Björklund och pedofilerna

Det är onekligen rätt häpnadsväckande uppgifter TV4:s nyhetsredaktion presenterar kring friskolorna i Stockholm. En man döms för att vid upprepade tillfällen ha satt på sin sambos sjuåriga dotter. Knappt två år senare ger de svenska myndigheterna honom glatt ett tillstånd att öppna skolor för en hel hög med barn.
Mannen skaffar sig en ny sambo med en ny dotter och utnyttjar även henne sexuellt. Än en gång döms han, för grov våldtäkt och barnpornografibrott. Sex års fängelse blir straffet den här gången. Ledningen för de tre skolorna som den barnkäre 47-åringen driver lämnas då över till hans kompis som just avtjänat ett tvåårigt straff för koppleriverksamhet, eftersom hon var en av de ledande figurerna i en stor traffickinghärva med ryska prostituerade, och hennes sambo. Han dömdes i år till fängelse för bokförings- och skattebrott - precis som hans polare pedofilen. Med dessa straff följer näringsförbud. Återstår bara den kvinnliga hallicken, som nu driver skolorna tillsammans med sin 80-årige svärfar.

Fler än 200 barn går i pedofilens skolor som de senaste tio åren fått mer än 200 miljoner av det svenska folkets skattekronor i bidrag. Samtidigt som man blir minst sagt upprörd över att ens skattepengar går till sådan verksamhet känner man en viss tacksamhet över att ens egna barn inte går i lära hos pedofilen och hans hallick.

Men hur är det möjligt? Inte nog med att personerna som driver skolan är hyfsat olämpliga för att ansvara för verksamhet för barn - de är dessutom ekonomiska haverister, vilket - om inte annat - borde intressera de myndigheter som beviljar tillstånden att bedriva skolor.
När jag vikarierar på en skola kan jag inte göra det förrän jag visat utdrag ur mitt belastningsregister, som intygar att jag inte dömts för till exempel sexbrott mot barn - men på den som äger och driver skolan ställs inte samma krav. Knappt några krav alls, verkar det som.

Vår förträfflige utbildningsminister Jan Björklund kräver nu en lagändring. Visst är sent oftast bättre än aldrig, men i det här fallet är det väl ändå tveksamt? Jag tycker nog att aldrig hade varit bra mycket bättre och lämnar därför följande lagförslag till den gode Jan: förbjud de förbannade friskolorna.

- Redan när lagstiftningen konstruerades borde man ha tänkt på detta. Men det ingick väl inte i föreställningsvärlden då att det här kunde hända, säger utbildningsminister Björklund.
Och sätter fingret på ett alls icke oviktigt problem: Björklunds föreställningsvärld är synnerligen begränsad.

Kanelkultur

Det var kanelbullens dag igår. Vem har hittat på den? Jerkstrand och Dahl och dom, antagligen. Och visst, de kan väl få ha sina påhitt. De får gärna fira havreflarnets helg vad mig anbelangar - så länge de ger fan i att blanda in mig. Men det gör de inte. De har mängder av allierade. I mediavärlden och till och med i skolväsendet. Vad har kanelbullens dag i skolan att göra? Mer än att förvandla mig till den elake fadern om jag inte snällt lommar iväg och köper bullar efter middagen.

I dessa dagar kan man ju inte heller låta bli att fundera över vad som händer med den här typen av dagar om Sverigedemokraterna får vara med och bestämma. De vill ju inte stötta kultur som kan vara provocerande, hävdar de. Jag blir provocerad av kanelbullens dag.

SD vill också uteslutande stötta svensk kultur. Kanelbullen är kanske svensk. Men den elfte september lever farligt (kebabens dag). Och hur blir det med våffeldagen? Femtonde oktober kommer väl också att avskaffas (fetaostens dag). Och så mycket mer än äpple och päron kan det hädanefter inte bli fråga om den sjätte juni (fruktens dag). (Kan bli lite surt bara. De svenska sorterna mognar ju inte förrän på hösten.)
Allra mest spännande är kanske trots allt hur Sverigedemokraterna ställer sig till den elfte maj (negerbollens dag)...

Luspudlar

Det är något visst med parasiter. Varelser som livnär sig på andra varelser. Bosätter sig på eller innanför deras hud och sakta mumsar i sig av sina värdar.

Löss. Jag har aldrig haft löss. Förrän nu. Djur som slår sig ned i ens hårbotten. Som lever där. Äter där. Lägger ägg där. Föds där. Bajsar där.

Och helvete vad det kliar!

Dessbättre verkar det någorlunda lätt att bli av med dem.
Och nya erfarenheter ska man ju samla.
Skabb är värre.

På tal om luspudlar:
Folkpartiets store ledare, major Björklund, gör några sköna desperata utspel inför valspurten.

Det första är - precis som partiet majoren företräder - främlingsfientligt och spelar Sverigedemokraterna rätt i händerna: Man ska införa ett burkaförbud i svenska skolor.

Det andra handlar också om skolan - majorens älsklingsämne. Han vill gärna få den så lik sitt kära militärväsende som möjligt.
Man ska kunna tvinga föräldrar till elever att närvara i skolan.

I Riksdagen har man ingen närvaroplikt. Och där får man närmare 50 000 kronor i månaden för att vara med - oavsett om man visar sig eller inte. Det får varken elever eller föräldrar - eller, för den delen, lärare - som tillbringar sina dagar i skolmiljö.

Statsvetaren och göteborgsprofessorn Ulf Bjereld sköt majoren i sank med två välriktade små meningar:
"Hur gör Björklund om mamman i familjen bär burka? Får hon ha på den i klassrummet?"

7:1

Den mest utbredda av de sju dödssynderna måste väl vara lättjan?

Den förskola där min dotter går ligger inne i en park. Ni vet, ett ganska stort, avgränsat område med gräsmattor som främsta inslag. En hel del träd och buskar också, en bäck, gång- och cykelvägar.
Utanför parken ligger en parkeringsplats. Från parkeringen till förskolan är det uppskattningsvis 250 meter. En sträcka också de minsta förskolebarnen klarar av att promenera. Och skulle de inte göra det finns ju barnvagnar av alla möjliga slag. De allra flesta går att lägga i vilket bagageutrymme som helst.
Att en promenad är nyttig - inte bara för miljön - utan också för individen och dennes välbefinnande är alla helt överens om.
Ändå väljer nästan hälften av alla föräldrar att frakta sina barn hela vägen till förskolans dörr, att rulla in med sina avgasluktande och tunga fordon i parken, på gångvägarna. Det är förbjudet men det skiter man i.

I en ände av parken ligger en skola. I en helt annan ände av parken ligger en annan skola. Dagligen promenerar elever från den ena skolan till den andra och tillbaka - för att besöka en gymnastiksal eller ett bibliotek. Dagligen får dessa lämmeltåg med elever kasta sig bort från gångvägen, upp på gräsmattan eller ner i diket, för att lämna plats åt bilar. Att den medföljande personalen från skolan är hjärtligt trött på att behöva varna barnen för passerande biltrafik framgår mycket tydligt.

I Asien tror många att klimathotet inte finns och är en ren konspiration från västvärlden.
Och här i västvärlden kan bortemot hälften av en vuxen befolkning med barn inte tyda en symbol bestående av en moped och en bil i en cirkel med ett stort rött streck över.
Finns det något hopp för vår värld då?

Ytterligare press på Parkskolan

Nu har också Tidningen Öster skrivit om nedskärningarna på Parkskolan. Ännu en bra artikel. Gott.

Press på Parkskolan

Veckans upplaga av Göteborgs Fria Tidning har inte bara en ovanligt vacker förstasida. Tidningen (som alltid är läsvärd) innehåller också ett par synnerligen goda artiklar om nedskärningarna på Parkskolan - Föräldraledd skolstyrelse överkörd och "Katastrof för barn som har det svårt".

Då man har läst dem framgår flera saker med all önskvärd tydlighet.

* För det första var det ett riktigt beslut att hoppa av styrelsen. Jag är övertygad om att jag i och med avhoppet gjort en större insats än under de två år jag satt med i styrelsen. Annars hade politikerna säkerligen inte gjort någon översyn av styrelsens stadgar eller bjudit in den till samtal om hur arbetet kan förbättras. Det ökar också pressen på politikerna att ge några av de 379 miljoner Göteborg (väl sent) ska få i extra stöd till skolan.

* För det andra hur korkat rektors beslut att avskeda specialpedagog och speciallärare är. Styrelsens ordförande tycker inte om det, styrelsens vice ordförande tycker inte om det, politikerna tycker inte om det och skolans personal tycker inte om det.

* För det tredje hur svagt rektorns försvar är. Som en god och klok vän uttrckte saken: "Den här Monika Steiner seglar upp bland de bästa på ofrivillig humor. Meningen var väl att man skulle bli arg när man läste artikeln, och det blir man ju också, men jag blev mest glad. Det är fruktansvärt roligt när hon försöker göra allt till subjektiva saker - 'tråkigt att någon uppfattar' och sådant."

* Och därmed också hur pengarna istället kunde sparats in. Steiner säger själv i en av artiklarna: "Jag är chef över lärare, förskollärare, fritidspedagoger, speciallärare och specialpedagoger, det är där jag kan göra neddragningar". Hon nämner inte att både speciallärarna och specialpedagogerna var en till antalet - numera noll. Eller att neddragningarna rimligtvis också kunde göras på chefsnivå. Rektorerna var tre till antalet. Och jag är mer säker än någonsin på att såväl elever som personal hade drabbats betydligt lindrigare om Steiner, istället för speciallärare och -pedagog, hade skurit bort sig själv.

Stadsdelsnämndssammanträde - skolslakt part II

I tisdags sammanträdde stadsdelsnämnden i Härlanda, vilket man kunnat läsa om nedan.

När punkten om 2010 års budget kom upp på dagordningen (det var den sjunde i ordningen) talade stadsdelschefen om att konsekvensanalyser av och riskbedömningar för nedskärningarna inte var färdiga. Det ska de vara i oktober.

"Utgångspunkten måste vara att leva upp till lagstiftningens krav på de olika verksamhetsområdena samt vara i linje med kommunfullmäktiges prioriterade mål. Riskanalyser upprättas för respektive berört område", skriver förvaltningen i sitt beslutsunderlag.
En vacker målsättning.
Att följa lagen.

Yrkandet gick ut på att klubba en föreslagen inriktning - den där 35,6 miljoner ska sparas in. Varav 12,4 på förskola och skola.

Totalbeloppet härstammar från stadens budget. Men varifrån stadsdelen fått sina egna siffror, förslagen kring hur mycket som ska dras ner på respektive verksamhet, är oklart.
Vilket vänsterpartiets representant, Erik Berglund, konstaterade:
– Det måste ju ligga en värdering bakom de olika beloppen. Det kunde man ha ansträngt sig lite grand och tagit med, sade han.

Nämndens ordförande, socialdemokraten Boris Ståhl, sade att han trodde att man inom varje område var bättre lämpad att själv se och bedöma vilka besparingar som är lämpligast att genomföra.
Samtidigt medgav han att Berglund hade rätt i att värderingar ligger bakom förslagen:
– Det ligger naturligtvis ett antal tankar på åtgärder bakom beloppen.
Tankar som inte syns någonstans och som inte vidarebefordrats till de verksamhetschefer som måste fatta besluten.
Det rimmar illa med Ståhls uppfattning att tydlig och god information är av stor vikt, precis som en dialog, att han samtidigt undanhåller allmänheten dessa tankar.

Berglund hade skrivit ett yttrande där han beskrev vänsterpartiets alternativ till den föreslagna budgeten - att höja skatten med en krona per invånare. Det hade inneburit 15 miljoner plus i budgeten och 450 kronor mindre i varje normalfamiljs plånbok, hävdade han.
"Barnen och de äldre ska inte vara de som ytterst bär ansvaret för krisen", skriver han och konstaterar att arbetslösheten nu kommer att öka vilket i sin tur minskar skatteintäkterna ytterligare.

Borgarna hade också skrivit ett yttrande där de lyfte fram sitt alternativ till (s) och (mp):s budget - att införa en förskolepeng, skolpeng och hemtjänstpeng. Men ”oavsett politisk färg och oavsett vision måste vi förhålla oss till hur det ser ut här och nu, och läget är tufft. Från de borgerliga stöttar vi (s) och (mp) därför att de beslut som nu ska fattas måste fattas”, berättar borgarna slutligen.

Man fick också reda på att de föreslagna beloppen, där man anger hur mycket pengar som ska sparas på varje verksamhetsdel, inte är huggna i sten. De ska betraktas som riktmärken.
Men till exempel har skolledningen på Parkskolan redan fattat beslut om att säga upp specialpedagog och speciallärare.
– Det är våra chefer som har det slutliga ansvaret, men i Parkskolans fall utgår jag ifrån att besparingarna måste förankras i styrelsen. Styrelsens uppgift är att komma med alternativa förslag till besparingsåtgärder om sådana finns, menade Boris Ståhl.

Som representant för Parkskolans styrelse meddelade jag att beslutet att avskaffa specialpedagog och speciallärare inte är förankrat i styrelsen, att styrelsen är mycket oroad över beslutets konsekvenser och att vi inte beretts möjlighet att komma med några alternativ.
Helena-Maria Olsson (m), ledamot av sociala utskottet, berättade då att hon delar styrelsens oro.
- Politikerna i utskottet får ständiga signaler från BUP och andra om att det är just de här barnen man ser i åtgärdsprogram senare i livet – vilket leder till långt mycket större kostnader för kommunerna än de summor man nu sparar, sade hon.

Erik Berglund förklarade att han ser det som väldigt allvarligt att besluten om de indragna tjänsterna inte är förankrade i styrelsen.
- Vad ska vi med en styrelse till om den inte får vara med när det krisar till, frågade han.
Skolchef Svante Tolf skyllde på tidspressen.
- Det är tidsperspektivet som spökat till det för oss. Vi har knappt hunnit med. Eftersom skolans verksamhetsår skiljer sig från budgetår handlar det om stor tidspress och det är den verklighet skolan haft att anpassa sig efter.

Ulf Nilsson (s) menade att man inte kan frångå regelverken bara för att man får bråttom.
Piotr Kiszkiel (fp) tycker att skolchefen ska få i uppdrag att återuppta kontakten med rektorer och styrelse och se till att besluten fattas på ett korrekt sätt.
Boris Ståhl hävdade att nämnden inte kan gå in och riva upp redan fattade beslut.
Jag frågade mig då om det ens var ett beslut ifall det fattats på felaktigt sätt.
- Det får tjänstemännen reda ut och så får vi i så fall återkomma till det, svarade Boris.

Beslutet om nedskärningarna fattades i enlighet med liggande förslag – det fanns inga andra yrkanden och ingen som opponerade sig mot beslutet.
Yttranden från (v) och borgarna togs till protokollet liksom intentionerna att vara föredömliga vad gäller öppenhet, dialog och information.

Dags för skolslakt

Om patron Perssons valspråk var "Stolt, men inte nöjd" är mitt "Besviken, men inte förvånad".

Dessa politiker.
De måste ju ha engagerat sig för att de trodde på någonting en gång. Oavsett vad det var. Rättvisa. Alla ska kunna leva gott. Den som har en grisrik farsa ska själv bli grisrik.

Men det verkar som om den där glöden som förhoppningsvis fanns en gång falnar obehagligt fort. Man blir realpolitisk. Ett av de läskigaste orden.
Man anpassar sig. Kompromissar bort sitt eget engagemang och det där man brann för. Därför att man hänger på politikerkulturen och alla de andra, som suttit där så länge att de är livrädda för vad fan de ska göra den dag det kanske tar slut, de pratar ju som de gör och de borde ju veta.
I Göteborg vet politikerna att de måste spara pengar.
Det är ju kris.
Alla måste dra sitt strå till stacken.
Alla ska banta.

Socialdemokraterna och miljöpartiet klubbade härom måndagen (den 8/6) igenom en budget för Göteborg (Alltid på G!) som går ut på att alla stadsdelar måste spara 2 % nästa år.
Besparingarna ska genomföras med ett så kallat "barnperspektiv". En väsentlig del av stadsdelarnas verksamhet är förskola och skola. Så där sparar man. I min stadsdel, Härlanda, drar man in 12,4 miljoner på den sortens verksamheter. Det är en dryg tredjedel av det som ska skäras totalt. Det är - tydligen - att skära med ett barnperspektiv.

Jag sitter i styrelsen för en kommunal skola i stadsdelen. Det är en kommunal skola med en styrelse bestående av föräldrar, pedagoger och rektorer.
Vi i styrelsen fick informationen om nedskärningarna dagen efter budgetbeslutet. Då var det redan klart att drygt 800 000 kronor ska sparas på vår del av verksamheten. Hälften av skolans personal hade fått beskedet samma dag, den andra hälften skulle få det dagen efter - på onsdagen. Och på torsdagen var det skolavlutning.

När rektorerna stod i solskenet på skolgården, sjöng sommarsånger och delade ut blombuketter, sade de inte ett ord om hur mycket pengar skolan "tjänar" på att dra in olika tjänster och sparka olika lärare. De sade inte heller någonting om hur mycket pengar politikerna tvingar skolan att spara in. Eller ens ATT de är tvingade att göra det.

Föräldrarna som betraktade sina sommarklädda ungar när de sjöng och spelade och släppte iväg symboliska ballonger var lyckligt ovetande om hur det ekonomiska tillståndet ser ut och vilka beslut som kommer att vara fattade redan när de kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet. Liksom om att ballongerna som steg till väders i själva verket symboliserade en politisk ledning, en skolledning och en ekonomi som lämnar den jordnära verkligheten för att sväva fritt i det blå.

Jag talade naturligtvis om det för dem som stod i närheten. Och de trodde naturligtvis knappt att det var sant.

Det som gör mig mest provocerad med allt det här är det mycket fega sätt på vilket kommunfullmäktige genomför besparingarna. Att ta beslutet samma vecka som skolavslutningarna är ett mycket effektivt - och mycket medvetet - sätt att förhindra större opinionsbildning. Ingen hinner med att protestera. För ingen vet om vad som händer. Förrän det redan har hänt.

Men det har inte hänt riktigt ännu. I vår stadsdel ska politikerna fatta beslut om nedskärningarna på tisdag, den 23/6. Då hoppas jag att de har fått en jäkla massa mejl från missnöjda invånare. Och jag hoppas att en hel del av dessa missnöjda invånare sitter med på mötet för att ställa frågor och bevittna vilka beslut som fattas.
Jag hoppas också att man gör likadant i andra stadsdelar.

Barnen är framtiden. Den, och dem, satsar man på. Satsar. Inte sparar.
Eftersom de är framtiden och inte en del av de förflutna är de fullständigt oskyldiga till finanskrisen. De borde inte behöva betala för andras felsatsningar. Inte mer än vad de redan gör.

Krisen verkar vara något slags naturfenomen som lever sitt eget liv. Maktlösa ekonomer och politiker kan bara titta på.
"Force majeure!", ropas det från alla håll där man går fram med besparingarnas strypsnara.

Men riktigt så kan det väl inte vara?
Någonting måste väl en rakryggad politiker kunna göra?

Jag hyser fortfarande ett, måhända fåfängt, hopp om att det finns sådana kvar.