Länge leve den fria handeln, apartheid och Bildt-regimen

Att den nyliberala/stockkonservativa allians som nuförtiden leder vårt rike är ivriga förespråkare av den fria handeln - the free trade - är väl knappast någon hemlighet för någon.

Det är, om man får tro våra vördade ledare, inte bara det att handel är lönsamt - "handel är ett verktyg för fred och frihet", skriver Calle Bildts hantlangare Arba Kokalari på utrikesdepartementet i ett brev.
Den som följt den här bloggen minns eventuellt att jag brevväxlat med UD angående vårt lands affärer med vår vänstat Israel. Jag minns det knappt själv. Men förhoppningsvis minns vi alla att Israel förra julen dödade drygt 1 300 palestinier, varav en tredjedel barn, att de har byggt en mur så massiv att den får Berlinmuren att framstå som ett legobygge bara för att hålla palestinierna på plats, att de bygger bostäder åt sig själva på palestinsk mark, att de konsekvent förvägrar palestinierna rätt att röra sig, rätt att utbilda sig, rätt att utöva sin religion och så vidare och så vidare.

Ett par följdfrågor faller sig rätt naturliga:
Vilken fred och frihet är det Arba och Carl och alla andra moderater menar? Hur effektivt är egentligen det där verktyget de kallar "fri handel"?

Arba skriver också att "handel och främjande är en självklar del i utbytet med länder som vi har goda relationer med".
Men hon vill inte svara på hur den goda relationen med Israel ser ut. Vad är det Israel gör för oss?
Vad vi gör för dem är rätt uppenbart. Vi legitimerar deras övergrepp på det palestinska folket och har inga som helst invändningar - i alla fall inga som får några konsekvenser - mot dem.

Eventuellt minns den intresserade också att det tog UD drygt nio månader att svara på mitt brev och att jag var tvungen att blanda in en tredje part i vår brevväxling - Justitieombudsmannen - för att överhuvudtaget få något svar.
När jag skickade ett nytt brev, som svar på UD:s skrivelse, hade jag alltså inte förväntat mig någon ögonblicklig respons. Och någon sådan fick jag mycket riktigt inte.
Men efter en ny JO-anmälan kom det till slut ett nytt svar. Ett kortfattat:
"Utrikesdepartementet anser att du redan har fått svar på dina tidigare brev och vi har därmed ingen möjlighet att besvara fler följdfrågor."

Som medborgare i Alliansens Sverige är det alltså så att man för det första behöver anmäla sina företrädare för att de alls ska nedlåta sig till att kommunicera med en, för det andra har företrädarna ensamrätt och tolkningsföreträde när det gäller att bestämma huruvida en fråga är besvarad eller ej.
Enligt UD har UD alltså redan svarat på frågor som huruvida den israeliska staten bryter eller inte bryter mot folkrätten, hur UD definierar "goda relationer" och om det verkligen är UD:s mening att man ska hålla fast vid avtal som brutits av den andra parten.
Hur ser då UD:s redan levererade svar ut? Någon...?

I handelsavtalet mellan EU och Israel förutsätts det att ingendera parten bryter mot folkrätten. Det gör Israel. Israel har med andra ord brutit avtalet. Ändå fortsätter EU att handla med Israel. Varför? "Handel är ett verktyg för fred och frihet".
Har freden och friheten brett ut sig i Palestina och Israel som en följd av all den handel vi bedriver med den israeliska staten?
Nähä. Är det då kanske dags att sluta använda just det verktyget för fred och frihet och testa ett annat?
Bojkott till exempel.

Hur nöjd måste vår frihandlande regering inte vara med klanen Persson, styrelseordförande Stefan och hans son, VD:n Karl-Johan, i H&M:s ledning?
Samma dag som Israel beslutade att 1 600 nya bosättningar skulle byggas på den mark de ockuperar öppnade H&M sin första butik i apartheidlandet. Smakfullt.
Nu öppnas fler, svenskägda H&M-butiker i Israel. Handel är ett verktyg för fred och frihet. H&M bidrar till freden i mellanöstern och det palestinska folkets frihet.
Precis som Carl Bildt, Arba Kokalari och alla vi andra.

Det är hög tid att Sverige börjar bojkotta staten Israel och deras avskyvärda politik, att våra företrädare kräver att EU gör sammalunda och att vi alla slutar köpa våra kläder på H&M.

Idag spelar Yngwie Malmsteen i Tel Aviv. Tänk så fint det vore om han, liksom Carlos Santana och Gil Scott Heron, sköt upp sin konsert till dess att Israel började visa respekt för den internationella lagstiftningen...

Med hjälp av sådana demonstrationer kanske vi kommer lite närmare den fred och frihet vi alla önskar oss.

Kultur och kvalitetsunderhållning

Nu ska jag svära i kyrkan och göra någonting jag var alldeles säker på att jag aldrig någonsin skulle göra - rekommendera ett program i Kanal 5.

Men den som missat Henrik Dorsin: Godkänd kvalitetsunderhållning har verkligen missat någonting. Den show han genomfört i två akter, där han tagit på sig det statliga uppdraget att utreda underhållningsbranschen för att komma fram till vad som kan vara godkänd kvalitetsunderhållning visar att han är en fullfjädrat geni.
Igår sände den i övrigt hopplöst infantila kanalen den andra akten och jag konstaterade att det var längesedan jag blev så uppiggad av underhållning så kvalitativ som den här.

Dorsin har själv skrivit alla de texter han framför och de är otroligt begåvat ihopsnickrade. Och, som min fru så riktigt konstaterade medan vi tittade, är det nuförtiden ståupp-komikerna som tagit över rollen som underhållningsbranschens radikaler. Musikerna har ju tråkigt nog lagt av med det och man får nästan söka sig tillbaka sjuttiotalet för att hitta de låtmakare som ville påverka sitt samhälle med låttexter och kommentarer i intervjuer och debattsoffor.

Men om man lyssnar till Dorsins politiska musikal Singing in the Rein-feldt eller hans helt briljanta operastudie inser man att här har vi en entertainer som tänker på och tycker nåt om vårt samhälle och våra politiker.

Och hans fantastiska pastisch på en trubadur - En gaffel kort - borde få alla överpretentiösa bröder med akustiska gitarrer och allvetande episoder att tänka till. ("Är ni medvetna om att i tredje världen går en av fem omkring utan skaldjursbestick?")

Den första akten har tyvärr redan repriserats och visas, så vitt jag förstår, inte igen. Men den 4/9 kl 23.25 bör man - för första och sista gången - slå på kanal 5 eller beordra videon att rulla igång.

Ett annat tv-tips som kommer för sent är hämtat från SVT, som när jag låg med svininfluensan hade den goda smaken att sända en annan bandad föreställning: Filippa Bark & Döden. Rekommenderas också å det allra varmaste.
Det är ett genidrag att ta en karaktär som tidigare enbart använts i komiska sammanhang (och som fått somliga att reagera upprört och tala om lyteskomik) för att ge henne huvudrollen i ett stycke ytterst seriös dramatik. Att istället tala allvar om mobbning, utanförskap och udda existenser. Alla som arbetar med tonåringar borde se föreställningen, där Sissela Benn visar att hon är en karaktärsskådespelare av rang.
Jag grät svininfluensatårar framför dumburken.

Idag kan man i alla tidningar läsa om annan seriös konst. Om att konstnären Anna Odell, som fejkade ett självmordsförsök och bråkade med poliserna som skulle hindra henne för att sedan spännas fast på psykakuten och injiceras med lugnande medicin, fällts för våldsamt motstånd och oredigt förfarande.
Jag tycker att Odell gjort någonting intressant med sin provokation. Alla som någon gång gläntat på psykiatrins portar vet att de borde spärras upp på vid offentlig gavel.

Men samtidigt får ju finkonstnärerna ge sig någon gång. När Karin Willén, ordförande för Konstnärernas Riksorganisation, ska kommentera domen säger hon:
"Den begränsar konstnärers och journalisters arbete, de måste tillåtas granska det samhälle vi lever i. Konstens uppgift ska inte få begränsas till att enbart vara positiv eller smyckande och skön".

Inte nog med att deras avföring ska föreställa konst, till skillnad från mitt bruna bajs, bara för att de väljer att titulera sig konstnärer innan de skiter - de ska alltså också stå över lagen.

En av grundprinciperna för civil olydnad - i vars trakt både en konstattack som Odells och ett gränsöverskridande grävande reportage hamnar - är att man är beredd att ta sitt straff. Oavsett om man gillar lagen man brutit mot eller inte. Uppsåtet kan vara att förändra lagstiftningen - men man måste ändå acceptera den nuvarande tills vidare. Alternativet är fullständigt kaos och ett totalt individualiserat samhälle utan kollektivt ansvar.

När min sköna hustru målade över Hennes & Mauritz-affischer där Claudia Schiffer retuscherats till anorektiskt ohälsosamma barbie-proportioner fick hon naturligtvis finna sig i att dömas till böter. I domstolen spelar det ingen roll om man anser sig ha lika stor rätt till det offentliga rummet som Stefan Persson (som för övrigt nyligen köpte en engelsk by, vilket man ju kan kosta på sig när man har en förmögenhet på 127 miljarder kronor). Hade Persson ertappats med skadegörelse av konkurrentens affischer hade han också fått pynta upp (vilket alltså inte hade inneburit några större svårigheter).

Vi ska alla vara lika inför lagen.
Också de högkulturella konstnärerna.