Grammisgala igen

Ikväll blir det Grammisgala igen.
Årets nyhet är att den inte sänds i TV. Istället får den som vill följa den på nätet, via samarbetspartnern Aftonbladet.
Redan tidigare såg sig arrangörerna (Ifpi = International Federation of the Phonographic Industry) tvingade att häva alkoholutskänkningstillståndet så länge tv-kamerorna var på. Det blev inte så hedrande för vare sig artisterna själva eller deras skivbolag när pubilken kunde se sina idoler hålla tacktal packade som satan och när Teddybears Patrik Arve önskade livet ur Arvingarna var måttet rågat.

"Grammisgalan är Sveriges äldsta och viktigaste musikpris" slår arrangörerna själva fast. Och gammalt är det. Men viktigt?
Syftet är att "uppmärksamma och premiera artister, musiker och kreatörer som åstadkommit intressanta produktioner inom olika områden av musik", heter det. Ett syfte som inte har uppnåtts på länge. Knappast någon av de nominerade - och förmodligen ingen av vinnarna - är i trängande behov av uppmärksamhet. Och det är aldrig landets mest intressanta produktioner som hamnar i fokus under denna gala.

Årets mest nominerade är Joakim Thåström och Amanda Jenssen (med en liten övervikt för Thåström, eftersom Imperiet dessutom fått en nominering i klassen årets specialutgåva - men där borde priset gå till Ljud från Vaxholm 1969-2009). Och det är väl bara att hoppas på att Thåström gör rent hus. Eftersom han sin vana trogen inte lär närvara på galan skulle den då missa ännu mer av sin möjliga stjärnglans.
Går priset som årets textförfattare eller årets artist till någon av de andra nominerade är det i alla fall skandal.
Årets album borde han också vinna. A Camps Colonia är den enda övriga acceptabla vinnare jag kan hitta där. Men om priset för årets manliga artist istället går till Markus Krunegård lovar jag att inte bli upprörd.

Årets låt kan inte heller i år bli minnesvärd. Här är det alltid sällsynt usla nomineringar. Vi får väl ändå hoppas på Losing you och Dead by April.

Inte heller de produktioner som ligger bakom nomineringarna för årets producent är särskilt intressanta. Här skulle Amanda Jenssen, tillsammans med Pär Wiksten, kunna få ett pris. Annars får det gå till Thomas Rusiak för hans arbete med Adiam Dymott.

Sagolikt märkliga nomineringar hittar man i kategorin årets barnalbum. Även där finns bara en värdig vinnare, i form av bröderna Lindgren. Men var är Peter Pop och Sockiplast?
Grammisarrangörernas oförmåga att hitta de artister och kreatörer som åstadkommit de mest intressanta och kvalitativa produktionerna är pinsamt uppenbar.

WOW, lördag, del 3

Det är inte den allra enklaste uppgiften Florence Valentin har när de äntrar Linnéscenen efter det att smått legendariske Ljungström lämnat den.
Men deras publik är glad åt deras ankomst och bandet stompar igång med god energi.

Själv har jag inte riktigt förstått vad Florence V tillför det svenska musiklivet. De låter som det Clash-inspirerade sena Ebba Grön, fast lite snyggare, mera välpolerat - lite mer som affischpojkar. För mycket Noice. Med alldeles för mycket fotbollskörer à la Håkan Hellström.

Och med vilken trovärdighet sjunger den uppenbart välmående Love Antell, iklädd festivalens fulaste linne, att han springer i skytteltrafik mellan systemet och socialen?
Nej, det klingar falskt.

Han har inte bestämt sig för om han vill vara Thåström eller Per Gessle. Det är dags att göra det.

Visst önskar man att solen hade strålat över publiken framför Azaleascenen när Amadou & Mariam tar den i besittning. Men visst lyckas de, tillsammans med sitt fantastiskt svängiga och tajta band, ändå mana fram känslan av värme och ljus när de serverar sin musik från Mali.
Endast en stendöd själ kan stå still samtidigt som bandet och de blinda frontmännen gungar fram sina sånger. Nästan uteslutande upptempodelarna av deras verk, med favoriten Batoma mitt i.
Deras glädjesmittande framträdande är en av festivalens höjdpunkter.

Wolfmother gör ett välbehövligt framträdande. När de kör igång sin Zeppelin/Hendrix-influerade hårdrock med Dio-aktig sång fylls äntligen en del av den saknad efter lite ordentligt jävlaranammaröj som uppstår när resten av utbudet är såpass städat som det är på Way Out West.