Bilister och repliker

Ibland blir man trött. Sur och trött. På bilister i svarta BMW:s till exempel. Ibland blir man nöjd. Med sig själv. När man hittar rätt ord i tid till exempel.

Jag klev idag ut ur Stora Saluhallen med min lunch i en påse. På gatan utanför - den kullerstenslagda gatan som i första hand är avsedd för fotgängare och cyklister, men där också biltrafik är tillåten - kommer en svart, modern och sportig BMW körande i alltför hög hastighet. Jag tvingas ta ett steg tillbaka och släppa förbi den. När den passerar klappar jag den några gånger i sidan.
Bilisten - inte oväntat en man i övre medelåldern - parkerar ett par meter längre fram, sliter upp sin bildörr och häver överkroppen ur bilen medan han gapar:
- Kom hit då, ditt jävla dumhuvud!

Jag vänder mig om och ropar tillbaka, i ett betydligt mer lojt tonfall:
- Liiiten penis...

7:1

Den mest utbredda av de sju dödssynderna måste väl vara lättjan?

Den förskola där min dotter går ligger inne i en park. Ni vet, ett ganska stort, avgränsat område med gräsmattor som främsta inslag. En hel del träd och buskar också, en bäck, gång- och cykelvägar.
Utanför parken ligger en parkeringsplats. Från parkeringen till förskolan är det uppskattningsvis 250 meter. En sträcka också de minsta förskolebarnen klarar av att promenera. Och skulle de inte göra det finns ju barnvagnar av alla möjliga slag. De allra flesta går att lägga i vilket bagageutrymme som helst.
Att en promenad är nyttig - inte bara för miljön - utan också för individen och dennes välbefinnande är alla helt överens om.
Ändå väljer nästan hälften av alla föräldrar att frakta sina barn hela vägen till förskolans dörr, att rulla in med sina avgasluktande och tunga fordon i parken, på gångvägarna. Det är förbjudet men det skiter man i.

I en ände av parken ligger en skola. I en helt annan ände av parken ligger en annan skola. Dagligen promenerar elever från den ena skolan till den andra och tillbaka - för att besöka en gymnastiksal eller ett bibliotek. Dagligen får dessa lämmeltåg med elever kasta sig bort från gångvägen, upp på gräsmattan eller ner i diket, för att lämna plats åt bilar. Att den medföljande personalen från skolan är hjärtligt trött på att behöva varna barnen för passerande biltrafik framgår mycket tydligt.

I Asien tror många att klimathotet inte finns och är en ren konspiration från västvärlden.
Och här i västvärlden kan bortemot hälften av en vuxen befolkning med barn inte tyda en symbol bestående av en moped och en bil i en cirkel med ett stort rött streck över.
Finns det något hopp för vår värld då?

Nattlig resa genom Småland

Till sist hittade jag den, biljäveln. På parkeringsjäveln. Men det tog jävlarimej ett bra tag.

Och så skulle jag köra till Växjö. Tur att jag hade en fin ljudbok - Hanne Vibeke Holsts Drottningoffret i uppläsning av Angela Kovacs - som sällskap.
Med inte så många mil kvar rusade en enorm älg över vägen, precis framför bilen. Vi var nog båda glada att vårt möte inte blev intimare än så.

Kändes en smula underligt att vid fyratiden på natten checka in på stadshotellet med leriga fötter. En dusch före sänggåendet var nödvändig.

Resten av veckan blir det svenska mästerskap för hela slanten.

En skräckhistoria

Det såg inte ut som om vädret skulle bli bättre än halvdant. Så vi bestämde oss för att lämna sommarstugan, strunta i badstranden och åka in till stan. Det är en biltur på ungefär 20 minuter. Vi skulle handla och äta lunch. Strosa lite.

Vi stuvade in oss i bilen. När jag vred om nyckeln startade den inte. Det spelade ingen roll hur många gånger jag upprepade försöket. Vi stuvade ut oss ur bilen.

Att vara i sommarstugan utan fungerande bil är ingen bra idé. Bland annat eftersom det inte finns någon affär på gångavstånd.

Jag promenerade förbi kohagen, hästhagen och ner till bonden. Han kanske kunde köra upp sin bil till vår så att vi kunde koppla ihop dem med startkablar.
Men han var inte där. Det var ingen annan heller. Bara den lilla hunden. Hulken.

Jag promenerade tillbaka och gick mot grannarna åt andra hållet. En var hemma. Hon tog med sig bilen och vi kopplade startkablar. Vår bil ville ändå inte starta. Vi kopplade om, lät grannens bil gå så att batteriet skulle hinna ladda - men vår bil vägrade.

Samtidigt blev himlen mörkare och mörkare. Till slut exploderade den och rämnade så att enorma mängder vatten ramlade ner över oss. Allt medan det fortsatte att smälla och blixtra. Grannen erbjöd sig att lite senare bogsera oss till en verkstad - om vi bara kunde hitta en bogserlina - innan hon körde hem igen.
Vi ringde till samtliga bilmekaniker i socknen som finns listade i katalogen. Ingen kunde göra någon utryckning - vi var tvungna att få bilen till någon av dem.

Blixten slog ner i grannens björk. Den klövs och nävern krullade ihop sig längs stammen.

Än en gång promenerade jag till bonden. Har man traktorer och skördetröskor måste man rimligen äga en bogserlina.
Den här gången var ingen alls hemma. Inte ens Hulken.
Det regnade något alldeles våldsamt, himlen var svart, det åskade och blixtrade och jag var helt genomsur. Dörren till ladan stod öppen.
Det är sådana här miljöer man använder för slutscener i obehagliga berättelser och filmer, tänkte jag. Bortanför civilisationen, utan möjlighet att ta sig dit, ett hejdundrande åskväder, en övergiven bondgård och en öppen ladugårdsdörr...

Men det blev ett lyckligt slut. Bilen går igen, efter en reparation som visserligen kostade några sura tusenlappar.
Regnvädret gjorde att taken till varuhusen i staden rasade in.
Så kanske ska vi vara glada att det inte var där vi befann oss.
En öde bondgård i ösregn och århundradets åska behöver inte vara fel.