Kom på fest!

I kväll firar Lilla Svärje.
Dopdagen är här.
Vi döper en nyanländ liten skiva, Lilla Svärje.
Ceremonin äger rum på Pustervik i Göteborg.
Dörrarna öppnar klockan 19.
Och alla är välkomna.
Lasse Franck & hans muskler kommer att framföra flera psalmer och det kommer att finnas drycker av alla de slag samt minnesgåvor att köpa. Gott om fina människor med fina namn också.
Ses ikväll.

I väntan på ett nytt Svärje

Imorgon släpps vår skiva.
Lilla Svärje.
Det är lite nervöst.
Mycket spännande.
Och roligt.

Kommer musikkartan att ritas om? Kommer nya kapitel att skrivas i den populärmusikaliska historian? Hela volymer kanske?
Eller passerar den helt obemärkt, utan att märkas ett dugg, utan att påverka en enda människa?
Ser Lilla Svärje ut precis som vanligt efter imorgon?

Släppfesten - eller releasepartyt, som man säger i andra länder än Svärje - ska hur som helst bli riktigt rolig.
Den äger rum om en vecka, tisdagen den 22/5, på Pustervik.
Här kan man köpa biljetter.

Om man absolut inte kan komma dit får man en ny chans i Stockholm, tre dagar senare.

Där kan man köpa skivan och lyssna till mig & mina muskler när vi framför smakprov från den. Och fira.
Både jag och alla mina muskler blir väldigt glada - och lugna - om du dyker upp. Du kan få fungera som muskelavslappnande.
Du kan också få ta med dig alla du känner.

Kan man inte vänta med att få tag i ett exemplar av skivan går den att köpa på andra ställen också.
Till exempel här.

Och här kan man läsa en intervju om skivan.

Sov gott, Svärje.
Ses imorgon.

Intervju om Svärje

Idag publiceras första intervjun om skivan som släpps på onsdag.
I Göteborgs Fria Tidning.

Tack för hopp

Tack. Alla ni som jobbade med stödgalan för Johan Persson och Martin Schibbye som hölls på Trädgår'n igår. Och tack alla ni som kom dit. Det var så skönt att få se och höra fantastisk musik samtidigt som man också såg och hörde människor som tillsammans arbetar för en god sak. Som är solidariska. Som anstränger sig, bidrar, gör vad de kan. Det gör att mitt hopp om mänskligheten ökar avsevärt. Och att jag känner mig glad.

Särskilt tack till de musiker vars musik berörde mig allra mest: Steget, José Gonzales, Nicolai Dunger och Graveyard. Det här kommer jag att leva på ett bra tag.

Nu ska jag läsa tidningen Johan & Martin.

Tack.

Nu ännu snyggare

Repade med mina muskler igår.
Vinyl var med och spelade lika fint som på skivan.
Och vårt fenomenala nytillskott, gitarristen Joakim Fritzner.
Han är inte bara flink - han är snygg också.
Skönt.
Nu slipper vi andra bråka om vem som ska vara flickfavoriten.
Kan bli riktigt bra det här.
Vi ses väl här?

UpSweden Spring Showcase

Missa nu inte det här!
Första chansen att få höra levande smakprov från kommande skivan.
UpSweden Spring Showcase

Sveriges bästa band

Vid ett möte med bandet visar det sig att basisten äntligen har gått och blivit sådär gammal som en basist ska vara.
Vi talar också om vår fenomenala skiva, Lilla Svärje, som är färdig nu. Rent musikaliskt i alla fall. Omslaget ska fortfarande sättas ihop och vi funderar över hur vi bäst ska marknadsföra den och lyckas tränga igenom brus, skval, tjatter och knaster. (Goda råd mottages tacksamt.)

Till att börja med spelar vi på Sticky Fingers, här i Göteborg, den 14/4 - så det datumet kan ni reservera i almanackorna.
Samtidigt spelar också Boa, Not without grace och Open streets. Kan bli en strålande afton.

Förra fredagen

Live på fredag: Rudvall & Franck

Peter Rudvall och Lasse Franck fortsätter sitt samarbete efter framgångarna med kritikerrosade storshowen Franck & Rudvall On Ice.
När Rudvall tillsammans med sitt band på fredag (10 dec) intar scenen på House of Win-Win (Tredje Långgatan 13) värmer således Lasse Franck (utan band) upp publiken.
Och allt detta för det ruskigt rimliga priset sextio riksdaler.

Både Rudvall och Franck är i full färd med skivinspelningar och det finns anledning att hålla ögon och öron öppna. Släppfester och releasepartaj väntas inom en hyfsat snar framtid.
Och ta chansen att redan nu på fredag njuta av smakprov från de kommande albumen. Klockan 19.30 på House of Win-Win.

Kära män

Det finns nästan ingenting som slår det.
Att så här års - när man alltid funderar över att emigrera - efter några jobbiga dagar, där man plågats av och irriterat sig på en massa män - självupptagna, högljudda och respektlösa sådana - kliva ner i källaren som tillhör Bongo Recordings för att översköljas av ljuv musik - musik som man själv har varit med och skapat, men som andra - helt fantastiska män - har arbetat vidare med och utvecklat så att den låter helt överväldigande bra.

Att inse att man varit med och gjort någonting som är sanslöst bra. Att inse att andra, superbegåvade, personer tycker tillräckligt bra om det man gjort och gör för att hjälpa till med att få det många, många gånger bättre.
Att ingå i en kollektiv och kreativ process som är fantastisk i sig och som leder fram till ett slutmål som vida överträffar det man föreställde sig när man började.

Att sitta där på källargolvet och översköljas av ett magiskt vackert ljudlandskap.

Kalle och jag kom till studion för att lägga de sista körerna på plattan. Det gjorde vi, tillsammans med Pär. Bara två låtar kvar som behövde körsång.
Efter lunch kom den supermysige, begåvade och genomtrevlige Per Umaerus förbi - så han fick också vara med. Pär och Per blev till en Disneydröm.
Och därmed var de sista inspelningarna gjorda.












Vi lät oss också inspireras av den fenomenale kroppsmusikern Gerry Phillips:


Nu återstår en mängd arbete för vår redan hårt arbetande producent - han måste vara landets bästa - som ska mixa alltsammans. Välja bort, välja nivåer, välja effekter...
Och sedan är det klart!
Så långt i alla fall. Återstår att göra ett omslag, trycka och nå ut...

Förutsättningarna borde vara goda med ett grundmaterial av den här kvaliteten. Jag är så fantastiskt tacksam över att Håkan och Pär, Kalle och Jonas har gjort det här så in i h-e bra.
Över att ha möjligheten att sitta där på golvet och kliva in i den ljudvärld de har skapat.

Nu kan jag ta en hel hög dåliga dagar till. Kan ta en hel hop svinaktiga män.
Mina män är nämligen helt fantastiska. Som vet hur man angör en skiva. Och konsoliderar den. Gosegrisar.

Docenter på teatern

Det kan bli en bra kväll. På Göteborgs stadsteater intar Docenterna scenen i foajébaren.

Kvällsaktivitet

Den som är i Göteborg och inte har någonting för sig ikväll bör överväga att ta sig till Nefertiti för att se och höra Stefan Sundström med band.

Vad gör Sverigedemokraterna här? Tar våra jobb och våra kvinnor.

Fin krönika av min gamle kollega Henrik Wallgren i GP.

Galning i topp på KD:s lista

Jag har sagt det förut och igen och jag säger det en gång till: Hon är galen.

Ändå vill Kristdemokraterna absolut se henne i riksdagen. Så gärna att de sätter upp henne som andra namn på riksdagslistan i den del av landet där jag bor. Hon är den kvinna de helst av alla vill ska bestämma över oss andra.

Trots att partiledningen officiellt inte håller med henne, trots att hennes partikamrater i valstugorna tar avstånd från henne, trots att hon inte kan göra rätt på egen hand utan att bli tillrättavisad från högre ort.

Det verkar vara förenat med oöverstigliga risker att rösta på Kristdemokraterna. Ni som funderat över att göra det - tänk om.
Vem vet hur många fler galenpannor de nominerat på sina listor?

¡Los genios!

Genierna bakom det som kommer att bli decenniets svenska skiva:

Bongo

Idag fortsätter arbetet i studion.

Var har jag varit? En bisarr flygtur.

I måndags skulle jag, under den senare delen av eftermiddagen, ta ett flyg från Ljubljana till Frankfurt. Där skulle jag vänta i tre timmar på min anslutande flight till Göteborg, och jag skulle vara hemma strax före midnatt. Så blev det inte riktigt.

Vi var en smula försenade när vi lämnade Ljubljana. Inte tillräckligt mycket för att det skulle vara irriterande. Men av någon anledning flög vi längre tid än beräknat innan vi landade. Det var nu mörkt ute och genom flygplansfönstren syntes bara landningsbanans lampor. Jag slog på min mobiltelefon. Svarade på några sms som kommit in. Fick ett telefonsamtal. En flygvärdinna kom sättande och uppmanade mig bestämt att stänga av telefonen. Jag gjorde det. Sedan hände ingenting. På en ganska god stund.

Där satt vi, på marken, instängda i ett flygplan. Planet var fullt av passagerare och efter en stund började det kännas ganska absurt. Jag tryckte på den lilla knappen ovanför sätet så att det plingade till och en flygvärdinna dök upp.
- Ursäkta, men vad är det som händer? Varför sitter vi bara här?
- Det får kaptenen förklara när han kommer tillbaka.
- Tillbaka?! Var är han?
- Det får kaptenen förklara när han kommer tillbaka.
- Men någon information kan ni kanske ge oss?
- Det får kaptenen göra nära han kommer tillbaka.

Jag kände hur allt mitt tålamod lämnade kroppen på ett ögonblick och hur jag förvandlades till en mardrömspassagerare. Jag lät inte flygvärdinnorna vara många sekunder. Tryckte ideligen på min lilla knapp så att det plingade hej vilt i planet, skällde på och hånade flygvärdinnorna. Eller "the demo-girls", som jag nu gått över till att kalla dem eftersom de bar på små demo-kit med syrgasmasker och sådant där.
Intill mig satt en handbollsspelare från det tyska juniorlandslaget. Han och hans lagkamrater och deras coacher hängde på mina protestaktioner, vi startade allsång och stod i. Jag beställde en gratis öl varje gång flygvärdinnan behagade besvara något av alla mina plinganden. Samtidigt som jag förklarade för henne att hon säkert insåg att jag inte skulle bli mindre tjatig om hon fortsatte att servera mig öl.

Den sistnämnda strategin var inte helt lyckad. Det visade sig, när jag hunnit med några pilsner, att man inte fick besöka toaletterna. Trots att vi stod still på marken. Mitt humör blev inte direkt bättre av den upplysningen.

Efter sisådär två timmar hade kaptenen tydligen kommit tillbaka. Plötsligt hördes hans röst i högtalarna:
- Please, fasten your seatbelts and get ready for take-off.
Men vad fan nu? Var vi alltså inte i Frankfurt?
Nej, uppenbarligen inte. Där landade vi nämligen efter ytterligare en timmes flygning.
Trots alla mina plinganden fick vi ingen som helst information om var vi nyss hade varit eller varför vi hade landat där.

Då vi landade i Frankfurt hade avgångstiden redan passerat för mitt plan till Göteborg. Dessbättre hade min fru följt med i tiderna för de aktuella flighterna på nätet och kunde, när det faktiskt blev tillåtet att slå på sin telefon, upplysa mig om att också planet till Göteborg var försenat och att jag kunde hinna med det om jag sprang till gate B7. Det gjorde jag. Där stod en hetsig man.
- To Gothenburg? Hurry, hurry, hurry! You are the last one!
Tacka fan för det.
Ingen från flygbolaget (Lufthansa) fanns på plats för att upplysa mig om vart jag skulle ta vägen och att jag fortfarande hade chans att slippa spendera natten i Frankfurt. Att någon av flygvärdinnorna på den första flygturen skulle dela med sig av någon som helst information hade man för ganska länge sedan slutat hoppas på. Men jag hann alltså med planet. Enbart tack vare min fru.

Min väska hade inte riktigt samma tur.

Fortfarande har jag ingen aning om på vilken mark jag tillsammans med resten av passagerarna på flight LH2441 stod i omkring två timmar på måndagskvällen. Eller varför. Var det stormen som dagen efter närmade sig Sverige, var det något fel på planet, någon ombord som var misstänkt för terrorism, hade kaptenen helt enkelt en älskarinna i någon ort på vägen och passade på?
"Lufthansa - there's no better way to fly."
Jag har aldrig varit med om sämre.

Skiva

I veckan har vi fortsatt arbetet med vår platta.

Idol

Tillsammans med mina barn var jag under helgen och såg Peter Pop i Trädgårdsföreningen. I år hade Kulturkalasets ledning, till skillnad från i fjol, haft den goda smaken att bjuda in honom.

För en musikintresserad förälder med tro på den goda kulturens förmåga att göra både världen och människorna bättre är det helt fantastiskt glädjande att se och höra en artist som Peter Pop. En snubbe som är ruskigt musikaliskt begåvad och gör grymt snyggt ihopsnickrade låtar för barn. En artist som ger järnet under sin föreställning och satsar allt på och för den hängivna barnpubliken. En kille som så fint tar hand om ungarna framför scenen, bjuder in dem i showen och får alla som vill att känna sig sedda.

Innan han kom till Trädgår'n och hemstaden var Peter Pop tillsammans med två tolvåringar från Brandströmska skolan i Uganda, där de besökte Munteme Junior School, spelade in en låt och en musikvideo.


Världen skulle säkerligen bli en bättre plats om fler engagerade sig i våra barn med samma glödande entusiasm som Peter Pop.

Den nyutnämnde Fair Trade-ambassadören Pop lyckas också få med sig stadens främsta politiker, kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (s) och dess vice ordförande Jan Hallberg (m), upp på scenen för att lira elgitarr (icke ipluggade) tillsammans med tre föräldrar från publiken i finfina rocklåten Vi har startat ett band. Om inte vi vuxna visar att vi kan släppa loss och ha kul - hur ska vi då kunna kräva det av barnen, menar han.

Hulthén skulle mycket väl kunna vara uppfödd på Deep Purple och AC/DC, hon lyckas se rätt cool ut där hon står med elgitarren vid knäna och gungar med i musiken. Hallberg satsar hårdare än sin ordförande men har uppenbarligen inte mycket taktkänsla i kroppen och ser synnerligen stiff ut. Det blir inte riktigt bra och inte riktigt rätt, men han försöker i alla fall - det måste man ge honom.
På så vis blir hans musikaliska insats identisk med hans politiska.

Kontorsplats i Göteborg

Är det någon - frilansjournalist eller annan frilansare - som behöver en mycket prisvärd kontorsplats i centrala Göteborg nu i höst kan ni höra av er.
Lämna en kommentar nedan.