Säga vad man vill om Disney (och USA-propagandan i slutscenen hade ju gärna fått klippas bort) men den här kortfilmen från 1943 (vann det årets Academy Award för bästa animerade film) bjuder ändå på en hel del höjdpunkter... Och hitlerhälsningar...
Man undrar vad som händer i och mellan de båda koreanska länderna. Dagens Nyheter försöker lämna några svar. Men de svarar inte på en fråga jag skulle vilja ha svar på: Är det en tillfällighet att den här upptrappningen äger rum bara ett par dagar efter det att Sverige pressat Nordkorea ekonomiskt? Hur hänger allt ihop?
Den gamla vicepresidentkandidaten - numera thésörplaren - Sarah Palins uttalande kring det hela är väl annars det bästa hittills: "Självklart måste vi stå sida vid sida med vår allierade Nordkorea".
Jo, det blir nog en amerikansk presidentkandidat av Palin. Och jo, visst behöver även Nordkoreaner kramar. Men vem vill ha just Palins?
Det finns nästan ingenting som slår det. Att så här års - när man alltid funderar över att emigrera - efter några jobbiga dagar, där man plågats av och irriterat sig på en massa män - självupptagna, högljudda och respektlösa sådana - kliva ner i källaren som tillhör Bongo Recordings för att översköljas av ljuv musik - musik som man själv har varit med och skapat, men som andra - helt fantastiska män - har arbetat vidare med och utvecklat så att den låter helt överväldigande bra.
Att inse att man varit med och gjort någonting som är sanslöst bra. Att inse att andra, superbegåvade, personer tycker tillräckligt bra om det man gjort och gör för att hjälpa till med att få det många, många gånger bättre. Att ingå i en kollektiv och kreativ process som är fantastisk i sig och som leder fram till ett slutmål som vida överträffar det man föreställde sig när man började.
Att sitta där på källargolvet och översköljas av ett magiskt vackert ljudlandskap.
Kalle och jag kom till studion för att lägga de sista körerna på plattan. Det gjorde vi, tillsammans med Pär. Bara två låtar kvar som behövde körsång. Efter lunch kom den supermysige, begåvade och genomtrevlige Per Umaerus förbi - så han fick också vara med. Pär och Per blev till en Disneydröm. Och därmed var de sista inspelningarna gjorda.
Vi lät oss också inspireras av den fenomenale kroppsmusikern Gerry Phillips:
Nu återstår en mängd arbete för vår redan hårt arbetande producent - han måste vara landets bästa - som ska mixa alltsammans. Välja bort, välja nivåer, välja effekter... Och sedan är det klart! Så långt i alla fall. Återstår att göra ett omslag, trycka och nå ut...
Förutsättningarna borde vara goda med ett grundmaterial av den här kvaliteten. Jag är så fantastiskt tacksam över att Håkan och Pär, Kalle och Jonas har gjort det här så in i h-e bra. Över att ha möjligheten att sitta där på golvet och kliva in i den ljudvärld de har skapat.
Nu kan jag ta en hel hög dåliga dagar till. Kan ta en hel hop svinaktiga män. Mina män är nämligen helt fantastiska. Som vet hur man angör en skiva. Och konsoliderar den. Gosegrisar.
Inte helt oväntat. Säpo hjälper Israel att övervaka hemska svenska medborgare som kan tänkas motarbeta israeliska intressen.
Varför skulle vi avbryta samarbetet vid schlagerfestivaler och påhittade europeiska idrottsutbyten? Sverige kanske kan sponsra muren därnere också - hjälpa de stackars israelerna att spärra in andra klassens människor, palestinier, i ett gigantiskt utomhusfängelse? Skicka Carl Bildt och Säpochefen till Netanyahu, Liebermann och Mossad. Av den israeliska säkerhetstjänsten har vi mycket att lära. Den är en av världens mest effektiva. Och livsfarliga.
Visst är det tjatigt - men varför slutar vår statsminister inte att välja företrädare bland de synnerligen olämpade då?
Den nya partisekreteraren Sofia Arkelsten åker alltså glatt med oljebolag på resa till Frankrike. Att det kan vara olämpligt att ett politiskt partis miljöpolitiska talesman låter ett oljebolag betala sina resor och ser till att hon samtidigt medverkar på seminarier som bolaget arrangerar och finansierar kan hon inte se.
Hon lämnar också olika besked om sin post i det börsnoterade företaget Sweco. Enligt statsminister Reinfeldt var det klart redan när Arkelsten tillträdde som partisekreterare att hon skulle lämna bolagsstyrelsen. Det skulle de båda ha diskuterat före den förste oktober. Men tre veckor senare hette det att hon bestämt sig för att sitta kvar i styrelsen. Nu har hon ändå lämnat den. Och förlorar därmed 175 000 kronor per år. Ordförandeposten i stiftelsen Barnens dag (som bl a driver barnkollot Barnens Ö) hade hon inga problem att lämna mera omedelbart. Så gav den henne heller inte mer än 7600 kronor om året. Och verkar inte ha intresserat henne i någon större utsträckning: – Lisbeth Palme och de andra ledamöterna är nästan alltid med på våra resor och visar stort engagemang för barnen. Sofia Arkelsten har bara varit med någon enstaka gång. Hon verkar tyvärr haft väldigt mycket annat att göra, säger Lennart Arrhenius, vd för stiftelsen Barnens dag till DN.
Den som läst Cecilia Stegös kommentar lite tidigare här på bloggen vet att hon inte tycker att man ska "tycka om människor som försöker uträtta någonting". Men där tycker jag att hon har fel. Vi som lever i det här landet måste ha all rätt i världen att berätta vad vi tycker om det våra företrädare gör. Frågan är om det inte till och med skulle kunna kallas vår skyldighet. Eller menar Stegö att vi inte ska rösta heller? Eller i alla fall vara väldigt tysta mellan valen vart fjärde år? Och tigande se på vad de som försöker uträtta försöker uträtta, på hur de försöker och hur de lyckas? Och vilka är det som försöker uträtta något förresten? Bara politiker? Eller kan det kanske också vara artister, ideellt arbetande människor, förskollärare och till och med en och annan bloggare?
Frågan är hur som helst om inte den kommentar Arkelsten fällde efter hemkomsten från den av Shell betalda Frankrikeresan är tillräcklig för att diskvalificera henne som politiker: - Med all respekt för kammaren – ibland kan man få intrycket att det är här det händer, och ibland får man intrycket att om något ska förändras krävs det politiska beslut och politisk styrning. Det är en väldigt vänsterinriktad problemformulering. Jag tror att det är viktigt att vi rör oss ifrån den ganska rejält.
Ehhh? Kanske viktigare att Arkelsten rör sig ifrån kammaren och de politiska besluten...?
Men jag kan ge Cecilia Stegö rätt i att det är sorgligt att det bara är somliga av de ministrar och andra politiker som får betala konsekvenserna av sina misslyckade handlingar. Och att det ganska ofta dessutom är fel politiker. Och man kan fråga sig om det är en tillfällighet att det bara är kvinnor som tvingas lämna politiken. Eller om det är som Göteborgs avgående kommunalråd Helena Nyhus säger (apropå mutskandalen inom den förvaltning hon ansvarade för) att "ett antal män har skaffat sig fördelar" (på ohederligt vis) och "ett antal kvinnor som har fått stå i media och förklara det" och som till slut tar konsekvenserna och avgår. "Alla kvinnor som har varit inblandade i den här historien har tagit väldigt mycket stryk", säger Nyhus.
Man är kanske inte det ord jag i första hand skulle välja för att beskriva vår utrikesminister, den före detta statsministern och ständige besserwissern Bildt. Han borde i rimlighetens namn någon gång bli den som får gå. Hans oljeaffärer kan väl kanske sägas vara ännu mer upprörande än Arkelstens? Kolla klippet nedan!
Att miljöpartiet är ideologiskt opålitliga och kan tänka sig att liera sig med såväl borgare som med de röda partier de påstod sig gå till val med förvånar mig inte ett dugg. Men vad tusan har det tagit åt sossarna? Alltså, att de hela tiden trippar högerut är ju ingenting nytt. Men att gå så långt som att direkt efter valet bilda nya allianser - där man byter ut vänsterpartiet mot regeringspartierna, med moderaterna i spetsen - är väl några steg för mycket? Särskilt när man i samma ögonblick som man fattar uppgörelsen med Reinfeldt bryter det vallöfte man gav väljarna inför valet. Jag hoppas verkligen att det blir det självmål det borde bli och att de socialdemokratiska väljarna känner sig så svikna som de borde känna sig och slutar rösta på lurendrejarna.
Och vad har Sahlin och hennes polare för försvar att komma med? - När vi ber svenska män och kvinnor att riskera livet i internationella insatser - då ska det vara en bred uppställning, brett över blockgränsen, säger Sahlin. Men varför då? Varför ska det vara brett? Tycker man att det känns bättre att riskera livet för det? Varför struntar man inte i att be folk att riskera livet istället - låter borgarna göra det själva och lämnar dem med ansvaret? Tycker sossarna att det är viktigare att det är brett än rätt? Plötsligt är det skit samma att man lovade att börja ta hem trupperna nästa år. Det var före valet. - Vi förlorade valet, upprepar Mona Sahlin om och om igen. (Det är oklart vem det är hon försöker övertyga om det - sig själv eller någon annan. De flesta vet hur det gick i valet.) Och förlorar man byter man tydligen politik. Moderaterna blev det nya arbetarpartiet. Kanske kan sossarna bli det nya stockkonservativa högerpartiet, för de rika och krigshetsande?
Helt klart är i alla fall att vänsterpartiet är det enda partiet som har hedern i behåll. Och att Sverige inte kommer att kunna fira tvåhundraårsjubileum som ett land utan krigsinblandning 2014. Det hade vi kunnat göra om vänsterpartiet hade fått bestämma. Om våra politiker gav fan i att be svenska män och kvinnor att riskera livet i Afghanistan. Brett eller inte.
