Kungen kommer

Karl XVI G har fått frottera sig med noblessen och hans kvinnor har fått sina festblåsor recenserade i varje tidning med självaktning. (Lite synd att ingen recenserade Calle Bildts uppsyn som, om möjligt, blev fånigare än någonsin där han satt utstyrd som något slags katolsk biskop.)
Överbefälhavaren och krigsupptrapparen Barack Obama har också hedrat Skandinavien med en visit och ett försvarstal för krigen när han hämtade ut ett pris för dess raka motsats.

Skönt att en riktig kunglighet också hedrar oss med ett besök redan på måndag. Då intar Alice Cooper scenen i Lisebergshallen. Ryktet säger att showen, som bygger på senaste plattan, ska vara en av de mer storslagna och teatraliska någonsin.
Dagen efter besöker hedersdoktor Cooper Västerås.

Med en så lovande händelse att se fram emot är inte bara helgen räddad. Veckan får också en garanterat lysande start.

Vem vill ha Nobels fredspris?

Inte jag. Och det kommer jag aldrig att få heller, eftersom jag inte kan sägas bedriva något särskilt världsomfattande fredsarbete.
Men kan man säga det om årets pristagare?
Barack Obama har varit president i mindre än ett år och har under den tiden inte hunnit göra mer än att påstå att han ska avsluta kriget i Irak, samtidigt som han trappar upp det i Afghanistan.
En fredens man?
Han får priset för att han talar väl. Om kriteriet för fredspris ska vara mycket snack och lite verkstad kommer kommittén aldrig att få besvär med att hitta kandidater.

Hade jag nu varit en verklig fredsarbetare skulle jag aldrig acceptera ett pris som tidigare gått till människor som motverkat mitt arbete i den utsträckning som F.W. de Klerk, Shimon Peres och Henry Kissinger. Borde priset inte byta namn?