Det svenska kulturarvet

Igår var jag i Botaniska trädgården. På nallepicknick. Tillsammans med ett ofantligt stort antal förskolebarn, pedagoger och föräldrar. Alla barn hade ett kramdjur och matsäck med sig. Två äldre herrar spelade saxofon och dragspel för oss medan vi vandrade upp till picknickplatsen. "Här kommer Pippi Långstrump, tjolahej tjolahopp". Det lät fint.

Väl framme på den stora gräsmattan ropade en liten tant i folkdräkt åt oss att nu skulle det bli dans.
En rad frågor väcktes i mitt huvud. Är det dans att extremt långsamt lunka fram i en gigantisk ring (eller rättare sagt flera mycket stora ringar)?
Att gå med myrsteg i ett cirkelformat led är inte vad jag skulle vilja förknippa - eller att mina barn förknippar - med dans.
Varför är det så förbaskat viktigt att föra traditionen med ringdans vidare till generation efter generation? Flickor som niger var de sitter och var de står känns inte som det mest angelägna att tuta i våra telningar.
Och varför i hela friden har man - om man nu ändå satsar på att locka ut hela kommunens förskoleelever - två fantastiskt gamla spelmän som gnisslar på varsin fiol, stämda i olika tonarter - så att det låter skit. Rent ut sagt. Och låter den lilla damen, som säkert sjöng bra, gapa i en musikanläggning som är nästan lika gammal som spelmännen - så att inte heller hon låter bra.

Det måste gå att hitta modernare och mer angelägen kultur än så att proppa i våra barn. Ett minimumkrav vore ju annars att den lätt mossiga midsommarkulturen togs om hand av proffs - som får den att framstå som i alla fall lite lockande.

Om folkpartiet skulle lyckas få igenom kravet på en kulturkanon står vi annars där, med kraftigt irriterade trumhinnor framför en högtalare som levererar sprucken sång i mellanregistret till falskt fiolackompanjemang medan svenskarna föses runt i ring som zombier.
"Såhär gör borgarna var de går - och var de sitter och var de står..."

7:1

Den mest utbredda av de sju dödssynderna måste väl vara lättjan?

Den förskola där min dotter går ligger inne i en park. Ni vet, ett ganska stort, avgränsat område med gräsmattor som främsta inslag. En hel del träd och buskar också, en bäck, gång- och cykelvägar.
Utanför parken ligger en parkeringsplats. Från parkeringen till förskolan är det uppskattningsvis 250 meter. En sträcka också de minsta förskolebarnen klarar av att promenera. Och skulle de inte göra det finns ju barnvagnar av alla möjliga slag. De allra flesta går att lägga i vilket bagageutrymme som helst.
Att en promenad är nyttig - inte bara för miljön - utan också för individen och dennes välbefinnande är alla helt överens om.
Ändå väljer nästan hälften av alla föräldrar att frakta sina barn hela vägen till förskolans dörr, att rulla in med sina avgasluktande och tunga fordon i parken, på gångvägarna. Det är förbjudet men det skiter man i.

I en ände av parken ligger en skola. I en helt annan ände av parken ligger en annan skola. Dagligen promenerar elever från den ena skolan till den andra och tillbaka - för att besöka en gymnastiksal eller ett bibliotek. Dagligen får dessa lämmeltåg med elever kasta sig bort från gångvägen, upp på gräsmattan eller ner i diket, för att lämna plats åt bilar. Att den medföljande personalen från skolan är hjärtligt trött på att behöva varna barnen för passerande biltrafik framgår mycket tydligt.

I Asien tror många att klimathotet inte finns och är en ren konspiration från västvärlden.
Och här i västvärlden kan bortemot hälften av en vuxen befolkning med barn inte tyda en symbol bestående av en moped och en bil i en cirkel med ett stort rött streck över.
Finns det något hopp för vår värld då?

Dags för skolslakt

Om patron Perssons valspråk var "Stolt, men inte nöjd" är mitt "Besviken, men inte förvånad".

Dessa politiker.
De måste ju ha engagerat sig för att de trodde på någonting en gång. Oavsett vad det var. Rättvisa. Alla ska kunna leva gott. Den som har en grisrik farsa ska själv bli grisrik.

Men det verkar som om den där glöden som förhoppningsvis fanns en gång falnar obehagligt fort. Man blir realpolitisk. Ett av de läskigaste orden.
Man anpassar sig. Kompromissar bort sitt eget engagemang och det där man brann för. Därför att man hänger på politikerkulturen och alla de andra, som suttit där så länge att de är livrädda för vad fan de ska göra den dag det kanske tar slut, de pratar ju som de gör och de borde ju veta.
I Göteborg vet politikerna att de måste spara pengar.
Det är ju kris.
Alla måste dra sitt strå till stacken.
Alla ska banta.

Socialdemokraterna och miljöpartiet klubbade härom måndagen (den 8/6) igenom en budget för Göteborg (Alltid på G!) som går ut på att alla stadsdelar måste spara 2 % nästa år.
Besparingarna ska genomföras med ett så kallat "barnperspektiv". En väsentlig del av stadsdelarnas verksamhet är förskola och skola. Så där sparar man. I min stadsdel, Härlanda, drar man in 12,4 miljoner på den sortens verksamheter. Det är en dryg tredjedel av det som ska skäras totalt. Det är - tydligen - att skära med ett barnperspektiv.

Jag sitter i styrelsen för en kommunal skola i stadsdelen. Det är en kommunal skola med en styrelse bestående av föräldrar, pedagoger och rektorer.
Vi i styrelsen fick informationen om nedskärningarna dagen efter budgetbeslutet. Då var det redan klart att drygt 800 000 kronor ska sparas på vår del av verksamheten. Hälften av skolans personal hade fått beskedet samma dag, den andra hälften skulle få det dagen efter - på onsdagen. Och på torsdagen var det skolavlutning.

När rektorerna stod i solskenet på skolgården, sjöng sommarsånger och delade ut blombuketter, sade de inte ett ord om hur mycket pengar skolan "tjänar" på att dra in olika tjänster och sparka olika lärare. De sade inte heller någonting om hur mycket pengar politikerna tvingar skolan att spara in. Eller ens ATT de är tvingade att göra det.

Föräldrarna som betraktade sina sommarklädda ungar när de sjöng och spelade och släppte iväg symboliska ballonger var lyckligt ovetande om hur det ekonomiska tillståndet ser ut och vilka beslut som kommer att vara fattade redan när de kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet. Liksom om att ballongerna som steg till väders i själva verket symboliserade en politisk ledning, en skolledning och en ekonomi som lämnar den jordnära verkligheten för att sväva fritt i det blå.

Jag talade naturligtvis om det för dem som stod i närheten. Och de trodde naturligtvis knappt att det var sant.

Det som gör mig mest provocerad med allt det här är det mycket fega sätt på vilket kommunfullmäktige genomför besparingarna. Att ta beslutet samma vecka som skolavslutningarna är ett mycket effektivt - och mycket medvetet - sätt att förhindra större opinionsbildning. Ingen hinner med att protestera. För ingen vet om vad som händer. Förrän det redan har hänt.

Men det har inte hänt riktigt ännu. I vår stadsdel ska politikerna fatta beslut om nedskärningarna på tisdag, den 23/6. Då hoppas jag att de har fått en jäkla massa mejl från missnöjda invånare. Och jag hoppas att en hel del av dessa missnöjda invånare sitter med på mötet för att ställa frågor och bevittna vilka beslut som fattas.
Jag hoppas också att man gör likadant i andra stadsdelar.

Barnen är framtiden. Den, och dem, satsar man på. Satsar. Inte sparar.
Eftersom de är framtiden och inte en del av de förflutna är de fullständigt oskyldiga till finanskrisen. De borde inte behöva betala för andras felsatsningar. Inte mer än vad de redan gör.

Krisen verkar vara något slags naturfenomen som lever sitt eget liv. Maktlösa ekonomer och politiker kan bara titta på.
"Force majeure!", ropas det från alla håll där man går fram med besparingarnas strypsnara.

Men riktigt så kan det väl inte vara?
Någonting måste väl en rakryggad politiker kunna göra?

Jag hyser fortfarande ett, måhända fåfängt, hopp om att det finns sådana kvar.