Looney the looney

"Om de slår på sina radaranläggningar kommer vi att spränga deras satans luftvärnsmissiler i luften. De vet att vi äger deras land. Vi äger deras luftrum... Vi dikterar deras sätt att leva och prata. Och det är det som är det fina med Amerika just nu. Det är bra, särskilt när det finns en massa olja därute."

William Looney, brigadgeneral, chef för flygoperationerna i Irak, till Washington Post, augusti 1999.

Vilket är bäst - brett eller rätt?

Att miljöpartiet är ideologiskt opålitliga och kan tänka sig att liera sig med såväl borgare som med de röda partier de påstod sig gå till val med förvånar mig inte ett dugg.
Men vad tusan har det tagit åt sossarna?
Alltså, att de hela tiden trippar högerut är ju ingenting nytt. Men att gå så långt som att direkt efter valet bilda nya allianser - där man byter ut vänsterpartiet mot regeringspartierna, med moderaterna i spetsen - är väl några steg för mycket? Särskilt när man i samma ögonblick som man fattar uppgörelsen med Reinfeldt bryter det vallöfte man gav väljarna inför valet.
Jag hoppas verkligen att det blir det självmål det borde bli och att de socialdemokratiska väljarna känner sig så svikna som de borde känna sig och slutar rösta på lurendrejarna.

Och vad har Sahlin och hennes polare för försvar att komma med?
- När vi ber svenska män och kvinnor att riskera livet i internationella insatser - då ska det vara en bred uppställning, brett över blockgränsen, säger Sahlin.
Men varför då? Varför ska det vara brett? Tycker man att det känns bättre att riskera livet för det? Varför struntar man inte i att be folk att riskera livet istället - låter borgarna göra det själva och lämnar dem med ansvaret? Tycker sossarna att det är viktigare att det är brett än rätt?
Plötsligt är det skit samma att man lovade att börja ta hem trupperna nästa år. Det var före valet.
- Vi förlorade valet, upprepar Mona Sahlin om och om igen. (Det är oklart vem det är hon försöker övertyga om det - sig själv eller någon annan. De flesta vet hur det gick i valet.)
Och förlorar man byter man tydligen politik.
Moderaterna blev det nya arbetarpartiet. Kanske kan sossarna bli det nya stockkonservativa högerpartiet, för de rika och krigshetsande?

Helt klart är i alla fall att vänsterpartiet är det enda partiet som har hedern i behåll.
Och att Sverige inte kommer att kunna fira tvåhundraårsjubileum som ett land utan krigsinblandning 2014. Det hade vi kunnat göra om vänsterpartiet hade fått bestämma. Om våra politiker gav fan i att be svenska män och kvinnor att riskera livet i Afghanistan. Brett eller inte.

Vem vill ha Nobels fredspris?

Inte jag. Och det kommer jag aldrig att få heller, eftersom jag inte kan sägas bedriva något särskilt världsomfattande fredsarbete.
Men kan man säga det om årets pristagare?
Barack Obama har varit president i mindre än ett år och har under den tiden inte hunnit göra mer än att påstå att han ska avsluta kriget i Irak, samtidigt som han trappar upp det i Afghanistan.
En fredens man?
Han får priset för att han talar väl. Om kriteriet för fredspris ska vara mycket snack och lite verkstad kommer kommittén aldrig att få besvär med att hitta kandidater.

Hade jag nu varit en verklig fredsarbetare skulle jag aldrig acceptera ett pris som tidigare gått till människor som motverkat mitt arbete i den utsträckning som F.W. de Klerk, Shimon Peres och Henry Kissinger. Borde priset inte byta namn?