WOW, Way Out West, Summary

Det är så mycket som är rätt med Way Out West. En stadsfestival i sig är rätt. Att den sedan äger rum i min egen hemstad gör den naturligtvis än mer riktig.
Slottsskogen är ett perfekt festivalområde. Vackert, lagom stort, centralt. Perfekt.
Och årets upplaga bjöd på flera minnesvärda spelningar.

Men jag vill fortfarande se ett antal förbättringar till nästa gång.

Scenernas placering borde återgå till positionerna som användes i förfjol. Det var bättre att ha Linnéscenen - den minsta, med tält - närmast Linnéplatsen. Nu hamnar den onödigt offside nere vid fågeldammen utanför Bel Parc.
Det var ju det som imponerade allra mest på mig första året. Hur arrangörerna lyckats få alla tre scenerna att ligga så nära varandra, och på så sätt skapa en väldigt sammanhållen och trevlig känsla, utan att det blev några kollissioner. Inget ljudläckage som störde mellan de olika scenerna.
Det blir det däremot nu. Står man strax utanför Linnétältet på nuvarande plats studsar det ljud från alla möjliga håll. Och då har man tappat samhörighetskänslan.
Byt tillbaka!

Att besökare ska behöva stå tjugofem minuter i kö för att få tag i en öl när programmet är fullt av godsaker och pauserna förmodligen få och inte särskilt långa känns inte rimligt. Det kan inte vara särskilt svårt att beräkna antalet kassor, plastmuggar och servitörer efter antalet besökare.
Att besökare som redan betalat 1400 kr i entré dessutom ska betala 50 kronor för varje plastmugg med bira är kanske inte riktigt rimligt det heller?

En entré är kanske lite snålt också?

Bokningarna motsvarade inte tidigare års den här gången. Så var det bara. Det fattades något stort namn. Att avsluta med Teddybears, som förrförra året fick rycka in som reserver, trots att gruppen inte gjort någonting nytt - bortsett från i och för sig smått geniala swedbanksingeln Get Mama a House - sedan dess känns lite b.
Blur var på turné - hade varit nåt kanske?
Men framför allt saknar jag en riktig energikick. Någonting taggigt och opolerat som kör över Way out west-publiken riktigt ordentligt medan det städade utbudet tar en liten paus.
Det närmaste man kommer i år är Wolfmother, men de håller till i Linnétältet och jag skulle vilja ha någonting ännu röjigare - något det är helt omöjligt att värja sig ifrån - från någon av de stora scenerna.

Gör en sådan bokning till nästa år. Flytta scenerna och korta köerna. Så har Göteborg den perfekta musikfestivalen.

(Bilder här, som sagt.)

WOW, lördag, del 3

Det är inte den allra enklaste uppgiften Florence Valentin har när de äntrar Linnéscenen efter det att smått legendariske Ljungström lämnat den.
Men deras publik är glad åt deras ankomst och bandet stompar igång med god energi.

Själv har jag inte riktigt förstått vad Florence V tillför det svenska musiklivet. De låter som det Clash-inspirerade sena Ebba Grön, fast lite snyggare, mera välpolerat - lite mer som affischpojkar. För mycket Noice. Med alldeles för mycket fotbollskörer à la Håkan Hellström.

Och med vilken trovärdighet sjunger den uppenbart välmående Love Antell, iklädd festivalens fulaste linne, att han springer i skytteltrafik mellan systemet och socialen?
Nej, det klingar falskt.

Han har inte bestämt sig för om han vill vara Thåström eller Per Gessle. Det är dags att göra det.

Visst önskar man att solen hade strålat över publiken framför Azaleascenen när Amadou & Mariam tar den i besittning. Men visst lyckas de, tillsammans med sitt fantastiskt svängiga och tajta band, ändå mana fram känslan av värme och ljus när de serverar sin musik från Mali.
Endast en stendöd själ kan stå still samtidigt som bandet och de blinda frontmännen gungar fram sina sånger. Nästan uteslutande upptempodelarna av deras verk, med favoriten Batoma mitt i.
Deras glädjesmittande framträdande är en av festivalens höjdpunkter.

Wolfmother gör ett välbehövligt framträdande. När de kör igång sin Zeppelin/Hendrix-influerade hårdrock med Dio-aktig sång fylls äntligen en del av den saknad efter lite ordentligt jävlaranammaröj som uppstår när resten av utbudet är såpass städat som det är på Way Out West.