Amöbabönder

Jag tycker inte om vintern. Tycker inte om att stappla fram genom det knöggliga islandskapet likt en hundraårig farbror som bajsat på sig. (Betänk hur de av våra landsmän har det som verkligen är hundra år. Och som bajsat på sig.)
Tycker inte om kylan. Tycker inte om att stå och svettas i trippla lager varma, tjocka och bylsiga kläder medan jag väntar på att någon ska plocka undan på dagis och få på sig alla sina egna lager med kläder. Det finns nästan ingenting jag tycker om med vintern. De dagar snön just fallit och pyntar varje trädgren kan den visserligen vara vacker en stund. Åtminstone om den betraktas genom ett fönster. Från värmen.
Men i samma ögonblick som man minns sommardagar då man bara behöver dra ett par sandaler på fötterna för att hantera förflyttningen från ett hus insida till dess utsida försvinner all charm också med den vykortsvyn.

Jag tycker inte om morgnar. Speciellt inte vintermorgnar. Jag tycker inte om att innnan jag själv hunnit vakna behöva vara vuxen och sansad och försöka hålla andras humör i schack när jag har fullt upp med mitt eget. Tycker inte om att behöva tjata på familjemedlemmar, att upprepa samma enkla meningar trettio gånger inom loppet av två minuter. Att förvandla barn till michelingubbar. Att sitta på huk med ett par termobyxor i nävarna och som ett mantra mala uppmaningar om att någon ska kliva i byxorna.
Jag tycker inte om att längs morgonpromenaden bli påmind om hur många lata och dåliga hundägare det finns, genom att tvingas beskåda de små husdjurens högar med avföring som pyntar vintervägarna. Bruna bajshögar ligger som avskyvärda dekorationer på toppen av istäcket. Jag tycker inte heller om att längs samma promenad passera sjukhemmet och känna en doft av storkök som för tankarna till maskiner från Allsug när de rensar avloppssystemet.

Ljusglimten denna morgon var ett radioinslag i vilket det berättades att forskare hittat en amöba som bedriver jordbruk. Den odlar de bakterier den livnär sig av och sparar delar av beståndet för framtida bruk och odlingar.
Man ser onekligen fram emot konsekvensanalyserna av denna upptäckt. Vad innebär det egentligen att vi nu vet att det bara krävs en enda cell för att bedriva jordbruk? Är det rimligt att de största pengasummorna i den Europeiska Unionen delas ut som stöd till denna encellsverksamhet? Det återstår att se.
Kul att forskningen går framåt.