Det är nu många somrar sedan den då jag under några dagar tjänstgjorde som musikledare vid ett ungdomsläger på Utøya. Men jag kan ändå föreställa mig den enorma skräck som måste genomsyrat varenda en som befann sig där den 22 juli i fjol. Jag kan ändå enkelt begripa vilken förlust det är, för Norge, Skandinavien och hela världssamfundet, att 77 eldsjälar inte längre finns bland oss.
Och i dessa dagar, när det talas om Anders Behring Breivik överallt och hela tiden, har jag anledning att dra mig allt det där till minnes.
Jag skulle utan några som helst betänkligheter kunna kalla Behring Breivik för både galen och störd. Och har säkert gjort det upprepade gånger. Men då menar jag inte störd i klinisk bemärkelse. Då använder jag ordet betydligt slarvigare och mer slentrianmässigt - på samma sätt som jag kan göra om nästan alla vars tankar är för mig obegripliga och kommer till betydande felaktiga slutsatser.
När massmördaren nu fått stå i det rampljus, dit han med all säkerhet längtat, och förklara hur han rättfärdigar det som i så gott som alla normalstörda hjärnor betraktas som avskyvärda handlingar, visar han tydligt att han inte alls lider av några seriösa psykiska störningar. Och det hade han väl egentligen redan bevisat - just genom de där avskyvärda handlingarna. Den som är allvarligt psykiskt störd skulle ha mycket svårt att under så många år så ihärdigt hålla sig till en väl uttänkt och mycket långsiktig plan, att lyckas genomföra alla de planerade - och omplanerade - vidrigheterna utan att ge upp.
Man kan ifrågasätta att han under så lång tid tilläts predika sin samhällssyn från de anklagades bänk och jag tycker nog själv att domaren borde ha avbrutit honom på ett tidigare stadium. Samtidigt tycker jag att det är bra att han tilläts förklara sig. Det är bra att vi alla får höra att hans resonemang i så stora delar är likadant som det som förs bland ganska många människor som halkat för långt ut på högerkanten.
När han talar om att skydda den norska ursprungsbefolkningen och den hotande islamiseringen skulle han lika gärna kunnat vara vilken sverigedemokrat eller fremskrittspartist som helst.
Han drevs inte av en längtan att få döda och uppvisade därmed inga likheter med thrillerfilmernas psykopater till massmördare. Och även om känslan hos hans offer måste varit nästan exakt densamma som den hos de ungdomar som råkar ut för Jason i Fredagen den trettonde, eller någon annan skräckfilmsmördare, har Behring Breivik ingenting gemensamt med dem, utöver själva morden.
Jason är ingen politisk massmördare. Men Behring Breivik beskriver själv de döda ungdomarna som collateral damage, oundvikliga offer i kampen. En kamp som också förs av sverigedemokraterna, Le Pen och en hel massa andra europeiska politiker - även om de använder andra, hederligare, metoder. Att metoderna är hederligare gör emellertid inte deras kamp hederlig. Den bygger på samma avskyvärda människosyn som Behring Breiviks och måste motarbetas med alla tänkbara medel.
Så länge ingen tar sig in i riksdagshuset och släpar till exempel Kent Ekeroth eller Annelie Enochson mot tvångsvård har jag väldigt svårt att se varför Behring Breivik skulle vårdas.
Och jag hoppas verkligen att de och alla deras gelikar försvinner från vårt riksdagshus - och från alla andra parlamentariska församlingar runt om i världen. Så att det kan komma någonting positivt ur den här historien som aldrig kan bli någonting annat än olidligt hemsk.
Ett visst hopp spirar, känns det som, redan. Genom att sådana här diskussioner förs på en hel mängd offentliga platser. Och - inte minst - genom Norges agerande sedan tragedin.
Statsminister Jens Stoltenberg satte tonen redan i sina allra första anföranden. Han talade om att landet skulle visa solidaritet, omsorg och kärlek, mer öppenhet och demokrati. Och så verkar det ha blivit.
När mer än 40 000 människor samlas en torsdag för att sjunga (den barnsång som Breivik menar är kulturmarxistisk) medan rättegången mot massmördaren pågår, när man möter terror med musik - då är det trots allt - trots att det finns galningar överallt - ganska lätt att tro på att solidariteten kommer att segra. På att musiken åter kommer att ljuda också på Utøya och på att nya eldsjälar där kommer att samlas i kamp mot de mörka högerkrafterna.
Matthew Ward - Fade to white
7 år sedan
