Familjen Fiask

Jag säger som min yngsta dotter.
Hon inledde den gångna helgen med att på lördagsmorgonen högljutt deklarera:
"Hela min familj är ett fiask!"

Björklund och pedofilerna

Det är onekligen rätt häpnadsväckande uppgifter TV4:s nyhetsredaktion presenterar kring friskolorna i Stockholm. En man döms för att vid upprepade tillfällen ha satt på sin sambos sjuåriga dotter. Knappt två år senare ger de svenska myndigheterna honom glatt ett tillstånd att öppna skolor för en hel hög med barn.
Mannen skaffar sig en ny sambo med en ny dotter och utnyttjar även henne sexuellt. Än en gång döms han, för grov våldtäkt och barnpornografibrott. Sex års fängelse blir straffet den här gången. Ledningen för de tre skolorna som den barnkäre 47-åringen driver lämnas då över till hans kompis som just avtjänat ett tvåårigt straff för koppleriverksamhet, eftersom hon var en av de ledande figurerna i en stor traffickinghärva med ryska prostituerade, och hennes sambo. Han dömdes i år till fängelse för bokförings- och skattebrott - precis som hans polare pedofilen. Med dessa straff följer näringsförbud. Återstår bara den kvinnliga hallicken, som nu driver skolorna tillsammans med sin 80-årige svärfar.

Fler än 200 barn går i pedofilens skolor som de senaste tio åren fått mer än 200 miljoner av det svenska folkets skattekronor i bidrag. Samtidigt som man blir minst sagt upprörd över att ens skattepengar går till sådan verksamhet känner man en viss tacksamhet över att ens egna barn inte går i lära hos pedofilen och hans hallick.

Men hur är det möjligt? Inte nog med att personerna som driver skolan är hyfsat olämpliga för att ansvara för verksamhet för barn - de är dessutom ekonomiska haverister, vilket - om inte annat - borde intressera de myndigheter som beviljar tillstånden att bedriva skolor.
När jag vikarierar på en skola kan jag inte göra det förrän jag visat utdrag ur mitt belastningsregister, som intygar att jag inte dömts för till exempel sexbrott mot barn - men på den som äger och driver skolan ställs inte samma krav. Knappt några krav alls, verkar det som.

Vår förträfflige utbildningsminister Jan Björklund kräver nu en lagändring. Visst är sent oftast bättre än aldrig, men i det här fallet är det väl ändå tveksamt? Jag tycker nog att aldrig hade varit bra mycket bättre och lämnar därför följande lagförslag till den gode Jan: förbjud de förbannade friskolorna.

- Redan när lagstiftningen konstruerades borde man ha tänkt på detta. Men det ingick väl inte i föreställningsvärlden då att det här kunde hända, säger utbildningsminister Björklund.
Och sätter fingret på ett alls icke oviktigt problem: Björklunds föreställningsvärld är synnerligen begränsad.

Amöbabönder

Jag tycker inte om vintern. Tycker inte om att stappla fram genom det knöggliga islandskapet likt en hundraårig farbror som bajsat på sig. (Betänk hur de av våra landsmän har det som verkligen är hundra år. Och som bajsat på sig.)
Tycker inte om kylan. Tycker inte om att stå och svettas i trippla lager varma, tjocka och bylsiga kläder medan jag väntar på att någon ska plocka undan på dagis och få på sig alla sina egna lager med kläder. Det finns nästan ingenting jag tycker om med vintern. De dagar snön just fallit och pyntar varje trädgren kan den visserligen vara vacker en stund. Åtminstone om den betraktas genom ett fönster. Från värmen.
Men i samma ögonblick som man minns sommardagar då man bara behöver dra ett par sandaler på fötterna för att hantera förflyttningen från ett hus insida till dess utsida försvinner all charm också med den vykortsvyn.

Jag tycker inte om morgnar. Speciellt inte vintermorgnar. Jag tycker inte om att innnan jag själv hunnit vakna behöva vara vuxen och sansad och försöka hålla andras humör i schack när jag har fullt upp med mitt eget. Tycker inte om att behöva tjata på familjemedlemmar, att upprepa samma enkla meningar trettio gånger inom loppet av två minuter. Att förvandla barn till michelingubbar. Att sitta på huk med ett par termobyxor i nävarna och som ett mantra mala uppmaningar om att någon ska kliva i byxorna.
Jag tycker inte om att längs morgonpromenaden bli påmind om hur många lata och dåliga hundägare det finns, genom att tvingas beskåda de små husdjurens högar med avföring som pyntar vintervägarna. Bruna bajshögar ligger som avskyvärda dekorationer på toppen av istäcket. Jag tycker inte heller om att längs samma promenad passera sjukhemmet och känna en doft av storkök som för tankarna till maskiner från Allsug när de rensar avloppssystemet.

Ljusglimten denna morgon var ett radioinslag i vilket det berättades att forskare hittat en amöba som bedriver jordbruk. Den odlar de bakterier den livnär sig av och sparar delar av beståndet för framtida bruk och odlingar.
Man ser onekligen fram emot konsekvensanalyserna av denna upptäckt. Vad innebär det egentligen att vi nu vet att det bara krävs en enda cell för att bedriva jordbruk? Är det rimligt att de största pengasummorna i den Europeiska Unionen delas ut som stöd till denna encellsverksamhet? Det återstår att se.
Kul att forskningen går framåt.

Idol

Tillsammans med mina barn var jag under helgen och såg Peter Pop i Trädgårdsföreningen. I år hade Kulturkalasets ledning, till skillnad från i fjol, haft den goda smaken att bjuda in honom.

För en musikintresserad förälder med tro på den goda kulturens förmåga att göra både världen och människorna bättre är det helt fantastiskt glädjande att se och höra en artist som Peter Pop. En snubbe som är ruskigt musikaliskt begåvad och gör grymt snyggt ihopsnickrade låtar för barn. En artist som ger järnet under sin föreställning och satsar allt på och för den hängivna barnpubliken. En kille som så fint tar hand om ungarna framför scenen, bjuder in dem i showen och får alla som vill att känna sig sedda.

Innan han kom till Trädgår'n och hemstaden var Peter Pop tillsammans med två tolvåringar från Brandströmska skolan i Uganda, där de besökte Munteme Junior School, spelade in en låt och en musikvideo.


Världen skulle säkerligen bli en bättre plats om fler engagerade sig i våra barn med samma glödande entusiasm som Peter Pop.

Den nyutnämnde Fair Trade-ambassadören Pop lyckas också få med sig stadens främsta politiker, kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (s) och dess vice ordförande Jan Hallberg (m), upp på scenen för att lira elgitarr (icke ipluggade) tillsammans med tre föräldrar från publiken i finfina rocklåten Vi har startat ett band. Om inte vi vuxna visar att vi kan släppa loss och ha kul - hur ska vi då kunna kräva det av barnen, menar han.

Hulthén skulle mycket väl kunna vara uppfödd på Deep Purple och AC/DC, hon lyckas se rätt cool ut där hon står med elgitarren vid knäna och gungar med i musiken. Hallberg satsar hårdare än sin ordförande men har uppenbarligen inte mycket taktkänsla i kroppen och ser synnerligen stiff ut. Det blir inte riktigt bra och inte riktigt rätt, men han försöker i alla fall - det måste man ge honom.
På så vis blir hans musikaliska insats identisk med hans politiska.

Luspudlar

Det är något visst med parasiter. Varelser som livnär sig på andra varelser. Bosätter sig på eller innanför deras hud och sakta mumsar i sig av sina värdar.

Löss. Jag har aldrig haft löss. Förrän nu. Djur som slår sig ned i ens hårbotten. Som lever där. Äter där. Lägger ägg där. Föds där. Bajsar där.

Och helvete vad det kliar!

Dessbättre verkar det någorlunda lätt att bli av med dem.
Och nya erfarenheter ska man ju samla.
Skabb är värre.

På tal om luspudlar:
Folkpartiets store ledare, major Björklund, gör några sköna desperata utspel inför valspurten.

Det första är - precis som partiet majoren företräder - främlingsfientligt och spelar Sverigedemokraterna rätt i händerna: Man ska införa ett burkaförbud i svenska skolor.

Det andra handlar också om skolan - majorens älsklingsämne. Han vill gärna få den så lik sitt kära militärväsende som möjligt.
Man ska kunna tvinga föräldrar till elever att närvara i skolan.

I Riksdagen har man ingen närvaroplikt. Och där får man närmare 50 000 kronor i månaden för att vara med - oavsett om man visar sig eller inte. Det får varken elever eller föräldrar - eller, för den delen, lärare - som tillbringar sina dagar i skolmiljö.

Statsvetaren och göteborgsprofessorn Ulf Bjereld sköt majoren i sank med två välriktade små meningar:
"Hur gör Björklund om mamman i familjen bär burka? Får hon ha på den i klassrummet?"

Vintervrede och vårfrukänslor

Varje årstid har sin depression. Vinterdepression, vårdepression och så vidare. Det är inte en sådan jag nu vill tala om. Jag menar någonting betydligt kraftfullare. Någonting vredgat som gör klockren knockout på en och sänker en fullständigt.
Vintervreden.

Det var ju en synnerligen och ovanligt svår vinter i år. Ovanlig för att vara så pass långt ner i landet som i Göteborg i alla fall.

Och jag blev ovanligt svårt golvad.
Många blir överlyckliga av en vit vinter. "Äntligen en riktig vinter" och "det är i alla fall mycket bättre med snö än att allt är grått fem månader i rad", kan man höra folk säga i tid och otid. Den lätt sinnesförvirrade västgöte som spelar bas i mitt band hyllar den och gnuggar blåfrusna knogar i återhållen extas.
Och visst kan också jag se fördelar med en vinter som denna. Kan till och med uppskatta detaljer i den.
Snön är vit. Det innebär - som alla äggskalsmålande nyinflyttade fånleende lyckliga par känner till - att det blir ljusare. Snön innebär också att det blir tystare. Lättare att känna lugn. (Lättare att bli påkörd av biljävlar som inte hörs också.) Och snölandskapet är vackert att titta på.

Det är bara det att - även om jag kan uppskatta enstaka promenader i den tysta vinterskogen - det (snölandskapet) är väldigt mycket mer tilltalande på vykort och genom lägenhetsfönstret än i den bistra vinterverkligheten.

Det finns ingenting roligt med att dag ut och dag in hänga upp sina barns dyngsura overaller på tork. Ingenting är roligt med att halka omkring i den avgasbruna saltflagnande snö som pryder gator och trottoarer i stan. Ingenting är kul med att försöka knuffa en barnvagn på trottoarer som inte längre är breda nog för vagnen, fastna i varenda snödriva och tvingas ut och fotgänga i bilarnas körfält.
Det är inte roligt att allting - från barnvagnspromenaden till kollektivtrafiksturen mot kontoret - tar dubbelt så lång tid som när landet inte är inbäddat i snö. Det är inte ball att varenda stressig morgon bylsa på sina ungar fyrtio lager kläder och att korva av desamma när de kommit hem.

Det är som att trögheten och omständligheten som följer med snötäcket sätter sig också på min hjärna. Som att även den blir inbäddad i den dämpande - men samtidigt obehagligt fuktiga och kyliga - vadd som är snö.

Och det är väl en av förklaringarna till att det inte producerats någon text i det här forumet på så länge.
Jag har varit halvt snöförlamad, snöblind och upptagen med att för fjortonde året i rad förbanna mina förfäder för att någon av dem haft den dåliga smaken att slå ned sina bopålar i den här delen av världen och för att ingen av dem haft den goda smaken att flytta härifrån. Ändå gör jag det inte själv och sällar mig därmed till den långa och traditionsbundna rad av mesiga nordinvånare som kommer att ge mina egna barn rätten att förbanna också mig.

Dessbättre kommer töväder. Vadden lättar. Löses upp.
Det var på vårfrudagen jag först märkte av det. Våfflor med hallonsylt och grädde tillsammans med barnen. Ett välbehag. Någonting i luften. Och våfflan. Nygräddat. Nyvaket. Nyväckt. Outforskat. Lätt nervöst men lustbetonat. Spännande.
Precis som på den där tiden då man var oskuld och för första gången träffade en ängel som meddelade att man var gravid.
Jungfrueligt.

En påskhelg i vår förnämliga skärgård spär på känslan. Av uppvaknande. Att tina upp. Återuppståndelse.
Barnen tvingas som vanligt att med sina pedagoger lyssna till vår världs onda påsksagor. Själv tvingas man svara på frågor om korsfästa män. "Jo, förstår du, mitt barn, i vår del av världen - du vet, den där svinkalla och mörka delen - tror vi att någon tvingas lida för de synder som DU begår, som du måste begå - eftersom du har ärvt dem, du är född i synd - och denne någon är Jesus och han bär dina synder på sina korsfästa axlar, DÖR för din skull - man skulle kunna säga att du har dödat honom - och du ser ju själv hur för jävligt han mår där han hänger på korset med taggtråd på huvudet och BLOD i ögonen."
Vädret är förnämligt. Jag ser rödhake, koltrast, citronfjäril och nyfödda lamm. Som på ett paket toalettpapper och på vingliga ben. Guds skuldtyngda, syndfulla, vårglada lamm.

Fyra dygn i huvudstaden, varav två instängda på ett konferenshotell, gör sitt bästa för att ta död på känslan igen. Men tillbaka vid västkusten kommer solen igen.
Det är det den gör.
Kommer igen.
Precis som vi människor.

7:1

Den mest utbredda av de sju dödssynderna måste väl vara lättjan?

Den förskola där min dotter går ligger inne i en park. Ni vet, ett ganska stort, avgränsat område med gräsmattor som främsta inslag. En hel del träd och buskar också, en bäck, gång- och cykelvägar.
Utanför parken ligger en parkeringsplats. Från parkeringen till förskolan är det uppskattningsvis 250 meter. En sträcka också de minsta förskolebarnen klarar av att promenera. Och skulle de inte göra det finns ju barnvagnar av alla möjliga slag. De allra flesta går att lägga i vilket bagageutrymme som helst.
Att en promenad är nyttig - inte bara för miljön - utan också för individen och dennes välbefinnande är alla helt överens om.
Ändå väljer nästan hälften av alla föräldrar att frakta sina barn hela vägen till förskolans dörr, att rulla in med sina avgasluktande och tunga fordon i parken, på gångvägarna. Det är förbjudet men det skiter man i.

I en ände av parken ligger en skola. I en helt annan ände av parken ligger en annan skola. Dagligen promenerar elever från den ena skolan till den andra och tillbaka - för att besöka en gymnastiksal eller ett bibliotek. Dagligen får dessa lämmeltåg med elever kasta sig bort från gångvägen, upp på gräsmattan eller ner i diket, för att lämna plats åt bilar. Att den medföljande personalen från skolan är hjärtligt trött på att behöva varna barnen för passerande biltrafik framgår mycket tydligt.

I Asien tror många att klimathotet inte finns och är en ren konspiration från västvärlden.
Och här i västvärlden kan bortemot hälften av en vuxen befolkning med barn inte tyda en symbol bestående av en moped och en bil i en cirkel med ett stort rött streck över.
Finns det något hopp för vår värld då?

Lycka

Efter en helg i den horribla huvudstaden är jag tillbaka i mitt hem.
I Sthlm stod poliser i varenda gatkorsning. Reinfeldt hade bjudit in några så kallade höjdare från den så kallade gemenskapen och staden skulle spela välorganiserad. Vi vanliga, låga, fick fastna på broarna i evigheter. Det tog en timme att ta sig de få hundra metrarna från Mariatorget till Centralstationen.

Torbjörn Nilsson, den blåvite giganten, höll ett föredrag. Han är en gigant i flera avseenden. På ett foto ser jag ut som en liten sparris bredvid honom.
Föredraget handlade om ledarskap. Han talade bland annat om mål och delmål. Och avslutade hela föredraget med att säga. "Kom ihåg att målen bara är ett medel för att fånga det vi hela tiden jagar - lycka".

Lycka kan vara väldigt många olika saker.
Det kan till exempel vara att se en samling människor som är ganska olika, i olika åldrar, från olika delar av världen, landet, enas om att tillsammans göra någonting de brinner för.
Eller att arbeta tillsammans med någon som är förbaskat duktig på det han gör.
Att träffa vänner man inte sett på flera år och känna samhörighet med och kärlek till dem.
Att träffa vänner man nyss lärt känna och känna samhörighet med och kärlek till dem.
Att åka tåg och under två-tre timmar sitta i en del av vagnen där fyra säten är grupperade två och två, vända mittemot varandra, och att hela resan samtala med dem som sitter på de övriga sätena - personer man aldrig förut sett och kanske aldrig kommer att se igen men som man en kort stund har ett stort utbyte av.
Att komma hem. Till sin familj, sina barn.
Att lyssna på eller spela musik. Därför ska jag alldeles strax sätta på Markus Krunegårds Fel på hjärnan.

Jag tror att det är viktigt att inte jaga lyckan så förbannat. Att inse att den finns här, runtomkring oss, mest hela tiden.
Och att världen skulle bli vackrare om fler säten var vända åt rätt håll. Så att vi mötte varandra.

Mera barnkultur

Som ett komplement till tidigare tips om musik för barn kommer här ett nytt.

Dessutom vill jag passa på att tipsa samtliga människor om det alldeles utsökta program som går på Barnkanalen varje onsdag kl 18.30 från och med förra veckan - För alla åldrar.
Rydberg, den skånske boxaren, har länge varit en av mina idoler. Nu har jag fått en ny. Professorn. Missa dem inte i detta geniala program, av Peter Lennstrand.

Musiken till hans tidigare program är gjord av bröderna Lindgren. Och det är just de som gjort skivan jag ville komma till:

Bröderna Lindgren presenterar meningen med livet
Barnboksförfattaren Barbros söner Mathias och Andreas har, i likhet med mamma, gjort en hel del för Sveriges barn. Musik till TV-serier med Allram Eest och Höjdarna på taket. Och skivan Vuxen barnmusik där olika svenska sångare bjöds in för att sjunga deras låtar. En av de där sällsynta plattorna med riktigt bra musik som vänder sig till barn i första hand.

Nu kommer uppföljaren där de presenterar meningen med livet. Även om den förblir rätt dunkel. Klart är dock att skivan är minst lika bra som sin föregångare. De använder i hög utsträckning samma vokalister som sist – Nina Ramsby, Ebbot Lundberg, Kristofer Åström, Caroline Wennergren…
Och med sådana frontfigurer till brödernas sjuttiotalsrockande treminuterskompositioner blir det inte gärna fel.

Allra mest rätt blir det i Här är det jag som bestämmer med Patrik Arve som Svulloinspirerad skolpolis. Till den pumpande, distade basen – som hämtad från Arves teddybjörnar – meddelar han att ”man gör som jag säger” och att ”den som garvar åker i fängelse – så är det bara”.
Eller när Kristofer Åström sjunger om att han kan nästan allt. Till exempel gå i sömnen och säga konstiga saker som ingen förstår.
Och när Britta Persson berättar att hon ”är en annan sort, en som längtar bort, som drömmer mer”.
När Hajen, med sin grymt charmiga röst, sjunger ”Jag är ingen superhjälte, jag, men trivs ju ändå bra med mina lagom snabba ben” blir man nästan tårögd.

Och dessutom finns ytterligare många fina spår, som är nästan lika bra. Nina Ramsby sjunger två låtar som är bra båda två – den sorgsna rymmarsången Aldrig hem igen och betydligt fartigare Här kommer ambulansen. Ebbot frontar en stökig sak där trummisen får en hel del jobb. Olle Ljungström sjunger halvfalskt om längtan hos en övergiven sten/boll i Kasta iväg mig och Those Dancing Days tar sig an en sjuochetthalvtårings minnen från i fjol.

En riktigt fin samling för alla åldrar.

Noll

Vad fan är det frågan om?! Mitt i morgonstressen visar det sig att det är nollgradigt ute och att man ska behöva rusa upp på vinden för att hämta vinterkläder innan man kan springa iväg med barn till dagis och skola. Är det redan här, vinterhelvetet?
Dessutom slås man, just när man ska gå ut genom dörren för att leverera barnen till sina vardagsverksamheter, av att det ena har en läkartid och alltså ska vägen om sjukhuset... Kaos...

Barn

Några av de skivor som har snurrat flitigast i min cd-spelare under sommaren är så kallade barnskivor. Och det är möjligt att man måste ha en snutt barnasinne kvar för att uppskatta dem till fullo, men jag tror att också en rätt stelbent vuxen själ skulle märka att man mår bra av den här musiken.

Tre alldeles utmärkta barnplattor har det åtminstone gjorts hittills i år. Både mina barn och jag är alldeles till oss.
Alla tre härstammar från Göteborg - och man kan notera att Göteborgs Kulturkalas, som satsar en hel del på barnen, i form av ett eget "barnkalas" i Trädgårdsföreningen, ändå inte bokat in någon av de aktuella hemmaplansartisterna.

- Det kan jag också tycka är tråkigt, säger Anki Sande, projektledare på Göteborgs Kulturkalas.
- Men vi blir översköljda av ansökningar och försöker verkligen få en så bra mix som möjligt. Fast det här ska vi ta till oss - finns det lokala artister som är värda att uppmärksamma bör vi göra det.
- Det kan ju också vara så enkelt som att de inte skickat någonting till oss.

Det kan det ju. Fast bandbokarna på Kulturkalaset kanske borde ha förmågan att leta lite själva också? Eller ska de ha det så enkelt? Undrar om Hammerfall och Laleh skickade några demos till Göteborg & Co för att få gigga på kalaset...

Hursomhelst är det jädrigt gött att lyssna till högkvalitativ och vältänkt musik tillsammans med sina barn.
Det är överhuvudtaget gött att umgås med sina barn. Kanske det göttigaste av allt. Och man måste passa på. Mina barn har växt som tusan den här sommaren.
Den lilla har gått igenom en ny ordexplosion och kan nu plötsligt säga saker som:
- Nu ska vi åka till mitt kissjobb. Där finns en massa direktörer som gör såhär, varpå hon sätter igång att demonstrera allehanda grimascher.
Fattar inte riktigt var hon plockat upp ordet "direktör"...

Den stora har blivit helt fantastisk på att ta hand om den lilla.
Och man börjar få fina kvitton på att man i alla fall lyckats med delar av sin uppfostran. Som till exempel när hon visar sin omtänksamhet, också mot andra. Eller när hon fortfarande är helt övertygad om att hennes mammas och mina vänner tillhör släkten, och vill ha ord på vad våra barn blir till varandra.
Eller när hon just satt tänderna - eller öronen - i Peter Pops nya skiva och intensivt hänger med i texthäftet. När Peter Pop, på smått genialt vis, rasta-toastat fram sitt pratparti i Jag är den jag är:

Du kan ha rasta hår eller elva tår
Vara nyfödd eller gammal, flera hundra år
Din pappa kanske är kines och din mamma japan
Och du själv är adopterad ifrån Pakistan
ADHD kanske Damp eller Dyslexi
Låt aldrig någonting få hindra dig
Från det du vill bli
Först när vi älskar oss själva för dom vi är
Ja då kan vi börja bygga en kärleksfull värld

utbrister hon:
- Exakt!

Exakt.
Barn.
Så fräckt.

Dags för skolslakt

Om patron Perssons valspråk var "Stolt, men inte nöjd" är mitt "Besviken, men inte förvånad".

Dessa politiker.
De måste ju ha engagerat sig för att de trodde på någonting en gång. Oavsett vad det var. Rättvisa. Alla ska kunna leva gott. Den som har en grisrik farsa ska själv bli grisrik.

Men det verkar som om den där glöden som förhoppningsvis fanns en gång falnar obehagligt fort. Man blir realpolitisk. Ett av de läskigaste orden.
Man anpassar sig. Kompromissar bort sitt eget engagemang och det där man brann för. Därför att man hänger på politikerkulturen och alla de andra, som suttit där så länge att de är livrädda för vad fan de ska göra den dag det kanske tar slut, de pratar ju som de gör och de borde ju veta.
I Göteborg vet politikerna att de måste spara pengar.
Det är ju kris.
Alla måste dra sitt strå till stacken.
Alla ska banta.

Socialdemokraterna och miljöpartiet klubbade härom måndagen (den 8/6) igenom en budget för Göteborg (Alltid på G!) som går ut på att alla stadsdelar måste spara 2 % nästa år.
Besparingarna ska genomföras med ett så kallat "barnperspektiv". En väsentlig del av stadsdelarnas verksamhet är förskola och skola. Så där sparar man. I min stadsdel, Härlanda, drar man in 12,4 miljoner på den sortens verksamheter. Det är en dryg tredjedel av det som ska skäras totalt. Det är - tydligen - att skära med ett barnperspektiv.

Jag sitter i styrelsen för en kommunal skola i stadsdelen. Det är en kommunal skola med en styrelse bestående av föräldrar, pedagoger och rektorer.
Vi i styrelsen fick informationen om nedskärningarna dagen efter budgetbeslutet. Då var det redan klart att drygt 800 000 kronor ska sparas på vår del av verksamheten. Hälften av skolans personal hade fått beskedet samma dag, den andra hälften skulle få det dagen efter - på onsdagen. Och på torsdagen var det skolavlutning.

När rektorerna stod i solskenet på skolgården, sjöng sommarsånger och delade ut blombuketter, sade de inte ett ord om hur mycket pengar skolan "tjänar" på att dra in olika tjänster och sparka olika lärare. De sade inte heller någonting om hur mycket pengar politikerna tvingar skolan att spara in. Eller ens ATT de är tvingade att göra det.

Föräldrarna som betraktade sina sommarklädda ungar när de sjöng och spelade och släppte iväg symboliska ballonger var lyckligt ovetande om hur det ekonomiska tillståndet ser ut och vilka beslut som kommer att vara fattade redan när de kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet. Liksom om att ballongerna som steg till väders i själva verket symboliserade en politisk ledning, en skolledning och en ekonomi som lämnar den jordnära verkligheten för att sväva fritt i det blå.

Jag talade naturligtvis om det för dem som stod i närheten. Och de trodde naturligtvis knappt att det var sant.

Det som gör mig mest provocerad med allt det här är det mycket fega sätt på vilket kommunfullmäktige genomför besparingarna. Att ta beslutet samma vecka som skolavslutningarna är ett mycket effektivt - och mycket medvetet - sätt att förhindra större opinionsbildning. Ingen hinner med att protestera. För ingen vet om vad som händer. Förrän det redan har hänt.

Men det har inte hänt riktigt ännu. I vår stadsdel ska politikerna fatta beslut om nedskärningarna på tisdag, den 23/6. Då hoppas jag att de har fått en jäkla massa mejl från missnöjda invånare. Och jag hoppas att en hel del av dessa missnöjda invånare sitter med på mötet för att ställa frågor och bevittna vilka beslut som fattas.
Jag hoppas också att man gör likadant i andra stadsdelar.

Barnen är framtiden. Den, och dem, satsar man på. Satsar. Inte sparar.
Eftersom de är framtiden och inte en del av de förflutna är de fullständigt oskyldiga till finanskrisen. De borde inte behöva betala för andras felsatsningar. Inte mer än vad de redan gör.

Krisen verkar vara något slags naturfenomen som lever sitt eget liv. Maktlösa ekonomer och politiker kan bara titta på.
"Force majeure!", ropas det från alla håll där man går fram med besparingarnas strypsnara.

Men riktigt så kan det väl inte vara?
Någonting måste väl en rakryggad politiker kunna göra?

Jag hyser fortfarande ett, måhända fåfängt, hopp om att det finns sådana kvar.