Inte vatten värda

Att det är den israeliska regeringens syn på palestinier är inte någon överraskning. Att den israeliska regeringen inte har ens den allra minsta tillstymmelse till den bibliska samaritens barmhärtighet eller känner någon som helst oro över att begå den ena lagvidrigheten efter den andra kanske förvånar åtminstone någon.

I en rapport från Amnesty visar organisationen hur israelerna vägrar att låta palestinierna komma åt sitt vatten. De gemensamma vattenresurserna finns till största delen på Västbanken. Israel använder över 80 % av vattnet och låter palestinierna få knappa 20 - trots att Israel, till skillnad från Palestina, har tillgång till ytterligare vattenkällor i Jordanfloden.
200 000 palestinier saknar tillgång till rinnande vatten och hindras av israeliska soldater när de försöker samla regnvatten.
De 450 000 israeler som byggt olagliga bosättningar på den ockuperade marken får mer vatten än 2,3 miljoner palestinier.

För att palestinierna ska kunna förbättra vatten- och avloppsledningar och öka sin vattentillgång måste de söka tillstånd från israeliska myndigheter, som medvetet låter ansökningsförfarandet dra ut på tiden och ofta avslår ansökningarna när de väl når ett beslut.

Jag påminner återigen om att svenska regeringen och UD anser sig ha en god relation med den här regimen. Som förvägrar sina medmänniskor den livsnödvändiga rättighet som vatten är.

Staten som får göra som den vill

I måndags meddelade det israeliska försvarsdepartementet att regeringen tillåter att 450 nya bosättningar byggs på det område Israel ockuperar på Västbanken.
De trotsar därmed inte bara Palestinas, utan i stort sett hela världens önskemål.
USA brukar Israel försöka hålla sig väl med. Men president Barack Obama har sagt att ett stopp på bosättningarna är en förutsättning för fredsarbetet. Nu nonchalerar Israel med andra ord också USA:s, sin mäktiga allierades, vilja.
USA kritiserar den israeliska regeringen.
Det gör EU också.

Men kritik vet vi av erfarenhet att de israeliska företrädarna skiter blankt i.
Det måste till något mer.
Det måste vara dags att ta till ett tyngre artilleri. Att förklara för Israel att nu får ni inte vara med och leka med oss längre. Ni får inte vara med i våra idrotts-EM, inte i vår schlagertävling.
Det borde vara dags att sluta pumpa in pengar i den folkrättsvidiriga staten också. Att avbryta all handel med Israel. Att bojkotta.

Av någon anledning får Israel alltid göra precis vad och hur de vill. Och den enda man kan se är egentligen det gamla dåliga samvetet. Över judeutrotningen. Men hur länge ska resten av världen ha dåligt samvete för den och särbehandla den israeliska regeringen?
Om vi ska ha det nu - drygt sextio år senare - borde vi rimligen fortfarande avsky Tyskland för deras vidriga brott också. Men vi särbehandlar inte längre Tyskland. Resten av världen inser att det inte går att hålla nuvarande regering och befolkning ansvarig för de grymheter deras landsmän gjort sig skyldiga till tidigare i historien.
Varför inser vi inte att vi inte heller kan kompensera nuvarande befolkningar för det deras anfäder utsatts för?
Och att vi bör göra allt vi kan för att stoppa samtidens grymheter - oavsett vem som gör sig skyldig till dem?