En afton med Olle Ljungström & Freddie Wadling

Konserthuset är utsålt, vilket innebär dryga 1200 personer på plats. Sittplats. På rockkonsert. Jag börjar väl bli gammal för jag tycker att det känns rätt skönt. Att ha min egen plats, slippa trängas och slåss om utrymmet med bäst sikt, att kunna sitta bekvämt och bli översköljd av musiken.

Här skulle jag gärna se fler rockkonserter. I ett rum med utomordentlig akustik som ger banden möjlighet att skapa perfekta ljudbilder. Kan ingen bjuda in Ossler nästa gång, tänker jag när Ljungströms band gnisslar igång introt till En förgiftad man – i en bra mycket tyngre version än den som finns på senaste skivan. Olle spankulerar in med sin käpp och sin skadade fot.

Det är lite svajigt till en början. Men på mycket god väg. Och efter ett par-tre låtar har ensemblen nått fram. En apa som liknar dig har aldrig låtit bättre än i den version det här bandet, under Torsten Larssons ledning, skapar.

Annars saknar jag faktiskt Heinz Liljedahl. Det här kompbandet är inte alls lika nervigt och känsligt som frontmannen själv. Lite för odynamiskt – det mesta görs till möljiga knockout-versioner. Och när de försöker dämpa sig blir det lite platt fall – som i den akustiska versionen av Nåt för dom som väntar, vilken inte på långa vägar når upp till originalets nivå.

Men nu lät jag nog gnälligare än vad jag är. Det här är en ytterst angenäm konsertupplevelse och det mesta fungerar alldeles utmärkt väl. Överallt och Norrländska präriens gudinna, Morotsman och Det betyder ingenting. Från nya skivan blir det bara öppningslåten, den kryptiska MC 7 och Svenskt stål, som extranummer tillsammans med den fenomenala Jag spelar vanlig.

När Olle försöker ta sig an Bellmans Vila vid den källa kommer han av sig ett antal gånger och hittar aldrig riktigt rätt. Men räddar sig med att berätta att bandet överraskat honom genom att repa in det här numret.
– Den är så ny för mig. Allt som gjorts efter 1700-talet känns sprängmodernt.

I sitt mellansnack får han det att låta som om han är förvånad över att det recenseras. Men det är inte det minsta märkligt. Det en artist väljer att berätta för sin publik från scenen ingår i allra högsta grad i konsertupplevelsen och är en av de extra dimensioner som skiljer ett liveframträdande från den inspelade musiken. När man dessutom behärskar konsten att mellanprata så exceptionellt väl som just Ljungström får man finna sig i – och borde man glädjas över – att få det omskrivet.
”Närminne som en tennsoldat” och ”frågetecken är till för att samlas på hög” är två av kvällens bevingade uttalanden.

Olle verkar vara på utmärkt humör. Bjuder på sin bästa sida – spjuverns – och i sådana stunder är han en av landets allra främsta scenpersonligheter.

Freddie Wadling har med sig Sebastian Öberg, Per ”Ruskträsk” Johansson och Christian Olsson. En spännande sättning som gör sig oerhört väl i konserthuset.

Wadling är ett unikum. Hans röst fantastisk. Det är makalöst hur mycket vackra och stora ljud som kan komma ur den märkligt formade mannen när han sitter på en stol med det ena benet över det andra och textpärmen i knät.

Hans version av Creep är otrolig. Och orden (”But I’m a creep, I’m a weirdo”) får sådan styrka när det är just han som sjunger dem, när han öppnar skjortan till raden ”I want a perfect body”.

Han bjuder på flera sånger från senaste skivan – Andersson Wijs Jag var där och Stina Nordenstams båda bidrag, Här slutar kartan och Allt har varit möjligt länge nog nu, Annabel Lee och I himlen, som han tillägnar Olle Ljungström.

I övrigt blir det en spännande blandning av sånger. Flera av dem riktigt tunga saker. Och det är nästan de som låter allra bäst. Bob Landers Cherokee Dance och Monster Magnets Space Lord till exempel.
XTC finns representerade i form av Making plans for Nigel, Brian Eno får ocså vara med och Freddie ger sig på My funny Valentine.

Riktigt roligt blir det också när han får hela konserthusets publik att sjunga med i The best day ever från barnprogrammet Svampbob Fyrkant.
Ingen kan traktera en elcello som Fläskkvartettens Sebastian Öberg. Ruskträsk blåser oftast i den största saxofonen, men plockar också fram såväl klarinett som lilla flöjten. Ibland tar han över Christian Olssons trummor, när denne spelar gitarr istället. Ibland är trummorna maskinella. De här bandmedlemmarna är överhuvudtaget inte rädda för att utnyttja den moderna tekniken och de gör det med den äran.
Och så Freddie själv då - ett instrument i sig, kapabel att ge ifrån sig minst lika många ljud som de olika maskinerna.

När de till sist avrundar med Perfect day sammanfattar de kvällens spelning på ett förträffligt sätt. Och när Olle Ljungström kommer in igen, iförd sin egenhändigt designade och punkiga ADHD-tröja, för att ansluta sig till den andre käppförsedde farbrorn och sjunga med är det inte så lite Lou Reed över honom.
Perfect.

(Publicerad hos GFT.)