Lycka

Efter en helg i den horribla huvudstaden är jag tillbaka i mitt hem.
I Sthlm stod poliser i varenda gatkorsning. Reinfeldt hade bjudit in några så kallade höjdare från den så kallade gemenskapen och staden skulle spela välorganiserad. Vi vanliga, låga, fick fastna på broarna i evigheter. Det tog en timme att ta sig de få hundra metrarna från Mariatorget till Centralstationen.

Torbjörn Nilsson, den blåvite giganten, höll ett föredrag. Han är en gigant i flera avseenden. På ett foto ser jag ut som en liten sparris bredvid honom.
Föredraget handlade om ledarskap. Han talade bland annat om mål och delmål. Och avslutade hela föredraget med att säga. "Kom ihåg att målen bara är ett medel för att fånga det vi hela tiden jagar - lycka".

Lycka kan vara väldigt många olika saker.
Det kan till exempel vara att se en samling människor som är ganska olika, i olika åldrar, från olika delar av världen, landet, enas om att tillsammans göra någonting de brinner för.
Eller att arbeta tillsammans med någon som är förbaskat duktig på det han gör.
Att träffa vänner man inte sett på flera år och känna samhörighet med och kärlek till dem.
Att träffa vänner man nyss lärt känna och känna samhörighet med och kärlek till dem.
Att åka tåg och under två-tre timmar sitta i en del av vagnen där fyra säten är grupperade två och två, vända mittemot varandra, och att hela resan samtala med dem som sitter på de övriga sätena - personer man aldrig förut sett och kanske aldrig kommer att se igen men som man en kort stund har ett stort utbyte av.
Att komma hem. Till sin familj, sina barn.
Att lyssna på eller spela musik. Därför ska jag alldeles strax sätta på Markus Krunegårds Fel på hjärnan.

Jag tror att det är viktigt att inte jaga lyckan så förbannat. Att inse att den finns här, runtomkring oss, mest hela tiden.
Och att världen skulle bli vackrare om fler säten var vända åt rätt håll. Så att vi mötte varandra.