Kanelkultur

Det var kanelbullens dag igår. Vem har hittat på den? Jerkstrand och Dahl och dom, antagligen. Och visst, de kan väl få ha sina påhitt. De får gärna fira havreflarnets helg vad mig anbelangar - så länge de ger fan i att blanda in mig. Men det gör de inte. De har mängder av allierade. I mediavärlden och till och med i skolväsendet. Vad har kanelbullens dag i skolan att göra? Mer än att förvandla mig till den elake fadern om jag inte snällt lommar iväg och köper bullar efter middagen.

I dessa dagar kan man ju inte heller låta bli att fundera över vad som händer med den här typen av dagar om Sverigedemokraterna får vara med och bestämma. De vill ju inte stötta kultur som kan vara provocerande, hävdar de. Jag blir provocerad av kanelbullens dag.

SD vill också uteslutande stötta svensk kultur. Kanelbullen är kanske svensk. Men den elfte september lever farligt (kebabens dag). Och hur blir det med våffeldagen? Femtonde oktober kommer väl också att avskaffas (fetaostens dag). Och så mycket mer än äpple och päron kan det hädanefter inte bli fråga om den sjätte juni (fruktens dag). (Kan bli lite surt bara. De svenska sorterna mognar ju inte förrän på hösten.)
Allra mest spännande är kanske trots allt hur Sverigedemokraterna ställer sig till den elfte maj (negerbollens dag)...

Vintervrede och vårfrukänslor

Varje årstid har sin depression. Vinterdepression, vårdepression och så vidare. Det är inte en sådan jag nu vill tala om. Jag menar någonting betydligt kraftfullare. Någonting vredgat som gör klockren knockout på en och sänker en fullständigt.
Vintervreden.

Det var ju en synnerligen och ovanligt svår vinter i år. Ovanlig för att vara så pass långt ner i landet som i Göteborg i alla fall.

Och jag blev ovanligt svårt golvad.
Många blir överlyckliga av en vit vinter. "Äntligen en riktig vinter" och "det är i alla fall mycket bättre med snö än att allt är grått fem månader i rad", kan man höra folk säga i tid och otid. Den lätt sinnesförvirrade västgöte som spelar bas i mitt band hyllar den och gnuggar blåfrusna knogar i återhållen extas.
Och visst kan också jag se fördelar med en vinter som denna. Kan till och med uppskatta detaljer i den.
Snön är vit. Det innebär - som alla äggskalsmålande nyinflyttade fånleende lyckliga par känner till - att det blir ljusare. Snön innebär också att det blir tystare. Lättare att känna lugn. (Lättare att bli påkörd av biljävlar som inte hörs också.) Och snölandskapet är vackert att titta på.

Det är bara det att - även om jag kan uppskatta enstaka promenader i den tysta vinterskogen - det (snölandskapet) är väldigt mycket mer tilltalande på vykort och genom lägenhetsfönstret än i den bistra vinterverkligheten.

Det finns ingenting roligt med att dag ut och dag in hänga upp sina barns dyngsura overaller på tork. Ingenting är roligt med att halka omkring i den avgasbruna saltflagnande snö som pryder gator och trottoarer i stan. Ingenting är kul med att försöka knuffa en barnvagn på trottoarer som inte längre är breda nog för vagnen, fastna i varenda snödriva och tvingas ut och fotgänga i bilarnas körfält.
Det är inte roligt att allting - från barnvagnspromenaden till kollektivtrafiksturen mot kontoret - tar dubbelt så lång tid som när landet inte är inbäddat i snö. Det är inte ball att varenda stressig morgon bylsa på sina ungar fyrtio lager kläder och att korva av desamma när de kommit hem.

Det är som att trögheten och omständligheten som följer med snötäcket sätter sig också på min hjärna. Som att även den blir inbäddad i den dämpande - men samtidigt obehagligt fuktiga och kyliga - vadd som är snö.

Och det är väl en av förklaringarna till att det inte producerats någon text i det här forumet på så länge.
Jag har varit halvt snöförlamad, snöblind och upptagen med att för fjortonde året i rad förbanna mina förfäder för att någon av dem haft den dåliga smaken att slå ned sina bopålar i den här delen av världen och för att ingen av dem haft den goda smaken att flytta härifrån. Ändå gör jag det inte själv och sällar mig därmed till den långa och traditionsbundna rad av mesiga nordinvånare som kommer att ge mina egna barn rätten att förbanna också mig.

Dessbättre kommer töväder. Vadden lättar. Löses upp.
Det var på vårfrudagen jag först märkte av det. Våfflor med hallonsylt och grädde tillsammans med barnen. Ett välbehag. Någonting i luften. Och våfflan. Nygräddat. Nyvaket. Nyväckt. Outforskat. Lätt nervöst men lustbetonat. Spännande.
Precis som på den där tiden då man var oskuld och för första gången träffade en ängel som meddelade att man var gravid.
Jungfrueligt.

En påskhelg i vår förnämliga skärgård spär på känslan. Av uppvaknande. Att tina upp. Återuppståndelse.
Barnen tvingas som vanligt att med sina pedagoger lyssna till vår världs onda påsksagor. Själv tvingas man svara på frågor om korsfästa män. "Jo, förstår du, mitt barn, i vår del av världen - du vet, den där svinkalla och mörka delen - tror vi att någon tvingas lida för de synder som DU begår, som du måste begå - eftersom du har ärvt dem, du är född i synd - och denne någon är Jesus och han bär dina synder på sina korsfästa axlar, DÖR för din skull - man skulle kunna säga att du har dödat honom - och du ser ju själv hur för jävligt han mår där han hänger på korset med taggtråd på huvudet och BLOD i ögonen."
Vädret är förnämligt. Jag ser rödhake, koltrast, citronfjäril och nyfödda lamm. Som på ett paket toalettpapper och på vingliga ben. Guds skuldtyngda, syndfulla, vårglada lamm.

Fyra dygn i huvudstaden, varav två instängda på ett konferenshotell, gör sitt bästa för att ta död på känslan igen. Men tillbaka vid västkusten kommer solen igen.
Det är det den gör.
Kommer igen.
Precis som vi människor.