Bort med Bildt!

Är nyss hemkommen efter ett par fina veckor i Frankrike. Nyhetsrapporteringen där dominerades under den tiden av MAM - Frankrikes utrikesminister. Michèle Alliot-Marie, som hon egentligen heter, har haft ett väl nära samarbete med den numera avsatta regimen i Tunisien tycker hennes landsmän. Att hon strax före revolten i Tunisien var där på semester och då åkte i Ben Alis privata jetplan (och att hon dessutom först förnekade det) och att hon gjort affärer med Ben Alis rika kompisar (på sina föräldrars vägnar - föräldrar som måste vara rätt så till åren komna, med tanke på att MAM själv fyllt 64) blev för mycket för fransoserna. MAM har varit en av huvudnyheterna i nästan alla nyhetssändningar och det dagliga satirprogrammet Les guignols de l'info har bland annat visat hur hon oroligt vakar vid Ben Alis sjuksäng.
Själv tycker jag kanske att hennes mest upprörande klavertramp var det då hon, när folket precis startat sitt uppror mot Ben Ali, gick ut och erbjöd den tunisiska regimen hjälp av fransk polis. För att stoppa de folkliga protesterna. Som ville hon säga: "Här i Frankrike är vi experter på repression".
Idag tvingades hon hursomhelst att avgå. Hon innebär en för stor belastning för Sarkozy som gärna vill bli omvald.

När ska vår utrikesminister tvingas bort? Det vore onekligen på tiden. Hans affärer med Lundin Oil borde varit nog. Att han, samtidigt som Khadaffi skjuter ner sitt eget folk, dessutom hävdar att vi i Sverige inte behöver välja sida borde få bägaren att rinna över hos de allra flesta. Vi tog visserligen inte ställning mot Hitler heller när det begav sig, men när vi nu har en ny möjlighet att välja mellan dikatur och demokrati, folkmord och folkvilja, borde vi kanske ta den?
Nix. Inte med Bildt som minister.
Framstående islamologer skrattar åt honom, statsvetare tycker att hans hållning är märklig och skapar en underlig praxis som omöjliggör framtida kritik av ruskiga regimer, andra debattörer skäms.
Med all rätt.
Men egentligen tror jag väl inte - hur skönt det än vore - att det mediala och folkliga trycket mot utrikesministern kommer att tillåtas nå samma proportioner här som i Frankrike.
Vi får nog dras med Bildt. Även om vi borde slippa den skammen.

Mera Mattsson

Brev till Thomas Mattsson, Expressens chefredaktör:
Hej igen!

Det är mycket trevligt att du svarar på frågor.
Men jag hade blivit mer nöjd om du också svarade på de frågor som inte låter sig besvaras lika enkelt, med svepande, generella formuleringar om tryckfrihet och pressetik.
Jag sade ju faktiskt i mitt ursprungliga brev till dig att jag ville ha svar på frågor som rör just Nilson (vars krönikor länge präglats av rasisitiska eller på gränsen till rasistiska värderingar) och hans texter.

Jag skulle alltså vilja veta hur du ser på att vara chefredaktör för en plattform för hets mot islam och varför ni säger nej till sverigedemokraternas medverkan i er valstuga å ena sidan samtidigt som ni, å den andra, låter Nilson sprida delar av deras budskap i er tidning.

Mvh
Lasse
Och god jul själv, förresten!

Svar från nämnde Mattsson:
Hej igen Lasse,

Jag ser nog inte Expressen som "…en plattform för hets mot islam", det finns rimligen inte någon svensk dagstidning som så tydligt tagit ställning för också muslimers rättigheter i Sverige. Det är heller ingen ny position, Expressen har – som jag skrev i bloggposten – alltid försvarat minoriteter. En gång i tiden var det kanske zigenare och nu är det kanske muslimer, exemplen är förstås fler. Men likväl: Expressens värderingar är väl kända.

Jag tycker inte att man ska underskatta det som du kallar för "generella formuleringar om tryckfrihet och pressetik". För mig är de i allra högsta grad relevanta. Jag är chefredaktör för en tidning som faktiskt har medarbetare som konfronterar kriminella, som skickar journalister till krigs- och katastrofområden, som har personal som hotas och lever med skyddade identiteter. Så för mig är tryckfrihet och viktighet viktiga saker.

Men: jag recenserar inte enskilda medarbetare, jag skulle aldrig kommentera såna resonemang externt. Det är, tror jag, en god princip att som chefredaktör inte recensera egna eller externa skribenter på det sättet.

Vänligen
Thomas Mattsson

Svar från och till Thomas

Svar från Expressens Thomas Mattsson (ett svar som jag gissar att jag inte är den ende mottagaren av):

Hej Lasse,

Tack för ditt mejl. Sedan Expressen grundades 1944 har knappast någon svensk tidning så tydligt markerat sitt ställningstagande för demokrati och yttrandefrihet. Kampen mot nazismen, kampen mot apartheid, granskningen av nynazisterna, ställningstagandet mot SD… jag kan göra lista lång.

Men: en liberal tidning tillåter också andra åsikter än tidningens egna att föras fram, jag tror – som chefredaktör – att man ska vara mycket generös med detta. Jag vill inte läsa en tidning där all debatt, alla krönikor etc är i linje med chefredaktörens egen uppfattning.

Jag har kommenterat detta mer på min blogg där det näst senaste inlägget handlar om Ulf Nilson-krönikan och debatten därefter.

Vänligen
Thomas Mattsson

Svar till Expressens Thomas Mattsson:

Hej och tack för svar!

Jo, jag läste din blogg (efter det att jag skickat mitt mejl) och konstaterade att man inte kunde kommentera den, eftersom "tekniskt fel" hindrar en från att bli medlem på Expressen.

Att ni också tar ställning mot nazismen hindrar er alldeles uppenbarligen inte från att också agera plattform för islamofobi. Den paradoxen är liksom en del av det obegripliga i publiceringen av Nilsons lätt hatiska och renrasbiologiska krönika. Och det är den man skulle vilja att du förklarade. I lite mer utförliga ordalag än att man ska tillåta andra åsikter än chefredaktörens egna. Finns det ingen gräns för vilka åsikter man bör publicera? Inga åsikter som inte bör publiceras? Vilka åsikter i så fall? Inte Nilsons muslimhetsande oro för att pursvenskarna utplånar sig själva?

Det är klart att man inte behöver låta Sverigedemokraterna propagera i sin publikations valstuga, som du på bloggen framhäver att ni lät bli - när man istället avlönar en krönikör för att sprida deras budskap i själva publikationen, som förmodligen når långt fler människor än det som sägs i valstugan.

Hur kan ni göra det? Avlöna en sådan krönikör?
Det är det jag skulle vilja ha svar på.

(Du var inte sugen på att plocka in mig som ersättare - eller komplement - alltså...?)

Mvh
Lasse

Thomas Mattsson igen:
Hej!

Lasse Franck skriver:
konstaterade att man inte kunde kommentera den, eftersom "tekniskt fel" hindrar en från att bli medlem på Expressen.
Testa igen, eller testa från annan webbläsare. (Jag tror inte man ska ha Safari.) Jag har inte hört om tekniska problem i kväll.

Lasse Franck skriver:
Finns det ingen gräns för vilka åsikter man bör publicera?
Jodå. Ett generellt svar är förstås att innehållet bör vara inom ramen för "Etiska spelregler för press, TV och radio" samt inom ramen för Tryckfrihetsförordningen. Det är dock bedömningsfrågor hela tiden, så alla medier avstår sannolikt innehåll som egentligen hade kunnat publiceras – men å andra sidan publiceras också innehåll som senare fälls. Det är inte alltid så lätt att veta i förväg. Sen gör redaktionerna egna bedömningar, men de flesta försöker nog vara så öppna som möjligt för att låta det mesta få komma fram.

Nu måste jag göra klart dagens tidning!

God Jul!
Thomas Mattsson

Expressen hetsar och sprider sverigedemokratpropaganda

Skickade just följande brev till Expressens chefredaktör Thomas Mattsson:

Alltså, den här obehagliga brunskjortan Ulf Nilson som ni betalar - varför i all världen gör ni det?
För att ni delar hans rasistiska värderingar? Eller för att ni tycker att det är uppiggande med en debatt med rasistiska förtecken? För att han är en så alldeles ovanligt begåvad skribent att det inte spelar någon roll att de åsikter han genom sina skrifter ger uttryck för är unknare än surströmming?

Jag förstår det inte.
Genom att ge honom fritt tillträde till era spalter låter ni en av landets största tidningar sprida ett hetsande och hatiskt budskap. Uppenbarligen har ni ingenting emot det. Vare sig budskapet i sig eller att bli förknippade med - till och med vara plattformen bakom - det.

Redan som barn fylldes jag av obehagskänslor när Nilson dök upp i Gomorron Sverige. Det hade väl med hans självgoda sätt att göra antar jag. Hur han tar på sig rollen som sanningssägare när han i själva verket bara ger uttryck för sin egen, mycket begränsade, bild av verkligheten.
Hans stilistik är i mitt tycke också tämligen begränsad och jag har svårt att se en enda anledning att arvodera honom för att författa något som helst.

Och nu borde han väl ändå ha passerat anständighetens gräns - också då det är en kvällstidning som tillåts rita den?
Med sin krönika i er tidning efter självmordsbomben i Stockholm.
"Det pågår ett krig i världen, ett krig som inte känner några gränser. Nämligen militanta islamisters krig mot alla oss som begår det - sett med deras ögon - ohyggliga brottet att inte tro på Allah. /---/ Vi, svenskarna, drar på oss hat genom vår, föralldel begränsade (cirka 500 man) insats i Afghanistan, men också genom att vara precis det vi är: inte speciellt religiösa men toleranta, hyfsat rationella och generellt sett hyggliga."
Jag delar inte Nilsons bild av verkligheten. Jag tycker inte att svenskarna är "generellt sett hyggliga" - det blir ju alldeles plågsamt uppenbart när en man som Nilson själv gör sig till vår talesman. Och jag är inte speciellt tolerant - jag tolererar till exempel inte att ett stort nyhetsmedium förmedlar den här typen av budskap.
Därför vill jag gärna veta hur ni resonerar när ni inte bara tolererar det, utan också uppmuntrar det och betalar för det.

Jag vill helst inte att ni kommer med några svepande formuleringar om yttrandefrihet och att ni är en tidning som ger krönikörerna "fritt spelrum" och där det är "högt i tak". Jag vill att ni förklarar hur ni resonerar kring just Nilson - vad som är hans styrkor och kvaliteter - och hur ni försvarar publiceringen av just hans ord. Om "kriget" mot oss "pursvenskar" till exempel:
"Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer.
Kort sagt: vi befinner oss i krig, Sverige liksom alla andra europeiska länder (och naturligtvis 'den store satan', USA)."
Osmakligt är bara förnamnet.

Jag försörjer mig också som skribent. Ni kanske vill plocka in mig under ert höga tak och låta mig få fritt spelrum att i era spalter förklara krig mot exempelvis folkpartister, riksdagens mest solklara stolpskott Annelie Enochson och resten av journalistkåren?

Tacksam för svar.

Färdig!

Årets magasin är klart! Ligger hos tryckeriet och kommer i lådorna den 21e.
Jag passar på att pusta några timmar innan jag tar mig an kommande arbetsuppgifter.

Liten frukostrapport

En liten rapport från ett frukostmöte nyligen.

Kontorsplats i Göteborg

Är det någon - frilansjournalist eller annan frilansare - som behöver en mycket prisvärd kontorsplats i centrala Göteborg nu i höst kan ni höra av er.
Lämna en kommentar nedan.

Tragik och komik är nära vänner

Det här kan - trots de sorgliga aspekterna - vara något av det roligaste jag sett.

Pratstunder till kaffet

Satt idag en stund och samtalade med en man från Israel. En numera svensk man.
Det är alltid nyttigt att bli påmind om att människor är så väldigt mycket mer än sin religion, sin nationalitet eller sin politiska uppfattning.

Simon - som mannen heter - vet förmodligen väldigt mycket mer om situationen i Israel än jag, eftersom han är uppvuxen där och fortfarande har familj där som han besöker. Troligtvis är han, av ungefär samma anledningar, också mer partisk i sin syn på konflikten där.

Han tycker att svensk medias rapportering av konflikten är dålig. Och han är irriterad över att man bara rapporterar negativa nyheter - att det inte fokuseras mer på alla de samarbeten som äger rum mellan judar och araber för att en ny generation ska växa upp och lära sig att leva sida vid sida.
Det har han rätt i. Det är synd att all nyhetsrapportering - inte bara den som handlar om Israel och Palestina - koncentrerar sig på negativa händelser och att vi så sällan matas med positiva budskap och erfarenheter.

Hur som helst hade Simon många intressanta historier att berätta och det var en mycket trevlig kaffestund.
Fram för fler positiva berättelser och fler samtal.

Moderater luras

För säkerhets skull är det väl bäst att jag upprepar att jag inte tycker att Aftonbladet skött den så kallade Littorinaffären särskilt snyggt.
Först hette det att man avstod publicering för att Sven-Otto inte längre är en offentlig person (det är inte heller Göran Persson då).
Sedan att man inväntade hans svar.
Idag skriver Lena Mellin:

Men med kännedom om att ministern hade haft en jobbig dag med förhandlingar i Stockholms tingsrätt [---] gjorde att vi tyckte vi kunde vänta [sic].

Det hade de nog inte gjort om de hade haft bildbevis...
Aftonbladet har i onödan utsatt familjen Littorin för hela svenska folkets skvaller.

Min gamla lärare, mediaforskaren Britt Börjesson, tror till och med att Aftonbladet skulle kunna fällas för förtal. Det tror inte jag.

Sven-Otto hade flera chanser att dementera påståendet om att han skulle ha köpt sex - innan Aftonbladet gick ut med nyheten. Istället väljer att han göra det i efterhand - först igår, via sin advokat.
Det är otroligt märkligt.

Om "Totto" är oskyldig skulle han naturligtvis ha talat om det med en gång. Antingen direkt när han fick frågan - då valde han att istället säga "absolut inga kommentarer" - eller också vid den intervju Aftonbladet blev utlovade dagen därpå. Istället avgick han.
Efter att ha berättat för statsministern, sin gamla barndomskompis Anders Borg och andra toppmoderater om Aftonbladets beskyllningar.

Samtidigt erkände Sven-Otto att han sexchattat med flera kvinnor. (Så fick Expressen också göra ett "avslöjande"...)
Trots att den moderata ledningen mycket väl kände till den egentliga orsaken till ministerns avgång lät dem honom hålla en presskonferens där han gömde sig bakom det ädelmodiga syftet att skydda sina barn. Det väckte nog sympatier på många håll - men om moderaternas partiledning inte är ofattbart korkad måste den ha förstått att sympatin skulle bli ytterst kortvarig. Och därefter hos många övergå i raka motsatsen.

Varför moderaterna väljer att luras i det här fallet är lite svårt att inse.
Att de luras är i sig ingen större överraskning. Hela deras politik är lurendrejeri.
Jag menar, ett konservativt högerparti som kallar sig "Sveriges enda arbetarparti"...

Bockjakt

För övrigt undrar jag om Aftonbladet hade hanterat Littorin-affären snyggare om inte tidningens ordinarie chefredaktör, Jan Helin, haft semester. Under hans semester är deras politiska kommentator Lena Mellin tillförordnad chefredaktör och hennes ursprungliga förklaring till att de publicerade misstankarna mot Littorin utan att tala om vad de egentligen gällde var, som sagt, katastrofalt korkad.

Å andra sidan ser Helin fram emot "bockjakten"...

Littorin och Mellin bluffar båda två

Sven-Otto Littorin, Sveriges i särklass sämste arbetsmarknadsminister genom tiderna, avgick från sin post i förrgår.
Aftonbladet hävdar att den verkliga orsaken till hans avgång är att tidningen kommit över fakta som visar att han för fyra år sedan begick ett brott.
Förmodligen har Aftonbladet rätt.

Det finns anledningar att välkomna Littorins avgång. Hans befängda resonemang kring nedskärningarna i a-kassan och hans oförmåga att minska arbetslösheten - samtidigt som han kraftigt försämrar de arbetslösas villkor. (Samtidigt kan man befara att hans efterträdare inte kommer att vara ett bättre exemplar.)

De anledningar Littorin själv angav till sin avgång var tre, men egentligen en och samma:

Det finns tre skäl till det. Och de tre skälen de heter Emma, de heter Gustaf och de heter Arvid. Det är mina tre barn som har fått betala priset för min offentlighet.

Om det är sant är det djupt beklagligt. Om det är sant att journalister ringer hans barn på skoltid för att ställa frågor om Littorin och hans ex-frus vårdnadstvist, om det är sant att journalister ringer hem och frågar hans ovetande dotter hur det känns att ha en pappa som ligger på hjärtintensiven.
Förmodligen är det sant. Journalister som dessa är anledningen till att jag så ofta finner det pinsamt att presentera mig som journalist.

Men förmodligen är det inte hela sanningen bakom hans avgång.
Aftonbladet ställde 16 timmar före Littorins avgång frågor till honom om ett brott han ska ha begått 2006, då han inte var minister men väl partisekreterare. Littorin hade inga kommentarer men Aftonbladet ska ha blivit utlovade en intervju följande morgon. Istället för att komma till intervjun avgick Littorin och försvann.

Mycket talar för att Aftonbladets brottsanklagelser är sanna:
* Littorins avgång och tystnad.
* Avgångens sällsynt dåliga tajming - mitt under Almedalsveckan och strax före valrörelsens intensiva fas.
* Det faktum att statsminister Reinfeldt inte mer än ytterst kort kommenterar Littorins avgång - trots att Littorin tillhört hans närmaste krets, den som designade "Det nya Moderaterna". Statsministern borde beklaga och vara sorgsen men är bara sammanbiten.
* Det faktum att Littorin genom att påstå att han vill skydda sin familj utsätter familjen för ett betydligt större tryck än tidigare. Hur många visste vad hans barn hette innan han själv deklamerade deras namn på presskonferensen?
* Jan Helin, Aftonbladets chefredaktör, brukar visa ett - för kvällspressen - ovanligt gott omdöme när det gäller publicistiska frågor och skulle knappast tillåta att tidningen smutskastade Littorin om det inte fanns fakta bakom.

Vad talar för att Aftonbladet ljuger?
Ingenting - förutom att de inte talar om vad det är för brott Littorin begått och vilka bevis de har.

Anledningarna till att de inte gör det kan vara flera.
De kan vilja hitta ännu mer information och var kanske inte helt färdiga med "storyn" när Littorin avgick. De kan vilja få bevis för att statsministern kände till brottet, till exempel.
Skulle Reinfeldt ha känt till det redan 2006, då det begicks, men ändå utnämnt Littorin minister ligger han pyrt till. Skyddande av brottsling är olagligt och ingenting som passar en statsminister.
Men Reinfeldt hade vid den aktuella tidpunkten problem med andra ministrar som avgick till följd av olagligheter. Ytterligare en - och en så tung som Littorin - skulle kanske ha blivit för mycket för moderaterna och den nybildade alliansregeringen?

De kan också vara cyniska svin som bara vill tjäna pengar genom att dra ut på storyn för att sälja fler lösnummer och få fler träffar på sin hemsida. Men det är knappast troligt. Äran i att vara först med ett avslöjande är stor och mycket prestigefull i dessa kretsar.

De kan ha problem med bevisningen. Det enda de sagt är att bevisen ska finnas i en dator som de har tillgång till och att brottet inte har någonting med Littorins separation eller hans familjemedlemmar att göra. Källan - troligen datorns innehavare - har uppenbarligen valt att inte göra polisanmälan och vill kanske inte heller gå ut med sitt namn. Då är Aftonbladet skyldiga att ge vederbörande källskydd. Om ingen annan är beredd att "vittna" står de där med en anonym anklagelse och en sådan är inte särskilt mycket värd - även om Aftonbladet vet att den är riktig.

Samma dag som Littorin avgick skriver Lena Mellin i Aftonbladet:

En berättigad fråga är varför Aftonbladet inte nu publicerar de nya uppgifterna om Sven Otto Littorin. Skälet är enkelt. Sedan i går morse är han inte längre en offentlig person.
Han valde att hoppa av – i stället för att bli intervjuad.

Den här Almedalsdagen hade Mellin nog tittat lite för djupt i rosévinsglasen. Det är det mest korkade publicistiska försvar för en icke-publicering jag har hört. Han är inte längre en offentlig person - därför väljer vi att tala om att han är misstänkt för brott och ägnar honom flera sidor i vår tidning, men kan inte säga varför?
Glömde Helin att läsa Mellins krönika innan den gick i tryck?

Idag säger Mellin:

Vi vill prata med Sven Otto Littorin om de uppgifter vi har. Ännu har han tyvärr inte velat svara. Därför har vi hitills avstått från att publicera vilka uppgifter vi har.

En ny och helt annan förklaring till den uteblivna publiceringen alltså.

Spekulationerna kring vilket brott Littorin gjort sig skyldig till är i full gång. Sexbrott snackas det mest om. Littorin är tydligen känd som en "slem-gubbe" som stöter på för många och för unga damer. Men bevisen ska finnas i en dator. I så fall måste det finnas foton eller rörliga bilder för att sexualbrott ska passa in.

Aftonbladet gör sig genom att säga A men inte B skyldiga till all den här ryktesspridningen och utsätter därmed Littorins redan utsatta familj för ännu mer press. Det är inte snyggt.
Därför bör både Aftonbladet och Littorin själv snabba på med att få fram alla kort på bordet.
Jag är säker på att vi alla snart vet den verkliga orsaken till Littorins avgång.

Vinklad media

I dessa tider av propagandakrig, då man ofta kan höra att svenska media är "vänsterorienterade" och "Palestinavänliga" är det intressant att läsa den transkriberade intervju Lennart Persson gjorde med Mattias Gardell, när han just kommit hem från Israel, i Aktuellt den 3 juni.

Jämför gärna med den brittiske reportern på Channel 4 längre ner i denna blogg.

Intervjuteknik

Så här kan journalistik också bedrivas. Bara inte i Sverige. Eller Israel.

Dagens rubrik - hur man runkar omkull en lastbil

Dagens rubrik hittar man på svt.se: Runkade omkull lastbil.
Nyheten blir inte sämre av att mannen, som utfört denna bedrift och nu misstänks för drograttfylleri, grov vårdslöshet i trafik och sexuellt ofredande, inte heller under polisförhöret kan låta snoppen vara i byxorna ifred...

Ytterligare press på Parkskolan

Nu har också Tidningen Öster skrivit om nedskärningarna på Parkskolan. Ännu en bra artikel. Gott.

Livslevande seriefigurer och ryska huvudstäder

Hittade på ett usb-minne en inspelning, av enklaste sort - gitarr och sång rakt in i datorn, av Flytta till Moskva. Lade upp den på mitt myspace-place.

Är det inte väldigt mycket tjat om den fram tills nyligen okända Ankeborgsinvånaren Anna?
Jag har svårt att förstå varför.
Fullfjädrade bimbos som utan närmare eftertanke låter diverse kroppsöppningar - och framför allt då den i ansiktet - stå på vid gavel kommer säkert att finnas i alla tider.
Frågan om hur Anna Anka kan säga som hon säger dryftas överallt. När den verkliga frågan borde vara varför det dryftas överallt. Varför får hon allt detta mediautrymme?

Press på Parkskolan

Veckans upplaga av Göteborgs Fria Tidning har inte bara en ovanligt vacker förstasida. Tidningen (som alltid är läsvärd) innehåller också ett par synnerligen goda artiklar om nedskärningarna på Parkskolan - Föräldraledd skolstyrelse överkörd och "Katastrof för barn som har det svårt".

Då man har läst dem framgår flera saker med all önskvärd tydlighet.

* För det första var det ett riktigt beslut att hoppa av styrelsen. Jag är övertygad om att jag i och med avhoppet gjort en större insats än under de två år jag satt med i styrelsen. Annars hade politikerna säkerligen inte gjort någon översyn av styrelsens stadgar eller bjudit in den till samtal om hur arbetet kan förbättras. Det ökar också pressen på politikerna att ge några av de 379 miljoner Göteborg (väl sent) ska få i extra stöd till skolan.

* För det andra hur korkat rektors beslut att avskeda specialpedagog och speciallärare är. Styrelsens ordförande tycker inte om det, styrelsens vice ordförande tycker inte om det, politikerna tycker inte om det och skolans personal tycker inte om det.

* För det tredje hur svagt rektorns försvar är. Som en god och klok vän uttrckte saken: "Den här Monika Steiner seglar upp bland de bästa på ofrivillig humor. Meningen var väl att man skulle bli arg när man läste artikeln, och det blir man ju också, men jag blev mest glad. Det är fruktansvärt roligt när hon försöker göra allt till subjektiva saker - 'tråkigt att någon uppfattar' och sådant."

* Och därmed också hur pengarna istället kunde sparats in. Steiner säger själv i en av artiklarna: "Jag är chef över lärare, förskollärare, fritidspedagoger, speciallärare och specialpedagoger, det är där jag kan göra neddragningar". Hon nämner inte att både speciallärarna och specialpedagogerna var en till antalet - numera noll. Eller att neddragningarna rimligtvis också kunde göras på chefsnivå. Rektorerna var tre till antalet. Och jag är mer säker än någonsin på att såväl elever som personal hade drabbats betydligt lindrigare om Steiner, istället för speciallärare och -pedagog, hade skurit bort sig själv.

Christopher Sander, intervju

Jag nämnde ju tidigare att intervjun med Christopher Sander skulle publiceras i Fria Tidningen.
Nu kan man läsa den här.

Kultur och kvalitetsunderhållning

Nu ska jag svära i kyrkan och göra någonting jag var alldeles säker på att jag aldrig någonsin skulle göra - rekommendera ett program i Kanal 5.

Men den som missat Henrik Dorsin: Godkänd kvalitetsunderhållning har verkligen missat någonting. Den show han genomfört i två akter, där han tagit på sig det statliga uppdraget att utreda underhållningsbranschen för att komma fram till vad som kan vara godkänd kvalitetsunderhållning visar att han är en fullfjädrat geni.
Igår sände den i övrigt hopplöst infantila kanalen den andra akten och jag konstaterade att det var längesedan jag blev så uppiggad av underhållning så kvalitativ som den här.

Dorsin har själv skrivit alla de texter han framför och de är otroligt begåvat ihopsnickrade. Och, som min fru så riktigt konstaterade medan vi tittade, är det nuförtiden ståupp-komikerna som tagit över rollen som underhållningsbranschens radikaler. Musikerna har ju tråkigt nog lagt av med det och man får nästan söka sig tillbaka sjuttiotalet för att hitta de låtmakare som ville påverka sitt samhälle med låttexter och kommentarer i intervjuer och debattsoffor.

Men om man lyssnar till Dorsins politiska musikal Singing in the Rein-feldt eller hans helt briljanta operastudie inser man att här har vi en entertainer som tänker på och tycker nåt om vårt samhälle och våra politiker.

Och hans fantastiska pastisch på en trubadur - En gaffel kort - borde få alla överpretentiösa bröder med akustiska gitarrer och allvetande episoder att tänka till. ("Är ni medvetna om att i tredje världen går en av fem omkring utan skaldjursbestick?")

Den första akten har tyvärr redan repriserats och visas, så vitt jag förstår, inte igen. Men den 4/9 kl 23.25 bör man - för första och sista gången - slå på kanal 5 eller beordra videon att rulla igång.

Ett annat tv-tips som kommer för sent är hämtat från SVT, som när jag låg med svininfluensan hade den goda smaken att sända en annan bandad föreställning: Filippa Bark & Döden. Rekommenderas också å det allra varmaste.
Det är ett genidrag att ta en karaktär som tidigare enbart använts i komiska sammanhang (och som fått somliga att reagera upprört och tala om lyteskomik) för att ge henne huvudrollen i ett stycke ytterst seriös dramatik. Att istället tala allvar om mobbning, utanförskap och udda existenser. Alla som arbetar med tonåringar borde se föreställningen, där Sissela Benn visar att hon är en karaktärsskådespelare av rang.
Jag grät svininfluensatårar framför dumburken.

Idag kan man i alla tidningar läsa om annan seriös konst. Om att konstnären Anna Odell, som fejkade ett självmordsförsök och bråkade med poliserna som skulle hindra henne för att sedan spännas fast på psykakuten och injiceras med lugnande medicin, fällts för våldsamt motstånd och oredigt förfarande.
Jag tycker att Odell gjort någonting intressant med sin provokation. Alla som någon gång gläntat på psykiatrins portar vet att de borde spärras upp på vid offentlig gavel.

Men samtidigt får ju finkonstnärerna ge sig någon gång. När Karin Willén, ordförande för Konstnärernas Riksorganisation, ska kommentera domen säger hon:
"Den begränsar konstnärers och journalisters arbete, de måste tillåtas granska det samhälle vi lever i. Konstens uppgift ska inte få begränsas till att enbart vara positiv eller smyckande och skön".

Inte nog med att deras avföring ska föreställa konst, till skillnad från mitt bruna bajs, bara för att de väljer att titulera sig konstnärer innan de skiter - de ska alltså också stå över lagen.

En av grundprinciperna för civil olydnad - i vars trakt både en konstattack som Odells och ett gränsöverskridande grävande reportage hamnar - är att man är beredd att ta sitt straff. Oavsett om man gillar lagen man brutit mot eller inte. Uppsåtet kan vara att förändra lagstiftningen - men man måste ändå acceptera den nuvarande tills vidare. Alternativet är fullständigt kaos och ett totalt individualiserat samhälle utan kollektivt ansvar.

När min sköna hustru målade över Hennes & Mauritz-affischer där Claudia Schiffer retuscherats till anorektiskt ohälsosamma barbie-proportioner fick hon naturligtvis finna sig i att dömas till böter. I domstolen spelar det ingen roll om man anser sig ha lika stor rätt till det offentliga rummet som Stefan Persson (som för övrigt nyligen köpte en engelsk by, vilket man ju kan kosta på sig när man har en förmögenhet på 127 miljarder kronor). Hade Persson ertappats med skadegörelse av konkurrentens affischer hade han också fått pynta upp (vilket alltså inte hade inneburit några större svårigheter).

Vi ska alla vara lika inför lagen.
Också de högkulturella konstnärerna.