Dagens chans

Ett gyllene tillfälle uppenbarar sig ikväll i Göteborg.
Där har man klockan 22 möjligheten att se och höra Sveriges coolaste och mest intressanta gitarrist.
Han är omgiven av tre ruskigt kompetenta medmusiker och med tanke på hur förnämliga ljudbilder dessa herrar lyckas skapa på platta blir det säkerligen en fantastisk liveupplevelse när Ossler i afton, tillsammans med Christian Gabel, Ulf "Rockis" Ivarsson och Conny Nimmersjö kliver upp på Pusterviks scen.

Själv är jag så stressad att jag inte vet om jag hinner dit. Men jag uppmanar alla andra att gripa tillfället och ta chansen. (Och borde därmed göra ett seriöst försök själv...)

Röd är död

Kent: Röd
Skivan startar med klockklang och en helt hopplös psalm, där en otajt kör – som uppenbarligen fått jobbet bara på grund av ett släktskap med en av bandmedlemmarna – till orgel sjunger en sorgligt tråkig melodi.
Sedan pumpar det nya, syntiga och ännu mer Depeche Mode-influerade Kent igång. Och det blir så tydligt vad som är problemet med Kents musik. Den är död.

Här finns ett par riktigt lyckade spår. Dessvärre dyker de inte upp förrän på skivans andra hälft och startsträckan blir både lång och tråkig. Idioter är den första kompositionen som lyfter Kents nya skiva till en anständig nivå. Singeln Töntarna är heller inte helt dum. Och även om jag finner den tjatiga Svarta linjer lätt irriterande har låten någonting som fastnar. Precis som den visslande syntslingan i avslutande Det finns inga ord.
Men det är allt.

Trots den nya kostymen, med syntar och åter syntar, känner man igen Kent. Inte minst på Jocke Bergs röst, hans tillgjorda uttal och de långa böljande tonerna han åmar ur sig. Texternas långa ord passar inte alltid melodierna, då och då måste han lägga betoningarna på fel plats.

Även om jag tycker att Kents album Vapen & ammunition är fyllt av ovanligt lyckade kompositioner, riktigt bra låtar, har jag aldrig fastnat för gruppens musik. Och tack vare den här skivan förstår jag vad det beror på. Musiken är död, livlös. Det finns ingenting i den som får gruppens medlemmar att framstå som riktiga människor av kött och blod. Ingen vilja, ingen känsla. Och därmed ingenting som tilltalar mig.

7:1

Den mest utbredda av de sju dödssynderna måste väl vara lättjan?

Den förskola där min dotter går ligger inne i en park. Ni vet, ett ganska stort, avgränsat område med gräsmattor som främsta inslag. En hel del träd och buskar också, en bäck, gång- och cykelvägar.
Utanför parken ligger en parkeringsplats. Från parkeringen till förskolan är det uppskattningsvis 250 meter. En sträcka också de minsta förskolebarnen klarar av att promenera. Och skulle de inte göra det finns ju barnvagnar av alla möjliga slag. De allra flesta går att lägga i vilket bagageutrymme som helst.
Att en promenad är nyttig - inte bara för miljön - utan också för individen och dennes välbefinnande är alla helt överens om.
Ändå väljer nästan hälften av alla föräldrar att frakta sina barn hela vägen till förskolans dörr, att rulla in med sina avgasluktande och tunga fordon i parken, på gångvägarna. Det är förbjudet men det skiter man i.

I en ände av parken ligger en skola. I en helt annan ände av parken ligger en annan skola. Dagligen promenerar elever från den ena skolan till den andra och tillbaka - för att besöka en gymnastiksal eller ett bibliotek. Dagligen får dessa lämmeltåg med elever kasta sig bort från gångvägen, upp på gräsmattan eller ner i diket, för att lämna plats åt bilar. Att den medföljande personalen från skolan är hjärtligt trött på att behöva varna barnen för passerande biltrafik framgår mycket tydligt.

I Asien tror många att klimathotet inte finns och är en ren konspiration från västvärlden.
Och här i västvärlden kan bortemot hälften av en vuxen befolkning med barn inte tyda en symbol bestående av en moped och en bil i en cirkel med ett stort rött streck över.
Finns det något hopp för vår värld då?

Glenn?

Heter alla fortfarande Glenn i Göteborg? Trots att SM-guldet hamnade så fel.
Ja, givetvis gör vi det.

Noterar i SM-finalen att IFK inte håller koll på markeringarna när AIK gör mål, att Selakovics träff i målramen var värd ett bättre öde, att Bojan gör ett sagolikt otrevligt intryck till skillnad från Mutumba, som var precis överallt på hela planen.

Annars blir jag mest förbannad över den så kallade kulturen kring fotbollen. De osnutna supportrarna. Allt det där som gör att en SM-final kostar två miljoner extra att bevaka. Utöver alla de kronor en vanlig icke-högriskmatch kostar. Bara det att det finns något som heter "högriskmatch"...
Och allt ska vi betala. Skattebetalarna.
Varför i hela havet då?

Om en konsert ska bevakas och om den av någon anledning - satanister, vit-makt-puckon - skulle klassas som "högrisk" - då är det konsertarrangören som ansvarar. Förstås. Eftersom det är arrangören som tjänar pengar på det hela.

Vem tjänar pengar på fotbollsmatcher? Klubbarna. Och TV-bolagen. De där TV-bolagen som gör att jag, om jag nu är intresserad av en SM-final i fotboll, behöver pröjsa 109 kronor för att kunna se den. Matcherna visas nämligen inte på skatte/licensbetalarnas TV-kanaler. Det borde väl rimligtvis vara de som får pröjsa för säkerheten? Och för skadegörelsen - om säkerheten inte håller?

Jag pröjsar med glädje en hög skatt för att folk ska slippa må dåligt, för att alla ska ha möjligheter till en schysst vård, för att den som har otur och drabbas av den ena eller andra hemskheten inte ska behöva lida också ekonomiskt av det.
Men inte för att några jubelåsnor med ett visst intresse ska kunna göra det de är intresserade av och samtidigt bete sig som lägre stående varelser.
Det får de som vinner på det hela göra.

För vad vinner jag och mina medmänniskor på att SM-bucklan hamnar hos Black Armys hjältar?
Inte ett jävla något.

//Glenn

Inte vatten värda

Att det är den israeliska regeringens syn på palestinier är inte någon överraskning. Att den israeliska regeringen inte har ens den allra minsta tillstymmelse till den bibliska samaritens barmhärtighet eller känner någon som helst oro över att begå den ena lagvidrigheten efter den andra kanske förvånar åtminstone någon.

I en rapport från Amnesty visar organisationen hur israelerna vägrar att låta palestinierna komma åt sitt vatten. De gemensamma vattenresurserna finns till största delen på Västbanken. Israel använder över 80 % av vattnet och låter palestinierna få knappa 20 - trots att Israel, till skillnad från Palestina, har tillgång till ytterligare vattenkällor i Jordanfloden.
200 000 palestinier saknar tillgång till rinnande vatten och hindras av israeliska soldater när de försöker samla regnvatten.
De 450 000 israeler som byggt olagliga bosättningar på den ockuperade marken får mer vatten än 2,3 miljoner palestinier.

För att palestinierna ska kunna förbättra vatten- och avloppsledningar och öka sin vattentillgång måste de söka tillstånd från israeliska myndigheter, som medvetet låter ansökningsförfarandet dra ut på tiden och ofta avslår ansökningarna när de väl når ett beslut.

Jag påminner återigen om att svenska regeringen och UD anser sig ha en god relation med den här regimen. Som förvägrar sina medmänniskor den livsnödvändiga rättighet som vatten är.

Lycka

Efter en helg i den horribla huvudstaden är jag tillbaka i mitt hem.
I Sthlm stod poliser i varenda gatkorsning. Reinfeldt hade bjudit in några så kallade höjdare från den så kallade gemenskapen och staden skulle spela välorganiserad. Vi vanliga, låga, fick fastna på broarna i evigheter. Det tog en timme att ta sig de få hundra metrarna från Mariatorget till Centralstationen.

Torbjörn Nilsson, den blåvite giganten, höll ett föredrag. Han är en gigant i flera avseenden. På ett foto ser jag ut som en liten sparris bredvid honom.
Föredraget handlade om ledarskap. Han talade bland annat om mål och delmål. Och avslutade hela föredraget med att säga. "Kom ihåg att målen bara är ett medel för att fånga det vi hela tiden jagar - lycka".

Lycka kan vara väldigt många olika saker.
Det kan till exempel vara att se en samling människor som är ganska olika, i olika åldrar, från olika delar av världen, landet, enas om att tillsammans göra någonting de brinner för.
Eller att arbeta tillsammans med någon som är förbaskat duktig på det han gör.
Att träffa vänner man inte sett på flera år och känna samhörighet med och kärlek till dem.
Att träffa vänner man nyss lärt känna och känna samhörighet med och kärlek till dem.
Att åka tåg och under två-tre timmar sitta i en del av vagnen där fyra säten är grupperade två och två, vända mittemot varandra, och att hela resan samtala med dem som sitter på de övriga sätena - personer man aldrig förut sett och kanske aldrig kommer att se igen men som man en kort stund har ett stort utbyte av.
Att komma hem. Till sin familj, sina barn.
Att lyssna på eller spela musik. Därför ska jag alldeles strax sätta på Markus Krunegårds Fel på hjärnan.

Jag tror att det är viktigt att inte jaga lyckan så förbannat. Att inse att den finns här, runtomkring oss, mest hela tiden.
Och att världen skulle bli vackrare om fler säten var vända åt rätt håll. Så att vi mötte varandra.

Repmånad

Igår kväll for jag till Hisingen. Sammanstrålade med Slättung och Thorslund i det trivsamma lilla källarrummet för ett rep. Det första efter sommaren. Hög tid. Högtid.

Strax kan inspelningarna av skivan fortsätta.

Vi kom ihåg sångerna. De flesta i alla fall. Och provade en ny. Snacka. Som kommer att göra sig alldeles utmärkt väl i sammanhanget.
Kod: Luft.

Thorslund vägrade att överge sitt trumset när Slättung och jag satte oss i bilen och lämnade landets fjärde ö. Han bäddade så fint intill golvpukan och jag är övertygad om att han inatt sov som det barn han innerst inne är.