Det är nu många somrar sedan den då jag under några dagar tjänstgjorde som musikledare vid ett ungdomsläger på Utøya. Men jag kan ändå föreställa mig den enorma skräck som måste genomsyrat varenda en som befann sig där den 22 juli i fjol. Jag kan ändå enkelt begripa vilken förlust det är, för Norge, Skandinavien och hela världssamfundet, att 77 eldsjälar inte längre finns bland oss.
Och i dessa dagar, när det talas om Anders Behring Breivik överallt och hela tiden, har jag anledning att dra mig allt det där till minnes.
Jag skulle utan några som helst betänkligheter kunna kalla Behring Breivik för både galen och störd. Och har säkert gjort det upprepade gånger. Men då menar jag inte störd i klinisk bemärkelse. Då använder jag ordet betydligt slarvigare och mer slentrianmässigt - på samma sätt som jag kan göra om nästan alla vars tankar är för mig obegripliga och kommer till betydande felaktiga slutsatser.
När massmördaren nu fått stå i det rampljus, dit han med all säkerhet längtat, och förklara hur han rättfärdigar det som i så gott som alla normalstörda hjärnor betraktas som avskyvärda handlingar, visar han tydligt att han inte alls lider av några seriösa psykiska störningar. Och det hade han väl egentligen redan bevisat - just genom de där avskyvärda handlingarna. Den som är allvarligt psykiskt störd skulle ha mycket svårt att under så många år så ihärdigt hålla sig till en väl uttänkt och mycket långsiktig plan, att lyckas genomföra alla de planerade - och omplanerade - vidrigheterna utan att ge upp.
Man kan ifrågasätta att han under så lång tid tilläts predika sin samhällssyn från de anklagades bänk och jag tycker nog själv att domaren borde ha avbrutit honom på ett tidigare stadium. Samtidigt tycker jag att det är bra att han tilläts förklara sig. Det är bra att vi alla får höra att hans resonemang i så stora delar är likadant som det som förs bland ganska många människor som halkat för långt ut på högerkanten.
När han talar om att skydda den norska ursprungsbefolkningen och den hotande islamiseringen skulle han lika gärna kunnat vara vilken sverigedemokrat eller fremskrittspartist som helst.
Han drevs inte av en längtan att få döda och uppvisade därmed inga likheter med thrillerfilmernas psykopater till massmördare. Och även om känslan hos hans offer måste varit nästan exakt densamma som den hos de ungdomar som råkar ut för Jason i Fredagen den trettonde, eller någon annan skräckfilmsmördare, har Behring Breivik ingenting gemensamt med dem, utöver själva morden.
Jason är ingen politisk massmördare. Men Behring Breivik beskriver själv de döda ungdomarna som collateral damage, oundvikliga offer i kampen. En kamp som också förs av sverigedemokraterna, Le Pen och en hel massa andra europeiska politiker - även om de använder andra, hederligare, metoder. Att metoderna är hederligare gör emellertid inte deras kamp hederlig. Den bygger på samma avskyvärda människosyn som Behring Breiviks och måste motarbetas med alla tänkbara medel.
Så länge ingen tar sig in i riksdagshuset och släpar till exempel Kent Ekeroth eller Annelie Enochson mot tvångsvård har jag väldigt svårt att se varför Behring Breivik skulle vårdas.
Och jag hoppas verkligen att de och alla deras gelikar försvinner från vårt riksdagshus - och från alla andra parlamentariska församlingar runt om i världen. Så att det kan komma någonting positivt ur den här historien som aldrig kan bli någonting annat än olidligt hemsk.
Ett visst hopp spirar, känns det som, redan. Genom att sådana här diskussioner förs på en hel mängd offentliga platser. Och - inte minst - genom Norges agerande sedan tragedin.
Statsminister Jens Stoltenberg satte tonen redan i sina allra första anföranden. Han talade om att landet skulle visa solidaritet, omsorg och kärlek, mer öppenhet och demokrati. Och så verkar det ha blivit.
När mer än 40 000 människor samlas en torsdag för att sjunga (den barnsång som Breivik menar är kulturmarxistisk) medan rättegången mot massmördaren pågår, när man möter terror med musik - då är det trots allt - trots att det finns galningar överallt - ganska lätt att tro på att solidariteten kommer att segra. På att musiken åter kommer att ljuda också på Utøya och på att nya eldsjälar där kommer att samlas i kamp mot de mörka högerkrafterna.
Det var bättre förr, säger somliga. Riktigare är att säga att allt kan bli bättre. 2010 var året då Försäkringskassan bestämde sig för att ta tid på medborgarnas toalettbesök och politiska engagemang, då regeringen föreslog att de kommunala bostadsbolagen ska drivas marknadsmässigt, då en oljeplattform exploderade så att elva arbetare dog och Mexikanska golfens vatten blandades med osannolika mängder olja, israels militär attackerade Ship to Gaza-konvojen med ett stort mått övervåld och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.
Med det kan vi hoppas på viss bättring 2011. Själv hoppas jag att vår skiva, Lilla Svärje, ska komma ut som den ska och få det monumentalt uppskattande mottagande den förtjänar, att den israeliska regeringen ska byta ut sig själv (Det får gärna vår egen också göra. Liksom en hel del andra regeringar.) och att den där rikaste procenten av befolkningen plötsligt förstår att det kan finnas en poäng med att dela med sig och låta alla få mat för dagen och tak över sina huvuden. Liksom på att alla ska få må så bra som det går. Att vi ska spela upp oss själva i våra allra bästa versioner. Att vi alla, alltid, ska hålla briljasen i fokus.
Det enda vi kan vara helt säkra på: Under tiden går tiden.
Brev till Thomas Mattsson, Expressens chefredaktör: Hej igen!
Det är mycket trevligt att du svarar på frågor. Men jag hade blivit mer nöjd om du också svarade på de frågor som inte låter sig besvaras lika enkelt, med svepande, generella formuleringar om tryckfrihet och pressetik. Jag sade ju faktiskt i mitt ursprungliga brev till dig att jag ville ha svar på frågor som rör just Nilson (vars krönikor länge präglats av rasisitiska eller på gränsen till rasistiska värderingar) och hans texter.
Jag skulle alltså vilja veta hur du ser på att vara chefredaktör för en plattform för hets mot islam och varför ni säger nej till sverigedemokraternas medverkan i er valstuga å ena sidan samtidigt som ni, å den andra, låter Nilson sprida delar av deras budskap i er tidning.
Mvh Lasse Och god jul själv, förresten!
Svar från nämnde Mattsson: Hej igen Lasse,
Jag ser nog inte Expressen som "…en plattform för hets mot islam", det finns rimligen inte någon svensk dagstidning som så tydligt tagit ställning för också muslimers rättigheter i Sverige. Det är heller ingen ny position, Expressen har – som jag skrev i bloggposten – alltid försvarat minoriteter. En gång i tiden var det kanske zigenare och nu är det kanske muslimer, exemplen är förstås fler. Men likväl: Expressens värderingar är väl kända.
Jag tycker inte att man ska underskatta det som du kallar för "generella formuleringar om tryckfrihet och pressetik". För mig är de i allra högsta grad relevanta. Jag är chefredaktör för en tidning som faktiskt har medarbetare som konfronterar kriminella, som skickar journalister till krigs- och katastrofområden, som har personal som hotas och lever med skyddade identiteter. Så för mig är tryckfrihet och viktighet viktiga saker.
Men: jag recenserar inte enskilda medarbetare, jag skulle aldrig kommentera såna resonemang externt. Det är, tror jag, en god princip att som chefredaktör inte recensera egna eller externa skribenter på det sättet.
Skickade just följande brev till Expressens chefredaktör Thomas Mattsson:
Alltså, den här obehagliga brunskjortan Ulf Nilson som ni betalar - varför i all världen gör ni det? För att ni delar hans rasistiska värderingar? Eller för att ni tycker att det är uppiggande med en debatt med rasistiska förtecken? För att han är en så alldeles ovanligt begåvad skribent att det inte spelar någon roll att de åsikter han genom sina skrifter ger uttryck för är unknare än surströmming?
Jag förstår det inte. Genom att ge honom fritt tillträde till era spalter låter ni en av landets största tidningar sprida ett hetsande och hatiskt budskap. Uppenbarligen har ni ingenting emot det. Vare sig budskapet i sig eller att bli förknippade med - till och med vara plattformen bakom - det.
Redan som barn fylldes jag av obehagskänslor när Nilson dök upp i Gomorron Sverige. Det hade väl med hans självgoda sätt att göra antar jag. Hur han tar på sig rollen som sanningssägare när han i själva verket bara ger uttryck för sin egen, mycket begränsade, bild av verkligheten. Hans stilistik är i mitt tycke också tämligen begränsad och jag har svårt att se en enda anledning att arvodera honom för att författa något som helst.
Och nu borde han väl ändå ha passerat anständighetens gräns - också då det är en kvällstidning som tillåts rita den? Med sin krönika i er tidning efter självmordsbomben i Stockholm. "Det pågår ett krig i världen, ett krig som inte känner några gränser. Nämligen militanta islamisters krig mot alla oss som begår det - sett med deras ögon - ohyggliga brottet att inte tro på Allah. /---/ Vi, svenskarna, drar på oss hat genom vår, föralldel begränsade (cirka 500 man) insats i Afghanistan, men också genom att vara precis det vi är: inte speciellt religiösa men toleranta, hyfsat rationella och generellt sett hyggliga." Jag delar inte Nilsons bild av verkligheten. Jag tycker inte att svenskarna är "generellt sett hyggliga" - det blir ju alldeles plågsamt uppenbart när en man som Nilson själv gör sig till vår talesman. Och jag är inte speciellt tolerant - jag tolererar till exempel inte att ett stort nyhetsmedium förmedlar den här typen av budskap. Därför vill jag gärna veta hur ni resonerar när ni inte bara tolererar det, utan också uppmuntrar det och betalar för det.
Jag vill helst inte att ni kommer med några svepande formuleringar om yttrandefrihet och att ni är en tidning som ger krönikörerna "fritt spelrum" och där det är "högt i tak". Jag vill att ni förklarar hur ni resonerar kring just Nilson - vad som är hans styrkor och kvaliteter - och hur ni försvarar publiceringen av just hans ord. Om "kriget" mot oss "pursvenskar" till exempel: "Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer. Kort sagt: vi befinner oss i krig, Sverige liksom alla andra europeiska länder (och naturligtvis 'den store satan', USA)." Osmakligt är bara förnamnet.
Jag försörjer mig också som skribent. Ni kanske vill plocka in mig under ert höga tak och låta mig få fritt spelrum att i era spalter förklara krig mot exempelvis folkpartister, riksdagens mest solklara stolpskott Annelie Enochson och resten av journalistkåren?
Säga vad man vill om Disney (och USA-propagandan i slutscenen hade ju gärna fått klippas bort) men den här kortfilmen från 1943 (vann det årets Academy Award för bästa animerade film) bjuder ändå på en hel del höjdpunkter... Och hitlerhälsningar...
Det var kanelbullens dag igår. Vem har hittat på den? Jerkstrand och Dahl och dom, antagligen. Och visst, de kan väl få ha sina påhitt. De får gärna fira havreflarnets helg vad mig anbelangar - så länge de ger fan i att blanda in mig. Men det gör de inte. De har mängder av allierade. I mediavärlden och till och med i skolväsendet. Vad har kanelbullens dag i skolan att göra? Mer än att förvandla mig till den elake fadern om jag inte snällt lommar iväg och köper bullar efter middagen.
I dessa dagar kan man ju inte heller låta bli att fundera över vad som händer med den här typen av dagar om Sverigedemokraterna får vara med och bestämma. De vill ju inte stötta kultur som kan vara provocerande, hävdar de. Jag blir provocerad av kanelbullens dag.
SD vill också uteslutande stötta svensk kultur. Kanelbullen är kanske svensk. Men den elfte september lever farligt (kebabens dag). Och hur blir det med våffeldagen? Femtonde oktober kommer väl också att avskaffas (fetaostens dag). Och så mycket mer än äpple och päron kan det hädanefter inte bli fråga om den sjätte juni (fruktens dag). (Kan bli lite surt bara. De svenska sorterna mognar ju inte förrän på hösten.) Allra mest spännande är kanske trots allt hur Sverigedemokraterna ställer sig till den elfte maj (negerbollens dag)...
För det första delar jag uppfattningen att opinionsmätningar borde förbjudas under valrörelsen - även om jag inser att de blir svåra att undvika i praktiken. Men att till exempel moderater i god tid kan se att de blir tvungna att stödrösta in kristdemokrater och centerpartister för att kunna säkra regeringsmakten är inte bra. Meningen är att man ska rösta på det parti man sympatiserar mest med. Inte det som är mest taktiskt riktigt i ett visst givet läge.
Dessutom skulle jag vilja att man förbjöd allianser mellan partier. Det är partier som bildas, utformar sina program, ställer upp i val och får väljarnas röster. Först därefter ska regeringar bildas. Om flera partier går till val gemensamt försvinner poängen med att de är flera partier. Då bör de istället bilda ett nytt parti som väljarna kan rösta på. "Rösta på alliansen", har vi blivit uppmanade hela valrörelsen. Men hur då? Ingen kan rösta på den borgerliga alliansen eller på den rödgröna. Man kan bara rösta på partier - och det är så det ska vara.
För övrigt noterar man att det var först efter det att vallokalerna stängdes som debatten blev så engagerad och intressant som man skulle velat att den var för flera månader sedan. Som en följd just av block- och allianspolitiken. Bort med den.
Valsystemet skulle kanske också behöva uppdateras lite. Vi minns ju hur mycket skit vi kastade på USA år 2000 - då Gore fick fler röster än Bush men ändå inte blev president. Exakt samma sak kan alltså hända här. Fler utjämningsmandat, ett flexibelt parlament à la Tyskland - där man skulle kunna gå upp till 351 eller 353 riksdagsledamöter för att få antalet proportionerligt till rösterna - eller större valkretsar är tänkbara lösningar. Om man nu överhuvudtaget tror på parlamentarismen (eller demokratin) längre...
Inget av de två tydliga regeringsalternativen, som vi nu har blivit matade med till kväljningsgränsen, fick majoritet. Och inget av dem vill samarbeta på minsta lilla vis med Sverigedemokraterna. Så nu talar ett av de tydliga regeringsalternativen - Alliansen - om att istället inleda ett samarbete med en tredjedel av det andra tydliga regeringsalternativet. Tydligt? Knappast. Och det var, som politikerna själva sagt till leda, inte det valet vi ställdes inför.
Det är lika bra att utlysa nyval med en gång. Vi hade två alternativ - inget lyckades. Gör om, gör rätt.
Vi behöver också isolera Grästorp. Där kom renodlat nazistiska partiet Nationalsocialistisk Front, eller Svenskarnas parti som de nuförtiden kallar sig, in i kommunfullmäktige. Inte så mysigt.
Och Skåne. Kan vi inte auktionera bort Skåne till högstbjudande?
Ett sista inlägg bara, innan jag promenerar till valurnan imorgon.
De här Kristdemokraterna verkar bestå av vettvillingar.
Synen på våra invandrare är ju värre på den valaffischen än på Sverigedemokraternas. De duger till att baka pizza. Och att ta hand om farmor, som det står på en annan affisch. Men ingenting annat.
Och medan alla partikamrater verkar ta avstånd Annelie Enochson, den allra främsta vettvillingen på våra riksdagslistor, har den här kampanjen fått stöd av både partiledare Göran Hägglund och Kristdemokraternas gruppledare i riksdagen. Den tar upp ett viktigt perspektiv på invandringen, tycker de.
Vi har alltså tre främlingsfientliga partier kring fyraprocentsspärren - FP, KD och SD.
Låt oss hoppas att inget av dem får vara med och bestämma.
Det är något visst med parasiter. Varelser som livnär sig på andra varelser. Bosätter sig på eller innanför deras hud och sakta mumsar i sig av sina värdar.
Löss. Jag har aldrig haft löss. Förrän nu. Djur som slår sig ned i ens hårbotten. Som lever där. Äter där. Lägger ägg där. Föds där. Bajsar där.
Och helvete vad det kliar!
Dessbättre verkar det någorlunda lätt att bli av med dem. Och nya erfarenheter ska man ju samla. Skabb är värre.
På tal om luspudlar: Folkpartiets store ledare, major Björklund, gör några sköna desperata utspel inför valspurten.
Det första är - precis som partiet majoren företräder - främlingsfientligt och spelar Sverigedemokraterna rätt i händerna: Man ska införa ett burkaförbud i svenska skolor.
Det andra handlar också om skolan - majorens älsklingsämne. Han vill gärna få den så lik sitt kära militärväsende som möjligt. Man ska kunna tvinga föräldrar till elever att närvara i skolan.
I Riksdagen har man ingen närvaroplikt. Och där får man närmare 50 000 kronor i månaden för att vara med - oavsett om man visar sig eller inte. Det får varken elever eller föräldrar - eller, för den delen, lärare - som tillbringar sina dagar i skolmiljö.
Statsvetaren och göteborgsprofessorn Ulf Bjereld sköt majoren i sank med två välriktade små meningar: "Hur gör Björklund om mamman i familjen bär burka? Får hon ha på den i klassrummet?"
