 1989. Tycker att han har sjungit väldigt hämmat på något sätt. Men jag älskade hans sånger. Då. De flesta älskar jag fortfarande.

Därför var det mycket glädjande att höra honom sjunga ut tillsammans med sitt gamla kompband från plattan. Den hyllade. Och enda. Han spelar alla sånger därifrån. Inklusive Som jag vill. Rösten låter lika pojkaktigt charmig som för tjugo år sedan och låtarna lika bra. Det är hög tid för Hellman att komma med uppföljaren.

All musik har inte åldrats med samma värdighet. Ljud som en gång lät fräcka kan varje barnrumpa hitta på själv framför en dator eller en musikmaskin idag.

Howard Jones uppträder tydligen fortfarande flitigt hemma i England. Och det framstår, om man inte tar med Storbritanniens bidrag till Schlagerfestivalen i beräkningarna, som ganska obegripligt.

Merparten av syntslingorna låter plastleksak och de flesta av sina gamla hits slaktar han i omgjorda versioner. Undantagen är What is love och Things can only get better. Den sistnämnda titeln är en god sammanfattning av upphovsmannens konsert.

Alphavilles framträdande är ännu mer patetiskt. Den låt som fått ge namn åt hela jippot låter inte så illa, men resten.

En fullständigt övertänd Marian Gold flyger som en fyrkantig studsboll över scenen och skriker saker som ”Are you ready to rock?!” Till ett ytterst tunt och maskinellt komp. Trummisen Jakob Kiersch saknar all känsla. Gold sjunger visserligen rätt bra men det bestående intrycket blir ändå att vi alla tvingas bevittna hans privata friskis och svettis-pass.

Olle Ljungström må vara hur nära döden som helst. Han är ändå den mest vitale av de mer eller mindre legendariska artister som ikväll står på scenen. Möjligen med undantag av hurtbullen Marian, då. Men Ljungströms scenframträdande är betydligt roligare.

Man kan inte låta bli att undra över hur de som sett honom förut kunnat undgå att det inte lönar sig att ropa efter favoritlåtar när han står i centrum. Tvärtom.

– Jag kan inte förstå att så många tycks förväxla konserter med auktioner, där man högljutt ska ropa för att få vad man vill ha. Tror ni inte att vi har repeterat? Att det ligger någon tanke bakom låtordningen?

Reeper-bahn är bäst ikväll. Deras musik står sig synnerligen väl. Den lät heller aldrig så daterad när den gjordes. Låtmaterialet är ruskigt starkt. Från inledande Marrakesh, via fantastiskt fina Små druvor – tillägnad avlidne medlemmen Peter Ivarss – och gnistrande Gröna tapeter, till allsången i avslutande Det vackra livet har Reeperbahn publiken i sina händer. Och när extranumren består av Peepshow och Förnedringen är det inte bara jag som blir överlycklig.

Roligt är det också att se hur de övriga bandmedlemmarna – inte minst Eddie Sjöberg – skrattar rejält åt Ljungströms improviserade mellansnack.

– Nä! Nu får det vara slut på 2000-talet! Vi börjar om från början igen. Och det tänkte vi göra med ett… kattbål. Det är dags att bränna sommarkatten.

Han är lite trött i rösten, Ljungström. Den är ovanligt sprucken. Men det gör nästan ingenting. Inte när allting annat är så bra.

I Reeperbahn är åtminstone hälften av orkestern originalmedlemmar. Det är mer än man kan säga om Lustans Lakejer, som bara består av en massa unga förmågor plus gamle frontmannen Johan Kinde. Kinde har jag aldrig uppfattat som någonting annat än en medelmåttig låtskrivare, rätt usel sångare och enorm posör. Kvällens framträdande får mig inte att ändra uppfattning.

Ultravox avslutar den vackra sommar-kvällen i Varberg. Och gör det med den äran. Det låter lite stolpigt mellan varven, men mestadels är det riktigt bra. Här är det bara äldre herrar från begynnelsen med. Och redan då – i begynnelsen – ville Ultravox vara ett riktigt band, snarare än en maskinpark. Vilket gör att deras musik, till skillnad från mycket annan syntbaserad sådan, står sig. Även en renodlad synthistoria som Mr X låter utmärkt.

Jag önskar bara att de hade avslutat med den vackra Vienna. Det hade varit ett finstämt slut på den här galan och gjort sig perfekt i sommarnatten.

Och visst låter det ibland – som i Sleepwalk – som om Ultravox inte bara vill vara ett band, utan till och med ett hårdrocksband?

Kommande spelningar (med The Human League ist f Howard Jones):
13/8 – Eskilstuna

14/8 – Helsingborg

20/8 – Gävle

21/8 – Kalmar

(Som sagt, i Fria Tidningen.)

Skivtips

Snygg platta som är värd åtminstone en lyssning. Och missa då inte andra halvan.

God svensk musik

Toni Holgersson är tillbaka.

Och vad glad man blir när ett nytt livstecken från Docenterna dyker upp samtidigt med sommarvärmen. Vanligt folk är en utmärkt slagdänga för resor längs de svenska landsvägarna. Joppe Pihlgrens skönt nonchalanta stockholmska kommer helt till sin rätt också i Dom andras liv: Barbro Svensson hon har ännu energi, men just idag går handarbetet över styr /---/ Liza Marklund drömde om en bättre värld, men det var längesen hon trodde på sånt där /---/ Så långt ifrån dom andras liv.

Släppfesten som Red Top Recordings bjöd in till blev finfin. Stegets musik blir ännu bättre live än på platta - i alla fall när de har stråkarna med sig. En intimitet och närhet som inte riktigt ryms på skiva uppstod på Nefertiti i söndags och Matilda Sjöströms röst innehöll dessutom en djupare ton än den som hörs på studioalbumet. Som naturligtvis ändå bör införskaffas och avnjutas i hörlurar. Nära.

Steget + Ship to Gaza

Helgens tips: Steget.

Rapport från förra helgen.

Highway to Hells Jingle Bells

Idén att göra en hårdrockande julshow är - hur befängd den än kan verka - gnistrande som det mest idylliska vinterlandskap.

Hårdrocken har flera egenskaper som gör att den lämpar sig även i ett sådant här sammanhang. Det handlar inte bara om musiken - alla fantastiska hårdrockslåtar som gjorts. För visst finns det en hel drös mediokra och usla hårdrockskompositioner också.
Men hårdrockspubliken är speciell. Med sin oreserverade kärlek till musiken, sin genuina snällhet och sin - numera - sköna åldersblandning.

Dessutom finns i arkiven inte bara sköna tv- och videoklipp från musiken och artisterna i sig - från sjuttiotalets platårock, via åttiotalets pudel-, spandex- och suspensoardito, till dagens tämligen varierade genreblandning - där finns också helt underbara inslag där självutnämnda förståsigpåare diskuterar hårdrocken och dess inverkan på ungdomar och mänsklighet. Det har Mattias Lindeblad och Melker Becker tagit fasta på och på scenens storbildsskärm får vi, utöver disneylika julkort från Ronnie James Dio och andra, beskåda det undersköna eländet. Det klassiska klippet från Svar direkt, där en allt annat än neutral pingstpredikande Siewert Öholm leder en debatt om WASP och deras budskap.


Ännu roligare är inslaget från vårt objektiva nyhetsprogram Aktuellt som sändes 1984 (där en nästan lika objektiv forskare inom det etnologiska fältet redovisar några intressanta slutsatser - inte minst av geografisk natur).


Annars har Hells Jingle Bells inte särskilt mycket med julen att göra. Bortsett från julbordet, där man kan smaka Dee Sniders löksill och andra läckerheter, och dekoren handlar det om hårdrocksklassiker som Ace of spades, Run to the hills, We're not gonna take it och så vidare och så vidare.
De flesta numren framförs av Hammerfalls sångare Joakim Cans. Och min enda invändning mot showen är nog att jag saknar ytterligare en sångare. En som representerar en annan sorts hårdrockare. Cans hör nämligen till de som sjunger ljust, rent och med vibrato. Jag hade gärna sett en raspigare rockröst också, som bättre kunde förvalta sånger som i original framförs av sångare som David Coverdale, James Hetfield och Alice Cooper.

MEN - själv ska jag aldrig mer offentligt framföra en cover av AC/DC:s Highway to hell. Det bestämde jag mig raskt för medan jag under showen hörde Petra Kvännå göra sin version. Satan i gatan vilken pipa! Bara den är värd full pott.

För övrigt har jag fortfarande inte hört att några Lasse Franck-låtar spelats som motmedel mot malaria i Musikhjälpen.
Men såg igår kväll Ruben Östlunds smått geniala film Gitarrmongot på SVT. Det är annat än Aktuellt och Svar direkt, det.

Vilken kväll! Vilken vecka!

Ja, jösses...

Vad säger man?
Nurse Rozetta, Guilty, From the inside, Killer, Black Widow, Go to hell... Nästan för bra för att vara sant.
Den som har vägarna förbi Västerås ikväll bör ta tillfället i akt och skåda mästaren.
Läs recension här.

Ett synnerligen trevligt rep i söndags, finfina lussefiranden som föregick konserten igår, Hells jingle bells imorgon... Ser ut att bli en minnesvärd vecka.

Återstår väl egentligen bara att tipsa om det mest eminenta Alice Cooper-coverbandet - Institute of Nude Wrestling.

Frank igen

Det var så bra igår. Och jag är så nöjd med att ha varit där. Och uppmanar alla som befinner sig i Stockholm ikväll att bege sig till Göta källare.

Läs recension i Fria Tidningen.

Röd är död

Kent: Röd
Skivan startar med klockklang och en helt hopplös psalm, där en otajt kör – som uppenbarligen fått jobbet bara på grund av ett släktskap med en av bandmedlemmarna – till orgel sjunger en sorgligt tråkig melodi.
Sedan pumpar det nya, syntiga och ännu mer Depeche Mode-influerade Kent igång. Och det blir så tydligt vad som är problemet med Kents musik. Den är död.

Här finns ett par riktigt lyckade spår. Dessvärre dyker de inte upp förrän på skivans andra hälft och startsträckan blir både lång och tråkig. Idioter är den första kompositionen som lyfter Kents nya skiva till en anständig nivå. Singeln Töntarna är heller inte helt dum. Och även om jag finner den tjatiga Svarta linjer lätt irriterande har låten någonting som fastnar. Precis som den visslande syntslingan i avslutande Det finns inga ord.
Men det är allt.

Trots den nya kostymen, med syntar och åter syntar, känner man igen Kent. Inte minst på Jocke Bergs röst, hans tillgjorda uttal och de långa böljande tonerna han åmar ur sig. Texternas långa ord passar inte alltid melodierna, då och då måste han lägga betoningarna på fel plats.

Även om jag tycker att Kents album Vapen & ammunition är fyllt av ovanligt lyckade kompositioner, riktigt bra låtar, har jag aldrig fastnat för gruppens musik. Och tack vare den här skivan förstår jag vad det beror på. Musiken är död, livlös. Det finns ingenting i den som får gruppens medlemmar att framstå som riktiga människor av kött och blod. Ingen vilja, ingen känsla. Och därmed ingenting som tilltalar mig.

Mera barnkultur

Som ett komplement till tidigare tips om musik för barn kommer här ett nytt.

Dessutom vill jag passa på att tipsa samtliga människor om det alldeles utsökta program som går på Barnkanalen varje onsdag kl 18.30 från och med förra veckan - För alla åldrar.
Rydberg, den skånske boxaren, har länge varit en av mina idoler. Nu har jag fått en ny. Professorn. Missa dem inte i detta geniala program, av Peter Lennstrand.

Musiken till hans tidigare program är gjord av bröderna Lindgren. Och det är just de som gjort skivan jag ville komma till:

Bröderna Lindgren presenterar meningen med livet
Barnboksförfattaren Barbros söner Mathias och Andreas har, i likhet med mamma, gjort en hel del för Sveriges barn. Musik till TV-serier med Allram Eest och Höjdarna på taket. Och skivan Vuxen barnmusik där olika svenska sångare bjöds in för att sjunga deras låtar. En av de där sällsynta plattorna med riktigt bra musik som vänder sig till barn i första hand.

Nu kommer uppföljaren där de presenterar meningen med livet. Även om den förblir rätt dunkel. Klart är dock att skivan är minst lika bra som sin föregångare. De använder i hög utsträckning samma vokalister som sist – Nina Ramsby, Ebbot Lundberg, Kristofer Åström, Caroline Wennergren…
Och med sådana frontfigurer till brödernas sjuttiotalsrockande treminuterskompositioner blir det inte gärna fel.

Allra mest rätt blir det i Här är det jag som bestämmer med Patrik Arve som Svulloinspirerad skolpolis. Till den pumpande, distade basen – som hämtad från Arves teddybjörnar – meddelar han att ”man gör som jag säger” och att ”den som garvar åker i fängelse – så är det bara”.
Eller när Kristofer Åström sjunger om att han kan nästan allt. Till exempel gå i sömnen och säga konstiga saker som ingen förstår.
Och när Britta Persson berättar att hon ”är en annan sort, en som längtar bort, som drömmer mer”.
När Hajen, med sin grymt charmiga röst, sjunger ”Jag är ingen superhjälte, jag, men trivs ju ändå bra med mina lagom snabba ben” blir man nästan tårögd.

Och dessutom finns ytterligare många fina spår, som är nästan lika bra. Nina Ramsby sjunger två låtar som är bra båda två – den sorgsna rymmarsången Aldrig hem igen och betydligt fartigare Här kommer ambulansen. Ebbot frontar en stökig sak där trummisen får en hel del jobb. Olle Ljungström sjunger halvfalskt om längtan hos en övergiven sten/boll i Kasta iväg mig och Those Dancing Days tar sig an en sjuochetthalvtårings minnen från i fjol.

En riktigt fin samling för alla åldrar.

Franck + Frank = Sant

Den här killen som släppt två skivor det senaste kvartalet, vill ni inte missa.

Frank Turner: Love, Ire & Song
28-årige engelsmannen Frank Turners andra soloalbum är en riktig fullträff. Han var aktiv i de båda punkigare banden Kneejerk och Million Dead innan han år 2006 släppte en EP under eget namn. Med den deskriptiva titeln Campfire Punkrock.
Love, Ire & Song släpptes för mer än ett och ett halvt år sedan i England men inte förrän i slutet av juli här i Sverige. Nästa skiva, Poetry of the deed, kommer redan i september.
– Vi ville att resten av världen skulle komma ikapp innan vi släpper nästa album, förklarar Turner den täta utgivningen.
Och det ska vi vara tacksamma för.

De tre första spåren på Love, Ire & Song är lysande. Att tankarna går till Billy Bragg beror inte bara på det tydligt sydengelska uttalet (Turner är från Wessex). Det har också att göra med de berättande och socialt engagerade texterna – även om Turner, till skillnad från Bragg, inte är uppenbart vänsterpolitisk. Och med den akustiska gitarren som ständigt är ett huvudinstrument.
Men Turner är, rent musikaliskt, flera strån vassare än Bragg.

Det är mycket rock, där man anar Turners mer punkiga förflutna. Men också mer folkmusikinfluerade saker, med både mandoliner och stråkar – den mycket vackra To take you home, om ett kärleksmöte mellan fransk flicka och engelsk pojke, till exempel. A love worth keeping är ett annat mycket vackert stycke.
Stark är också hyllningen till en död kamrat – Long live the queen.

Texterna kretsar kring kärlek, barer, att bli vuxen, att inte fastna i tristess. Livet. Som enligt Frank Turner ”is about love, last minutes and lost evenings, about fire in our bellies and furtive little feelings”.
Om ni vill gå på hittarna direkt – starta med Reasons not to be an idiot eller Photosynthesis: ”I won’t sit down and I won’t shut up, and most of all I will not grow up”.

Frank Turner är den trevligaste nya bekantskapen på länge.


Frank Turner: Poetry of the deed
“Life is too short to be lived without poetry”, sjunger Turner på sin nya skiva som i Sverige nedkommer strax efter den förra. Det är handlingens poesi det handlar om och inte den klassiska lyriken – även om de textmässiga referenserna till litteraturens klassiker faktiskt är rätt många på det här albumet. ”Put your Baudelaire away and come outside and play”, uppmanar sångaren sin publik.

Trots denna leklust handlar skivan framför allt om att bli medelålders. Frank Turner funderar i de flesta låtarna över åren som går och över hur man bör förvalta dem.
I det fantastiska öppningsspåret Live fast die old målar han ett fint framtidsscenario av den sjuttionde födelsedagen då han tillsammans med polaren ska sitta i ett hus vid den sydvästliga kusten, dricka bärs och lyssna på musik. ”You’d rather burn out than fade away? Well why not both, I plan to stay”.

Den här skivan skiljer sig från den förra framför allt i det att pianot nu tar väsentlig plats i ljudbilden, att bandet körar betydligt oftare och mer genomarbetat och att kompositionerna är något mer avancerade. Och även om jag saknar den fantastiskt välljudande akustiska gitarren från Love, Ire and Song är det ingen dum utveckling. Den här skivan är resultatet av en kollektiv process i större utsträckning än tidigare, berättar Turner själv.

Min enda egentliga invändning handlar om albumets komposition. Låtordningen. Han går ut väl hårt, radar upp dragiga rökare som riskerar att skrämma bort somliga lyssnare och som inte ger någon helt rättvisande bild av skivan som helhet.
För här finns också mer lågmält och mjukt material av yppersta klass. Den vackra hyllningen till söndagskvällar till exempel, med en hammondorgel av samma storslagna sort som i A whiter shade of pale. Eller den mycket fina kärlekssången till föräldrarna, Faithful son.

Annars visar han återigen att han också behärskar konsten att göra mycket vackra kärlekssånger utan att paketera dem i klassisk balladform. Isabel är ett lysande exempel, där han återigen konstaterar att ”the years are rolling by, and it’s not long since you and I could have been train drivers and astronauts”.
Hans punkrötter visar sig tydligast i snabba do it yourself-uppmaningen Try this at home, där han ber alla lyssnare att gå hem och göra sin egen musik. ”There’s no such thing at rock stars, there’s just people who play music, and some of them are just like us, and some of them are dicks”.

På sin hemsida deklarerar Turner at than inte är någon protestsångare och inte heller socialist. Frihetsivrare, däremot. Och det är i lätt storvulet historiska Sons of liberty han kommer närmast någon sorts politiskt budskap: ”The people then understood what we have since forgot: that governments will only work their own benefit”. En anarkistiskt lagd punkrockare bor kanske ännu i Frank Turner? “A man who’d trade his liberty for a safe and dreamless sleep doesn’t deserve the both of them, and neither shall he keep”.

I avslutande sången Journey of the magi låter sångaren Moses, Balthazar och Odysseus på sin ålders höst konstatera: ”I could’ve played safe, but in the end the journey’s brought joys that outweigh the pain”.
Och här kommer han till hela skivans motto – “we are what we believe” – “Paupers and kings, princes and thieves, singers of songs, righters of wrongs, be what you believe”.

Jag inte bara tror – jag vet – att jag i Frank Turner har hittat en ny storfavorit. I december tar han med sitt band till Sverige. Det får, precis som de här skivorna, inte missas.

En afton med Olle Ljungström & Freddie Wadling

Konserthuset är utsålt, vilket innebär dryga 1200 personer på plats. Sittplats. På rockkonsert. Jag börjar väl bli gammal för jag tycker att det känns rätt skönt. Att ha min egen plats, slippa trängas och slåss om utrymmet med bäst sikt, att kunna sitta bekvämt och bli översköljd av musiken.

Här skulle jag gärna se fler rockkonserter. I ett rum med utomordentlig akustik som ger banden möjlighet att skapa perfekta ljudbilder. Kan ingen bjuda in Ossler nästa gång, tänker jag när Ljungströms band gnisslar igång introt till En förgiftad man – i en bra mycket tyngre version än den som finns på senaste skivan. Olle spankulerar in med sin käpp och sin skadade fot.

Det är lite svajigt till en början. Men på mycket god väg. Och efter ett par-tre låtar har ensemblen nått fram. En apa som liknar dig har aldrig låtit bättre än i den version det här bandet, under Torsten Larssons ledning, skapar.

Annars saknar jag faktiskt Heinz Liljedahl. Det här kompbandet är inte alls lika nervigt och känsligt som frontmannen själv. Lite för odynamiskt – det mesta görs till möljiga knockout-versioner. Och när de försöker dämpa sig blir det lite platt fall – som i den akustiska versionen av Nåt för dom som väntar, vilken inte på långa vägar når upp till originalets nivå.

Men nu lät jag nog gnälligare än vad jag är. Det här är en ytterst angenäm konsertupplevelse och det mesta fungerar alldeles utmärkt väl. Överallt och Norrländska präriens gudinna, Morotsman och Det betyder ingenting. Från nya skivan blir det bara öppningslåten, den kryptiska MC 7 och Svenskt stål, som extranummer tillsammans med den fenomenala Jag spelar vanlig.

När Olle försöker ta sig an Bellmans Vila vid den källa kommer han av sig ett antal gånger och hittar aldrig riktigt rätt. Men räddar sig med att berätta att bandet överraskat honom genom att repa in det här numret.
– Den är så ny för mig. Allt som gjorts efter 1700-talet känns sprängmodernt.

I sitt mellansnack får han det att låta som om han är förvånad över att det recenseras. Men det är inte det minsta märkligt. Det en artist väljer att berätta för sin publik från scenen ingår i allra högsta grad i konsertupplevelsen och är en av de extra dimensioner som skiljer ett liveframträdande från den inspelade musiken. När man dessutom behärskar konsten att mellanprata så exceptionellt väl som just Ljungström får man finna sig i – och borde man glädjas över – att få det omskrivet.
”Närminne som en tennsoldat” och ”frågetecken är till för att samlas på hög” är två av kvällens bevingade uttalanden.

Olle verkar vara på utmärkt humör. Bjuder på sin bästa sida – spjuverns – och i sådana stunder är han en av landets allra främsta scenpersonligheter.

Freddie Wadling har med sig Sebastian Öberg, Per ”Ruskträsk” Johansson och Christian Olsson. En spännande sättning som gör sig oerhört väl i konserthuset.

Wadling är ett unikum. Hans röst fantastisk. Det är makalöst hur mycket vackra och stora ljud som kan komma ur den märkligt formade mannen när han sitter på en stol med det ena benet över det andra och textpärmen i knät.

Hans version av Creep är otrolig. Och orden (”But I’m a creep, I’m a weirdo”) får sådan styrka när det är just han som sjunger dem, när han öppnar skjortan till raden ”I want a perfect body”.

Han bjuder på flera sånger från senaste skivan – Andersson Wijs Jag var där och Stina Nordenstams båda bidrag, Här slutar kartan och Allt har varit möjligt länge nog nu, Annabel Lee och I himlen, som han tillägnar Olle Ljungström.

I övrigt blir det en spännande blandning av sånger. Flera av dem riktigt tunga saker. Och det är nästan de som låter allra bäst. Bob Landers Cherokee Dance och Monster Magnets Space Lord till exempel.
XTC finns representerade i form av Making plans for Nigel, Brian Eno får ocså vara med och Freddie ger sig på My funny Valentine.

Riktigt roligt blir det också när han får hela konserthusets publik att sjunga med i The best day ever från barnprogrammet Svampbob Fyrkant.
Ingen kan traktera en elcello som Fläskkvartettens Sebastian Öberg. Ruskträsk blåser oftast i den största saxofonen, men plockar också fram såväl klarinett som lilla flöjten. Ibland tar han över Christian Olssons trummor, när denne spelar gitarr istället. Ibland är trummorna maskinella. De här bandmedlemmarna är överhuvudtaget inte rädda för att utnyttja den moderna tekniken och de gör det med den äran.
Och så Freddie själv då - ett instrument i sig, kapabel att ge ifrån sig minst lika många ljud som de olika maskinerna.

När de till sist avrundar med Perfect day sammanfattar de kvällens spelning på ett förträffligt sätt. Och när Olle Ljungström kommer in igen, iförd sin egenhändigt designade och punkiga ADHD-tröja, för att ansluta sig till den andre käppförsedde farbrorn och sjunga med är det inte så lite Lou Reed över honom.
Perfect.

(Publicerad hos GFT.)

En känsla av bristande känsla

Humbug är kanske inte direkt en bluff. Men Arctic Monkeys senaste platta är i alla fall inte värd att lägga några pengar på. Läs recension här.

WOW, Way Out West, Summary

Det är så mycket som är rätt med Way Out West. En stadsfestival i sig är rätt. Att den sedan äger rum i min egen hemstad gör den naturligtvis än mer riktig.
Slottsskogen är ett perfekt festivalområde. Vackert, lagom stort, centralt. Perfekt.
Och årets upplaga bjöd på flera minnesvärda spelningar.

Men jag vill fortfarande se ett antal förbättringar till nästa gång.

Scenernas placering borde återgå till positionerna som användes i förfjol. Det var bättre att ha Linnéscenen - den minsta, med tält - närmast Linnéplatsen. Nu hamnar den onödigt offside nere vid fågeldammen utanför Bel Parc.
Det var ju det som imponerade allra mest på mig första året. Hur arrangörerna lyckats få alla tre scenerna att ligga så nära varandra, och på så sätt skapa en väldigt sammanhållen och trevlig känsla, utan att det blev några kollissioner. Inget ljudläckage som störde mellan de olika scenerna.
Det blir det däremot nu. Står man strax utanför Linnétältet på nuvarande plats studsar det ljud från alla möjliga håll. Och då har man tappat samhörighetskänslan.
Byt tillbaka!

Att besökare ska behöva stå tjugofem minuter i kö för att få tag i en öl när programmet är fullt av godsaker och pauserna förmodligen få och inte särskilt långa känns inte rimligt. Det kan inte vara särskilt svårt att beräkna antalet kassor, plastmuggar och servitörer efter antalet besökare.
Att besökare som redan betalat 1400 kr i entré dessutom ska betala 50 kronor för varje plastmugg med bira är kanske inte riktigt rimligt det heller?

En entré är kanske lite snålt också?

Bokningarna motsvarade inte tidigare års den här gången. Så var det bara. Det fattades något stort namn. Att avsluta med Teddybears, som förrförra året fick rycka in som reserver, trots att gruppen inte gjort någonting nytt - bortsett från i och för sig smått geniala swedbanksingeln Get Mama a House - sedan dess känns lite b.
Blur var på turné - hade varit nåt kanske?
Men framför allt saknar jag en riktig energikick. Någonting taggigt och opolerat som kör över Way out west-publiken riktigt ordentligt medan det städade utbudet tar en liten paus.
Det närmaste man kommer i år är Wolfmother, men de håller till i Linnétältet och jag skulle vilja ha någonting ännu röjigare - något det är helt omöjligt att värja sig ifrån - från någon av de stora scenerna.

Gör en sådan bokning till nästa år. Flytta scenerna och korta köerna. Så har Göteborg den perfekta musikfestivalen.

(Bilder här, som sagt.)

WOW, lördag, del 3

Det är inte den allra enklaste uppgiften Florence Valentin har när de äntrar Linnéscenen efter det att smått legendariske Ljungström lämnat den.
Men deras publik är glad åt deras ankomst och bandet stompar igång med god energi.

Själv har jag inte riktigt förstått vad Florence V tillför det svenska musiklivet. De låter som det Clash-inspirerade sena Ebba Grön, fast lite snyggare, mera välpolerat - lite mer som affischpojkar. För mycket Noice. Med alldeles för mycket fotbollskörer à la Håkan Hellström.

Och med vilken trovärdighet sjunger den uppenbart välmående Love Antell, iklädd festivalens fulaste linne, att han springer i skytteltrafik mellan systemet och socialen?
Nej, det klingar falskt.

Han har inte bestämt sig för om han vill vara Thåström eller Per Gessle. Det är dags att göra det.

Visst önskar man att solen hade strålat över publiken framför Azaleascenen när Amadou & Mariam tar den i besittning. Men visst lyckas de, tillsammans med sitt fantastiskt svängiga och tajta band, ändå mana fram känslan av värme och ljus när de serverar sin musik från Mali.
Endast en stendöd själ kan stå still samtidigt som bandet och de blinda frontmännen gungar fram sina sånger. Nästan uteslutande upptempodelarna av deras verk, med favoriten Batoma mitt i.
Deras glädjesmittande framträdande är en av festivalens höjdpunkter.

Wolfmother gör ett välbehövligt framträdande. När de kör igång sin Zeppelin/Hendrix-influerade hårdrock med Dio-aktig sång fylls äntligen en del av den saknad efter lite ordentligt jävlaranammaröj som uppstår när resten av utbudet är såpass städat som det är på Way Out West.

WOW, lördag, del 2

Efter en minst sagt oroväckande inledning, med Förgiftad man från senaste plattan, där han både sjunger falskt (som satan) och missar perioderna, bjuder Olle Ljungström på en smått magisk konsert.

Han är en av landets mest humöriga artister - huruvida det ska bli utsökt eller pinsamt beror på om det är en glad eller en sur Olle publiken får möta. Och visserligen verkar han farligt nära gränsen några gånger, som när han besvarar en mans skrik efter sin favoritlåt med: "Det kanske är första gången du är på konsert? Du kanske tror att du är i en hotellbar - där man kan önska? Men jag tror inte att din lilla uppfattning intresserar någon härinne - och allra minst mig".

Men han verkar vara på uppriktigt gott humör. Och konstigt vore det annars. För den oreserverade kärlek som strömmar från publiken mot scenens huvudperson är så uppenbar och så mäktig att man blir rörd, också som en del av åskådarhavet.

Och det är omöjligt att inte älska Olle Ljungström. En man vars mellansnack kan bestå av exempelvis följande introduktion: "Har ni gjort det ni ska? Knullat, ätit, sovit, hämtat pengar på soc? Tagit er juristexamen? jag har inte gjort nåt av det. Jag försöker nämligen bara efterlikna er andra". Och så kör han En apa som liknar dig, i en version som är långt mycket bättre än skivans.

Det dröjer länge innan det kommer fler låtar från nya plattan. Och redan i andra låten hittar han tillbaka till rätt tonart. Hans röst sticker okontrollerat iväg ibland - den är ju sådan - men håller sig i allt väsentligt till huvudspåret. Vi serveras många höjdare: Överallt, Nåt för dom som väntar, Morotsman, Det betyder ingenting. Och det är först när det är dags för ännu ett nytt nummer - MC7 - som rösten börjar svaja igen. Kanske har han inte framfört det nya materialet tillräckligt många gånger för att det ska ha hunnit sätta sig i muskelminnet. Texterna kan han inte utantill - inte heller till de gamla dängorna. Han sneglar med jämna mellanrum mot notstället.

Men det gör inget. Han serverar naket och ärligt ur sitt magnifika skafferi. Avslutar med Norrländska präriens gudinna, men låter pubilken bli bönhörd och återvänder för att sjunga Jag spelar vanlig och Svenskt stål.

Hur växer inte en sång som Jag och min far av presentationen: "Jag har växt upp i fullkomlig omedvetenhet, om det mesta. När jag insåg att min brutala skit till farsa hade satt på min mamma - bara för att jag ska kunna stå här - förstod jag att han förtjänar om inte koncentrationsläger så i alla fall att bli omsjungen som om han vore död. För det är han inte - han lever i allra högsta grad"?

Han står i alla fall upp, Olle. Går visserligen ytterst långsamt och stödd på käpp. Och har det där fågellika över sig som varje farbror i ålderdomshemmets korridorer - smal till den grad att kläderna inte sitter och långsamma, långsamma rörelser. Man vill så innerligt gärna ta hand om honom. Bjuda tillbaka.

Och man kan inte låta bli att, som flera gånger förr, undra om det är sista gången man ser honom när han, medan orkestern fortfarande röjer hejvilt på scenen, oändligt långsamt vandrar bort med ryggen mot publiken för att sakta, sakta ta sig nerför trappan som leder av scenen.

Mot det talar dessbättre ett vitalt och storslaget liveframträdande.
För att citera honom själv: Tack!

WOW, lördag, del 1

Dag två startar, för min del, med [ingenting] i Linnétältet. Och det finns det anledning att vara glad för. Sexmannabandet låter riktigt bra. Glatt och luftigt, fyllt av fina pianoslingor och med ett ordentligt driv - kanske beroende på de dubbla trumseten och slagverkarnas skicklighet.

Producent Jari Hapalainen själv kommer upp och gästspelar och det enda man egentligen kan önska sig är lite mer prat, eller glädjeyttringar eller annan karisma, från frontmannen. Men han sjunger bra - och det är väl huvudsaken.

Om det här är Stockholms svar på Håkan Hellström vinner huvudstaden lätt i mina öron.

WOW, fredag, del 3

Jag gör en intervju (kommer i Fria Tidningen så småningom) med Christopher Sander, från [ingenting], som verkar vara en sympatisk man med fast handslag.

Sedan går jag till Flamingoscenen, där Robyn bjuder på en grym spelning. Hon är någonting särskilt, Robyn. Har gått sin egen väg hela tiden - och det ska hon respekteras för. Dessutom har hon ett sånt jäkla sväng. I sig själv. I rösten och attityden. Känslan. Man undrar nästan om hon verkligen behöver Andreas Kleerup och de andra pojkarna som kompar henne.

Fast när hon presenterar sin första gästartist, Mapei, med orden "det fetaste vi har" börjar man tvivla lite på hennes omdöme. För om den falsksjungande Mapei är det fetaste vi har befinner sig det svenska musikundret i akut kris.

Betydligt roligare att plocka upp Dr Alban för att köra No Coke i duett. Robyn hävdar att det inte är ironi. Jag hoppas att hon ljuger.

Hursomhelst låter det fantastiskt bra. Om Dream On, till exempel. Och Robyn själv verkar njuta ordentligt. Vilket smittar oss andra. Hon är en stor stjärna.

Sedan är det dags för årets krock. Wilco vs Laakso.

Wilco startar en kvart före Laakso, så jag börjar där, vid Azaleascenen. Och hur mycket jag än gillar att höra den härjade men skönsjungande Jeff Tweedey och hans mannar mala monoton välspelad rock, där de hittar och fastnar i fultoner och där Tweedy ett slag övergår till att spela telekabel - han lattjar helt enkelt med pluggen i handen, ser till att det blir kontakt och knaster - känner jag efter en stund att jag måste överge de erfarna äldre herrarna för de yngre och lovande. Hur suggestivt och bra Wilco än låter.

Jag rusar bort till Linnétältet, där Laakso snart ska upp på den förhatliga Västerbron. De är fruktansvärt bra Laakso. Men har ett tag hamnat i skymundan av frontmannen Markus Krunegårds soloprojekt. Och de låter faktiskt lite orepade. Eller åtminstone otajta. Men Krunegård har svar till dem som spekulerar i att bandet är på väg mot graven: "Här kommer i alla fall en helt ny låt - i fissmoll". En riktigt lovande historia, dessutom.

Jag måste tillbaka till Wilco, känner jag efter att ha konstaterat att den riktiga högenergi jag förknippar med Laakso inte riktigt vill infinna sig. Så jag lämnar Linnétältet. Men har inte mer än kommit ut när jag hör Krunegårds elektroniska: "I am a waste of time, if you ask me, if you ask me" - och jag blir tvungen att springa tillbaka. Dancing Queen är nog bandets allra bästa låt. Dessutom följer de upp den med suveräna uppväxtbetraktelsen Norrköping.

Jag hinner ändå se Wilcos avslutning. Tweedy uppmanar publiken att klappa takten. I ett rätt så makligt tempo. "If we can't do this together - what can we do?" Och att inte öka den, när trummisen slutar spela. I USA, säger han, ökar publiken alltid då. De har så bråttom. Måste alltid vara någonstans, är alltid på väg. "You don't have to be anywhere else", säger Tweedy. Och har helt rätt. Och han ser också mycket nöjd ut när publiken taktfast klappar vidare - utan minsta ökning.

Göteborgs Symfoniker har under tiden riggat den andra stora scenen, burit upp alla sina stolar och instrument. De stämmer på det där sättet som symfoniorkestrar gör och spridda stråktoner droppar ner över Slottsskogen.
Sedan kliver stjärnan på, i sin svarta rock - eller klänning, eller vad det nu är - och med en tafatt vinkning och ett mycket försiktigt "Hi!" hälsar han den gigantiska publiken.
Antony måste ha underskattat sin popularitet rätt rejält, eftersom han blivit både chockad och rörd över att såväl fjortonåringar som sjuttioåringar hälsat på honom när han vandrat omkring på Göteborgs gator.

Det låter som man kan vänta sig. Smått magiskt. Publiken är andäktig och efter varje nummer lyckas de överrösta den månghövdade orkestern. Som åskådare har man känslan av att bevittna någonting mycket speciellt.

Norska Röyksopp låter också som förväntat. Bra. Jag är ingen fan av elektronisk musik egentligen, men de här gossarna lyckas kombinera monton suggestivitet med lagom mycket uppiggande melodier så att det är svårt att värja sig. När vi dessutom får se Robyn komma upp och låna ut sin levande röst och kropp till deras musik blir den fantastisk.

Glasvegas poserar för glatta livet. Och låter hyggligt, fram till dess att de kör en helt hejdlöst seg sak som kanske är någon skotsk hymn och som bara de sjukligt hängivna fansen - förutom bandmedlemmarna själva - kan älska. När de följer upp den med en riktigt trist coverversion av Everybody's gotta learn sometimes och det enda jag tänker på är att jag hoppas att Glasvegas kvinnliga trumslagare ska äkta Antony Hegarty är det dags att lämna dem.

För det är ju en av de sköna grejerna med att vara på musikfestival. Man erbjuds en hel massa smakprov från ett musikaliskt smörgåsbord - och man har rätt att avstå det som inte smakar. Man kan lämna en konsert utan att känna att man gör något fel.

Betydligt tajtare och mer inspirerade låter Arctic Monkeys. Men även om de röjer på bra och skapar ett rejält tryck tycker jag att någonting saknas. Det är låtmaterialet, tror jag, som inte är tillräckligt starkt. Jag hittar ingenting som berör mig.

Så jag promenerar in i tältet igen, till Karin Dreijer och Fever Ray. Som bjuder på visuell myselektronika. Det är riktigt bra - låter spännande, det de producerar under laserstrålarnas sken med hjälp av datorer och congas. Men också farligt sövande. Och jag är ju såå trött efter den långa dagen. Ryggen börjar protestera efter allt stående också. Så jag smyger ut. Nöjd. Och ser fram emot morgondagen.

WOW, fredag, del 2

Hinner med ett par låtar med Bon Iver i tältet över Linnéscenen. Det låter rätt bra. Lite vasst ljud. Och jag har aldrig varit speciellt förtjust i falsettsång. Men den stora publiken verkar belåten och applåderar så det skångrar i tältduken.

Beirut kommer med dragspel, kontrabas och bleckblås när de för första gången besöker Sverige. Det är dragspelet som står för grunden i kompet. Ovanpå det lägger sångaren sin Ron Sexsmith-lika stämma, när han inte plockar upp trumpeten - som han trakterar med elegans - och får sällskap av trombon och tubor.
Det låter annorlunda. Och riktigt bra. Ibland är det stompigt - åt balkanhållet, och trumslagaren dubblar emellanåt takten för att förstärka intrycket - ibland bara vackert. Hela tiden flyter den sävliga stämman ovanpå resten av ljudbilden.

Det finns ingenting i den här musiken som associerar till sönderbombade byggnader och ett krigshärjat folk.
Beirut är en mycket angenäm bekantskap.