måndag 21 mars 2011

Världens bästa värld

Det är spännande tider man har förmånen att få leva i. Med naturkatastrofer och nukleära haverier.
Medan man upptäcker radioaktivitet i kranvatten och i fler och fler livsmedel i trakterna kring Tokyo och det kvaddade kärnkraftverket står Jan Björklund och andra aktivt obegåvade människor i TV här hemma och försvarar kärnkraften till varje pris. Här i Sverige bygger vi ju inte verken på kanten av kontinentalplattorna. Och om radioaktiviteten börjar läcka ut i resten av världen drabbar det kanske inte Jan. Kanske har han heller inte riktigt förstått att det inte bara är jordbävningar och tsunamivågor som kan orsaka strömavbrott.
Som barn var jag nästan lika livrädd för kärnkraftskatastrofer som för klåfingriga världsledare med knappen som utlöser atombomben inom räckhåll. Nu får antagligen en ny generation ungar sömnsvårigheter. Och man kan bara hoppas att de härdsmälta svenskar som när det begav sig röstade på linjerna ett och två också sover illa, som en följd av de dåliga samveten de borde ha.

På tal om klåfingriga världsledare är det ju den magiske Moammar som är den andra världsnyheten i dessa dagar. Det är en besynnerlig resa överste Khadaffi har gjort. När jag var barn var han just en av de världsledare som här i västvärlden utmålades som ett allvarligt hot mot världsfreden. En riktig dårpippi.
Sedan blev han rumsren. Tältade utanför andra världsledares presidentpalats, också här i västvärlden. Välkomnades med öppna armar överallt.
Tills nu. Nu är han återigen ett allvarligt hot.
I själva verket har han givetvis varit samma gamla dårpippi precis hela tiden.

Frågan om huruvida NATO och FN har rätt att gå in och bomba det land som leds av dårpippin är inte enkel. Själv tycker jag att det känns rimligt att det finns ett världssamfund som har rätt att både säga ifrån och ingripa när något lands ledning fullständigt ballar ur. Det känns däremot inte rimligt att det ska vara just de stater som råkar ha kärnvapen och finns representerade i FN:s säkerhetsråd som har den rätten.
Det känns rimligt att man jämnar ut oddsen lite mellan en regim, med militärmakten på sin sida, och befolkningen som inte längre vill lyda under regimen och därför beskjuts av densamma. Frågan är om det är det man gör när man skickar in stridsplan och hangarfartyg och när man låter andra nationers soldater föra det libyska folkets kamp.

Det känns fullt förståeligt att andra befolkningar, som lyder under andra förtryckarregimer - till exempel den i Bahrain, tycker att de också borde få understöd i sin kamp.

Det känns som om risken att få ett nytt Irak på halsen är överhängande. Men i fallet Khadaffi finns den väsentliga skillnaden att han bevisligen skjuter ner sitt eget folk - i fallet Saddam skyllde man ju som bekant på massförstörelsevapen som inte fanns. När tar de så kallade operationerna i Libyen slut? Huvudsaken verkar ju vara att bli av med dårpippin - skulle man inte kunna lägga omvärldens samlade resurser på att bara knäppa honom då?

Det känns en smula ironiskt att man i kampen mot diktaturen i Libyen tar hjälp av andra diktaturer, som den i Saudiarabien.

Det känns som att vi kan vara alldeles säkra på att de som när det passar dem kramar diktatorer och när det inte längre passar vänder sina vapen mot dem - sådana som Sarkozy, Berlusconi och Barosso - inte sover dåligt på grund av dåliga samveten, eftersom de helt måste sakna sådana.

2 kommentarer:

Herman sa...

Det var lite uppmuntrande att fler tycker som jag, både vad gäller kärnkraft och Khadaffi (hur stavar han sitt namn egentligen?).

Lasse Franck sa...

Såhär: معمر القذافي