Stadsdelsnämndssammanträde - skolslakt part II

I tisdags sammanträdde stadsdelsnämnden i Härlanda, vilket man kunnat läsa om nedan.

När punkten om 2010 års budget kom upp på dagordningen (det var den sjunde i ordningen) talade stadsdelschefen om att konsekvensanalyser av och riskbedömningar för nedskärningarna inte var färdiga. Det ska de vara i oktober.

"Utgångspunkten måste vara att leva upp till lagstiftningens krav på de olika verksamhetsområdena samt vara i linje med kommunfullmäktiges prioriterade mål. Riskanalyser upprättas för respektive berört område", skriver förvaltningen i sitt beslutsunderlag.
En vacker målsättning.
Att följa lagen.

Yrkandet gick ut på att klubba en föreslagen inriktning - den där 35,6 miljoner ska sparas in. Varav 12,4 på förskola och skola.

Totalbeloppet härstammar från stadens budget. Men varifrån stadsdelen fått sina egna siffror, förslagen kring hur mycket som ska dras ner på respektive verksamhet, är oklart.
Vilket vänsterpartiets representant, Erik Berglund, konstaterade:
– Det måste ju ligga en värdering bakom de olika beloppen. Det kunde man ha ansträngt sig lite grand och tagit med, sade han.

Nämndens ordförande, socialdemokraten Boris Ståhl, sade att han trodde att man inom varje område var bättre lämpad att själv se och bedöma vilka besparingar som är lämpligast att genomföra.
Samtidigt medgav han att Berglund hade rätt i att värderingar ligger bakom förslagen:
– Det ligger naturligtvis ett antal tankar på åtgärder bakom beloppen.
Tankar som inte syns någonstans och som inte vidarebefordrats till de verksamhetschefer som måste fatta besluten.
Det rimmar illa med Ståhls uppfattning att tydlig och god information är av stor vikt, precis som en dialog, att han samtidigt undanhåller allmänheten dessa tankar.

Berglund hade skrivit ett yttrande där han beskrev vänsterpartiets alternativ till den föreslagna budgeten - att höja skatten med en krona per invånare. Det hade inneburit 15 miljoner plus i budgeten och 450 kronor mindre i varje normalfamiljs plånbok, hävdade han.
"Barnen och de äldre ska inte vara de som ytterst bär ansvaret för krisen", skriver han och konstaterar att arbetslösheten nu kommer att öka vilket i sin tur minskar skatteintäkterna ytterligare.

Borgarna hade också skrivit ett yttrande där de lyfte fram sitt alternativ till (s) och (mp):s budget - att införa en förskolepeng, skolpeng och hemtjänstpeng. Men ”oavsett politisk färg och oavsett vision måste vi förhålla oss till hur det ser ut här och nu, och läget är tufft. Från de borgerliga stöttar vi (s) och (mp) därför att de beslut som nu ska fattas måste fattas”, berättar borgarna slutligen.

Man fick också reda på att de föreslagna beloppen, där man anger hur mycket pengar som ska sparas på varje verksamhetsdel, inte är huggna i sten. De ska betraktas som riktmärken.
Men till exempel har skolledningen på Parkskolan redan fattat beslut om att säga upp specialpedagog och speciallärare.
– Det är våra chefer som har det slutliga ansvaret, men i Parkskolans fall utgår jag ifrån att besparingarna måste förankras i styrelsen. Styrelsens uppgift är att komma med alternativa förslag till besparingsåtgärder om sådana finns, menade Boris Ståhl.

Som representant för Parkskolans styrelse meddelade jag att beslutet att avskaffa specialpedagog och speciallärare inte är förankrat i styrelsen, att styrelsen är mycket oroad över beslutets konsekvenser och att vi inte beretts möjlighet att komma med några alternativ.
Helena-Maria Olsson (m), ledamot av sociala utskottet, berättade då att hon delar styrelsens oro.
- Politikerna i utskottet får ständiga signaler från BUP och andra om att det är just de här barnen man ser i åtgärdsprogram senare i livet – vilket leder till långt mycket större kostnader för kommunerna än de summor man nu sparar, sade hon.

Erik Berglund förklarade att han ser det som väldigt allvarligt att besluten om de indragna tjänsterna inte är förankrade i styrelsen.
- Vad ska vi med en styrelse till om den inte får vara med när det krisar till, frågade han.
Skolchef Svante Tolf skyllde på tidspressen.
- Det är tidsperspektivet som spökat till det för oss. Vi har knappt hunnit med. Eftersom skolans verksamhetsår skiljer sig från budgetår handlar det om stor tidspress och det är den verklighet skolan haft att anpassa sig efter.

Ulf Nilsson (s) menade att man inte kan frångå regelverken bara för att man får bråttom.
Piotr Kiszkiel (fp) tycker att skolchefen ska få i uppdrag att återuppta kontakten med rektorer och styrelse och se till att besluten fattas på ett korrekt sätt.
Boris Ståhl hävdade att nämnden inte kan gå in och riva upp redan fattade beslut.
Jag frågade mig då om det ens var ett beslut ifall det fattats på felaktigt sätt.
- Det får tjänstemännen reda ut och så får vi i så fall återkomma till det, svarade Boris.

Beslutet om nedskärningarna fattades i enlighet med liggande förslag – det fanns inga andra yrkanden och ingen som opponerade sig mot beslutet.
Yttranden från (v) och borgarna togs till protokollet liksom intentionerna att vara föredömliga vad gäller öppenhet, dialog och information.

Sommarskivor

Det är med stor förväntan jag inväntar helgen.
En bröllopsbaluns på lördagen. En riktigt fin. Med lounge. Och vackert väder. Vackra människor.

Och resa till sommarstuga så snart helgen är över.

Det är dags att fundera över packningen.
En av dess i särklass viktigaste beståndsdelar är förstås de skivor som ska ackompanjera semestern och bli sommarens.
Frågan är vilka det blir i år.
Tips emottages tacksamt.
Är än så länge väldigt osäker på vilka det kan tänkas bli.
Kandidater kan vara Sockiplast, Gossip, Olle Ljungström, Noisettes, Micadelia, Buddy & Julie Miller, Christina Kjellsson, Love Olzon.
Men det måste ju för jösse namn finnas fler?

I bilen till och från farmor & farfar igår lyssnade min syster och jag på finfin svensk musik, men det var nästan bara gammal sådan, i form av Ensamma Hjärtan, Olle Ljungström och Imperiet.
Skönt.

Dagens lunch

Det känns som om det bara är i högsommarvärme det händer sådana saker som att man slår upp dörren mot gatan och tillsammans med sin fru stegar ut från kontoret bara för att gå rakt in i sin far. Han är, precis som vi, på väg för att äta lunch. Den enda skillnaden är att han redan bestämt sig för var han ska äta.

Han hade gått enbart på läget. Det förstod man när man slagit sig ned på den trivsamma uteserveringen, sedan fars trevliga lunchsällskap anslutit, och började studera matsedeln.
För en språkvetare med känsligt sinne fanns där inte mycket att välja på.
Torsdagens rätter innefattade en lammsték, en fiskfärsburgare med remolaidesås, två pastarätter med diverse tillbehör - uppradade och skilda åt av endast kommatecken, utan mellanslag, samt två sallader. En fetaostsallad. Det stod så: 5) Fetaostsallad. Med punkt. Men där fanns också en oxköttsallad med bara ett tillbehör. Den var det enda som gjorde att man slapp snegla bort från dagens rätter mot vänstersidans Affärs Lunch.

Synd bara att jag åt parmasallad tillsammans med farmor och lillasyster igår. Oxköttsallad hamnade alldeles för nära.
Det fick bli en remolaidesås.
Som smakade utmärkt.
Också i en känslig gom.

Griniga halvgamla gubbar

För den som tvivlar på att man kan vara en riktigt grinig gubbe även om man bara befinner sig i trettioårsåldern och ännu inte funderat över femtioårsdagen kan jag meddela att det går utmärkt.

Idag har jag skickat mejl till ett kaffeföretag och klagat över att deras rättvisemärkta bryggkaffe är likadant paketerat som det rättvisemärkta kokkaffet. Det är ju hejdlöst irriterande att se fram emot en färskbryggd kopp men inte förrän man sliter upp paketet och får syn på de grovkorniga flagorna inse att det är ett paket kokkaffe (avsett för riktigt gamla griniga gubbar) man fått med sig hem och betalat för.
Dessutom har jag hunnit med att höra av mej till Systembolaget för att påpeka att de rättvisemärkta vinerna, precis som de kravmärkta, borde få tydliga märkningar i butikernas hyllor och katalogiseras i datasystemet.

Och jag har skällt ut två telefonförsäljare och min mobiltelefonsoperatör.

Stackars politiker. Innan dagen är slut ska jag gå till stadsdelsnämndens möte och bevaka dem när de fattar beslut om nedskärningar.

Grinig?
Häng med!
Sessionssalen i Kulturhuset Kåken kl 17.30.

Highway to hell

Ingen av mina AC/DC-frälsta vänner skulle gå till konserten på Ullevi visade det sig när biljetterna skulle släppas. De hade redan sett gubsen så många gånger.
Och själv var jag inte tillräckligt frälst för att pröjsa 800 spänn och gå själv. Även om jag inte sett dem någon enda gång. Det har ju blivit så sabla dyrt att gå på storkonsert.

Igår kändes det lite tråkigt. Det gjorde det faktiskt redan några dagar innan, när min gode vän i Lund ringde upp och frågade om jag skulle gå. Det skulle jag ju inte. Det skulle han.

För även om jag aldrig lyssnat sönder AC/DC har man ju lirat Highway to hell med stor glädje ett otal gånger. Och plattor som Who made who, Dirty deeds done dirt cheap och Flick of the switch snurrade en period rätt flitigt på skivtallriken. Det var den perioden - då man använde en tallrik där man lade en stor, svart skiva att snurra. Flick of the switch köpte jag för 15 000, vill jag minnas. Lire. Eller lira. I Italien. Min vän som nu bor i Lund bodde i Italien då. 1986. Eller -87.

Noterade att GP:s recensenter, som så många gånger förr, har helt fel när de betygsätter bandets katalog. Eller inte helt. Men uppvisar allvarliga brister. Varken Flick of the switch eller Powerage förtjänar underbetyg. Till exempel.

När det initierade sällskap gamla hårdrockare där jag ingår förra året samlades efter extremt noggranna förberedelser för att kora de bästa hårdrocksalbumen genom tiderna var AC/DC det band som fick flest topplaceringar.
Back in black tog till och med hand om förstaplatsen. Det är med andra ord det bästa hårdrocksalbumet någonsin. Vetenskapligt bevisat. Powerage kom på tredje plats och Highway to hell på sjunde.
Inget annat band fanns med mer än en gång bland de tio bästa.

Tänkte att jag istället för att gå på konsert skulle spela musiken hemma. Men AC/DC finns inte med på Spotify. Där hittar man bara trista coverversioner av deras låtar. Och mina plattor är som sagt så gamla att de kräver en fungerande skivtallrik. Och det har jag ingen. Fick beställa hem nya cd-versioner istället. Och vänta.

Om nu Springsteen spelar pubrock de luxe kan man ju fråga sig vad AC/DC verkar i för genre. Hård pubrock de luxe antagligen. För det är ju så med jättearenornas artister nuförtiden. Att det är publiken som står för det breda spektrumet.
Inte musiken.

Dags för skolslakt

Om patron Perssons valspråk var "Stolt, men inte nöjd" är mitt "Besviken, men inte förvånad".

Dessa politiker.
De måste ju ha engagerat sig för att de trodde på någonting en gång. Oavsett vad det var. Rättvisa. Alla ska kunna leva gott. Den som har en grisrik farsa ska själv bli grisrik.

Men det verkar som om den där glöden som förhoppningsvis fanns en gång falnar obehagligt fort. Man blir realpolitisk. Ett av de läskigaste orden.
Man anpassar sig. Kompromissar bort sitt eget engagemang och det där man brann för. Därför att man hänger på politikerkulturen och alla de andra, som suttit där så länge att de är livrädda för vad fan de ska göra den dag det kanske tar slut, de pratar ju som de gör och de borde ju veta.
I Göteborg vet politikerna att de måste spara pengar.
Det är ju kris.
Alla måste dra sitt strå till stacken.
Alla ska banta.

Socialdemokraterna och miljöpartiet klubbade härom måndagen (den 8/6) igenom en budget för Göteborg (Alltid på G!) som går ut på att alla stadsdelar måste spara 2 % nästa år.
Besparingarna ska genomföras med ett så kallat "barnperspektiv". En väsentlig del av stadsdelarnas verksamhet är förskola och skola. Så där sparar man. I min stadsdel, Härlanda, drar man in 12,4 miljoner på den sortens verksamheter. Det är en dryg tredjedel av det som ska skäras totalt. Det är - tydligen - att skära med ett barnperspektiv.

Jag sitter i styrelsen för en kommunal skola i stadsdelen. Det är en kommunal skola med en styrelse bestående av föräldrar, pedagoger och rektorer.
Vi i styrelsen fick informationen om nedskärningarna dagen efter budgetbeslutet. Då var det redan klart att drygt 800 000 kronor ska sparas på vår del av verksamheten. Hälften av skolans personal hade fått beskedet samma dag, den andra hälften skulle få det dagen efter - på onsdagen. Och på torsdagen var det skolavlutning.

När rektorerna stod i solskenet på skolgården, sjöng sommarsånger och delade ut blombuketter, sade de inte ett ord om hur mycket pengar skolan "tjänar" på att dra in olika tjänster och sparka olika lärare. De sade inte heller någonting om hur mycket pengar politikerna tvingar skolan att spara in. Eller ens ATT de är tvingade att göra det.

Föräldrarna som betraktade sina sommarklädda ungar när de sjöng och spelade och släppte iväg symboliska ballonger var lyckligt ovetande om hur det ekonomiska tillståndet ser ut och vilka beslut som kommer att vara fattade redan när de kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet. Liksom om att ballongerna som steg till väders i själva verket symboliserade en politisk ledning, en skolledning och en ekonomi som lämnar den jordnära verkligheten för att sväva fritt i det blå.

Jag talade naturligtvis om det för dem som stod i närheten. Och de trodde naturligtvis knappt att det var sant.

Det som gör mig mest provocerad med allt det här är det mycket fega sätt på vilket kommunfullmäktige genomför besparingarna. Att ta beslutet samma vecka som skolavslutningarna är ett mycket effektivt - och mycket medvetet - sätt att förhindra större opinionsbildning. Ingen hinner med att protestera. För ingen vet om vad som händer. Förrän det redan har hänt.

Men det har inte hänt riktigt ännu. I vår stadsdel ska politikerna fatta beslut om nedskärningarna på tisdag, den 23/6. Då hoppas jag att de har fått en jäkla massa mejl från missnöjda invånare. Och jag hoppas att en hel del av dessa missnöjda invånare sitter med på mötet för att ställa frågor och bevittna vilka beslut som fattas.
Jag hoppas också att man gör likadant i andra stadsdelar.

Barnen är framtiden. Den, och dem, satsar man på. Satsar. Inte sparar.
Eftersom de är framtiden och inte en del av de förflutna är de fullständigt oskyldiga till finanskrisen. De borde inte behöva betala för andras felsatsningar. Inte mer än vad de redan gör.

Krisen verkar vara något slags naturfenomen som lever sitt eget liv. Maktlösa ekonomer och politiker kan bara titta på.
"Force majeure!", ropas det från alla håll där man går fram med besparingarnas strypsnara.

Men riktigt så kan det väl inte vara?
Någonting måste väl en rakryggad politiker kunna göra?

Jag hyser fortfarande ett, måhända fåfängt, hopp om att det finns sådana kvar.

Premiär

Det är lika bra att sätta igång.
Bloggandet kommer väl att vara ett utdött fenomen innan man vet ordet av.
Nu ska man tydligen hålla på med någonting som heter twitter. Jag har inte fattat vad det är frågan om.
Är ju alltid lite sen.
Var skeptisk till cd-plattan när den kom.

Men det finns ju en del synpunkter som borde spridas.
Andra som antagligen mår lika bra av att stanna innanför huvudets murar. Men som man ändå känner någon märklig lust att släppa lös.

Så här kommer jag väl att skriva om lite vad som faller mig in.
Musik & politik är viktiga ting.
Det där med franska klot skriver jag ju redan en del om på annat håll, så de kommer väl inte att dyka upp här med någon större frekvens.

Efter en hektisk period, när jag inte hunnit vare sig fånga eller samla tankarna - faktum är att jag inte hunnit med dem överhuvudtaget, de har gång på gång rusat förbi mig - inbillar jag mig att det kommer en period då det ska bli enklare.

Så jag startar strax.