Hundra: gammal vänskap

En lunch med en gammal vän man inte sett på länge kan verkligen göra dagen. Det är bland det bästa man kan skaffa sig - gamla vänner.

Noll

Vad fan är det frågan om?! Mitt i morgonstressen visar det sig att det är nollgradigt ute och att man ska behöva rusa upp på vinden för att hämta vinterkläder innan man kan springa iväg med barn till dagis och skola. Är det redan här, vinterhelvetet?
Dessutom slås man, just när man ska gå ut genom dörren för att leverera barnen till sina vardagsverksamheter, av att det ena har en läkartid och alltså ska vägen om sjukhuset... Kaos...

En afton med Olle Ljungström & Freddie Wadling

Konserthuset är utsålt, vilket innebär dryga 1200 personer på plats. Sittplats. På rockkonsert. Jag börjar väl bli gammal för jag tycker att det känns rätt skönt. Att ha min egen plats, slippa trängas och slåss om utrymmet med bäst sikt, att kunna sitta bekvämt och bli översköljd av musiken.

Här skulle jag gärna se fler rockkonserter. I ett rum med utomordentlig akustik som ger banden möjlighet att skapa perfekta ljudbilder. Kan ingen bjuda in Ossler nästa gång, tänker jag när Ljungströms band gnisslar igång introt till En förgiftad man – i en bra mycket tyngre version än den som finns på senaste skivan. Olle spankulerar in med sin käpp och sin skadade fot.

Det är lite svajigt till en början. Men på mycket god väg. Och efter ett par-tre låtar har ensemblen nått fram. En apa som liknar dig har aldrig låtit bättre än i den version det här bandet, under Torsten Larssons ledning, skapar.

Annars saknar jag faktiskt Heinz Liljedahl. Det här kompbandet är inte alls lika nervigt och känsligt som frontmannen själv. Lite för odynamiskt – det mesta görs till möljiga knockout-versioner. Och när de försöker dämpa sig blir det lite platt fall – som i den akustiska versionen av Nåt för dom som väntar, vilken inte på långa vägar når upp till originalets nivå.

Men nu lät jag nog gnälligare än vad jag är. Det här är en ytterst angenäm konsertupplevelse och det mesta fungerar alldeles utmärkt väl. Överallt och Norrländska präriens gudinna, Morotsman och Det betyder ingenting. Från nya skivan blir det bara öppningslåten, den kryptiska MC 7 och Svenskt stål, som extranummer tillsammans med den fenomenala Jag spelar vanlig.

När Olle försöker ta sig an Bellmans Vila vid den källa kommer han av sig ett antal gånger och hittar aldrig riktigt rätt. Men räddar sig med att berätta att bandet överraskat honom genom att repa in det här numret.
– Den är så ny för mig. Allt som gjorts efter 1700-talet känns sprängmodernt.

I sitt mellansnack får han det att låta som om han är förvånad över att det recenseras. Men det är inte det minsta märkligt. Det en artist väljer att berätta för sin publik från scenen ingår i allra högsta grad i konsertupplevelsen och är en av de extra dimensioner som skiljer ett liveframträdande från den inspelade musiken. När man dessutom behärskar konsten att mellanprata så exceptionellt väl som just Ljungström får man finna sig i – och borde man glädjas över – att få det omskrivet.
”Närminne som en tennsoldat” och ”frågetecken är till för att samlas på hög” är två av kvällens bevingade uttalanden.

Olle verkar vara på utmärkt humör. Bjuder på sin bästa sida – spjuverns – och i sådana stunder är han en av landets allra främsta scenpersonligheter.

Freddie Wadling har med sig Sebastian Öberg, Per ”Ruskträsk” Johansson och Christian Olsson. En spännande sättning som gör sig oerhört väl i konserthuset.

Wadling är ett unikum. Hans röst fantastisk. Det är makalöst hur mycket vackra och stora ljud som kan komma ur den märkligt formade mannen när han sitter på en stol med det ena benet över det andra och textpärmen i knät.

Hans version av Creep är otrolig. Och orden (”But I’m a creep, I’m a weirdo”) får sådan styrka när det är just han som sjunger dem, när han öppnar skjortan till raden ”I want a perfect body”.

Han bjuder på flera sånger från senaste skivan – Andersson Wijs Jag var där och Stina Nordenstams båda bidrag, Här slutar kartan och Allt har varit möjligt länge nog nu, Annabel Lee och I himlen, som han tillägnar Olle Ljungström.

I övrigt blir det en spännande blandning av sånger. Flera av dem riktigt tunga saker. Och det är nästan de som låter allra bäst. Bob Landers Cherokee Dance och Monster Magnets Space Lord till exempel.
XTC finns representerade i form av Making plans for Nigel, Brian Eno får ocså vara med och Freddie ger sig på My funny Valentine.

Riktigt roligt blir det också när han får hela konserthusets publik att sjunga med i The best day ever från barnprogrammet Svampbob Fyrkant.
Ingen kan traktera en elcello som Fläskkvartettens Sebastian Öberg. Ruskträsk blåser oftast i den största saxofonen, men plockar också fram såväl klarinett som lilla flöjten. Ibland tar han över Christian Olssons trummor, när denne spelar gitarr istället. Ibland är trummorna maskinella. De här bandmedlemmarna är överhuvudtaget inte rädda för att utnyttja den moderna tekniken och de gör det med den äran.
Och så Freddie själv då - ett instrument i sig, kapabel att ge ifrån sig minst lika många ljud som de olika maskinerna.

När de till sist avrundar med Perfect day sammanfattar de kvällens spelning på ett förträffligt sätt. Och när Olle Ljungström kommer in igen, iförd sin egenhändigt designade och punkiga ADHD-tröja, för att ansluta sig till den andre käppförsedde farbrorn och sjunga med är det inte så lite Lou Reed över honom.
Perfect.

(Publicerad hos GFT.)

Kvällens konserter

I kväll finns det mycket fint att ägna sig åt i Göteborg.
Själv väljer jag Göteborgs Konserthus och Olle Ljungström tillsammans med Freddie Wadling.
För den som inte tar sig dit kan jag rekommendera en tur med skärgårdsbåt till Brännö och Värdshuset där. Gunnar Danielsson spelar.
Dessutom kan man se New Tango Orquesta på Nefertiti.

Dagens rubrik - hur man runkar omkull en lastbil

Dagens rubrik hittar man på svt.se: Runkade omkull lastbil.
Nyheten blir inte sämre av att mannen, som utfört denna bedrift och nu misstänks för drograttfylleri, grov vårdslöshet i trafik och sexuellt ofredande, inte heller under polisförhöret kan låta snoppen vara i byxorna ifred...

En känsla av bristande känsla

Humbug är kanske inte direkt en bluff. Men Arctic Monkeys senaste platta är i alla fall inte värd att lägga några pengar på. Läs recension här.

Svenska UD har kärat ner sig i staten Israel - Bildtshit part II

En god relation kan, om man får tro vårt lands främsta företrädare, byggas helt ensidigt. Eller åtminstone mellan en stat som beter sig någorlunda medelvägsmässigt å ena sidan och en stat som bryter mot alla internationella regler, dödar oskyldiga människor och vägrar lyssna på vad någon annan säger å den andra.
Dessa två stater har en relation så god att den måste vårdas. Det tycker Calle Bildt och det tycker Arba Kokalari. Som överraskande nog bara behövde en dag på sig för att skicka mig nästa svar den här gången.

Såhär skriver Arba:
Bäste Lasse,
Som jag nämnde i mitt tidigare svar så är jag ledsen för att det första svaret dröjde.

När det gäller handel med Israel. Handel och främjande är en självklar del i utbytet med länder som vi har goda relationer med. Det är regeringens bestämda uppfattning att restriktioner på detta område inte är en lämplig väg för att lösa den israelisk-palestinska konflikten. Handel bidrar till att bygga välstånd, vilket minskar grogrunden för konflikter. Handel är ett verktyg för fred och frihet som inte ska förnekas någondera sidan. Det är i den politiska dialogen med Israel och den palestinska sidan som vi framför våra ståndpunkter när det gäller exempelvis folkrätten och vikten av att återgå till en reell fredsprocess med sikte på en hållbar tvåstatslösning.

Israel är medlem i European Broadcasting Union (EBU) och är därmed med i tävlingen Eurovision Song Contest. Mer info hittar du här: http://www.ebu.ch/

Jag hoppas du har fått svar på dina frågor.
Med vänliga hälsningar
Arba Kokalari
Utrikesdepartementet

Jag skrev förstås omedelbart tillbaka:

Bästa du.
Ja, nu fick jag ju i alla fall svar på fler frågor.
Om än inte alla.
Dessutom väcker svaret några nya.

Fortfarande är det oklart varför Israel ska vara med i EM i fotboll, handboll och alla andra sporter. (Mig veterligen ligger landet inte ens i Europa. Ska vi inte bjuda in Mugabes Zimbabwe också? Det kan ju tänkas att de känner sig lite vid sidan av den afrikanska gemenskapen.)

Du har fortfarande heller inte svarat på om det inte är ganska klart att Israel brutit mot folkrätten - och därmed mot handelsavtalet med EU.
Och meningen kan väl inte vara att vi ska hålla avtal som den andra parten bryter? Inte ens om man verkar ha ett så religiöst förhållande till handel som du.
Vad har du för grund för påståendet att handel är ett verktyg för fred och frihet?

Du säger också att "handel och främjande är en självklar del i utbytet med länder som vi har goda relationer med".
Främjande av vad?
Problemet för min del är att jag kanske inte tycker att man till varje pris bör hålla fast i en god relation med en stat som skiter precis i vad resten av världen tycker. Kan man verkligen ha en ensidig god relation? Eller menar du helt enkelt att Israel uppför sig gott och att det inte finns några som helst anledningar att kritisera staten?

Tydligen lite knivigare frågor för UD. Fem dagar har gått. Snart kommer säkert ännu ett svar som är lika pricksäkert som Mossads agenter. Säkerligen går det också ut på att vi måste vårda de ädelmodiga israelerna på alla tänkbara vis och ta det här den byråkratiska väg som sedan 1947 har varit så framgångsrik...