Landet som gör vad det vill

Nu måste de väl ändå ha gått för långt? De israeliska hejdukarna. I morse bordade militären de åtta fartyg som seglade med siktet inställt på Gazaremsan och lastutrymmet fullt av förnödenheter. Tio personer ska ha dödats och ännu fler skadats av den israeliska militären.

Amnesty kräver en oberoende utredning av vad som hänt och säger att rapporterna hittills tyder på att Israel använt övervåld. FN:s generalsekreterare är chockad och fördömer våldet. FN-organet UNRWA uttrycker också bestörtning och har framfört sin djupa oro till Israel samt uppmanat dem att inte äventyra fler människoliv.
Till och med Calle Bildt verkar ha blivit upprörd den här gången. "Mycket allvarligt och oacceptabelt", säger han.
Å andra sidan säger ordföranden i hans partis ungdomsförbund - tillika partistyrelsekollega till Bildt och kompani - att det är "bra att Hamas inte får det besök de hade förväntat sig". Frisk pojke.

Hursomhelst får man hoppas att det här får långtgående konsekvenser. Nu borde det vara fritt fram för en bojkott av Israel fram till dess att de skaffat sig mänskliga företrädare. Både Sverige och EU borde bojkotta.
Turkiet har redan kallat hem sin ambassadör från Israel och demonstranter har försökt storma den israeliska ambassaden i Istanbul.

På 19 orter i landet anordnas manifestationer mot det israeliska våldet idag. Här i Göteborg hålls en ljusmanifestation på Gustav Adolfs torg klockan 18.

Så mycket mer finns än så länge inte att göra. Hålla sig uppdaterad. SvD har en bra rapportering. Man kan naturligtvis kräva av den svenska regeringen att de bojkottar Israel. Man kan också skicka protestmejl till den israeliska ambassaden i Stockholm, men man kommer bara att få en hänvisning till ett pressmeddelande som svar. Och den israeliska hållningen är att Ship to Gaza är Hamaslierade terrorister som inte har någon som helst rätt att komma med hjälp.

Frågan om hur i helvete det kan komma sig att Israels militär har rätt att gå ombord på båtar och skjuta ner folk på internationellt vatten har de ännu inte lyckats besvara...

Det svenska kulturarvet

Igår var jag i Botaniska trädgården. På nallepicknick. Tillsammans med ett ofantligt stort antal förskolebarn, pedagoger och föräldrar. Alla barn hade ett kramdjur och matsäck med sig. Två äldre herrar spelade saxofon och dragspel för oss medan vi vandrade upp till picknickplatsen. "Här kommer Pippi Långstrump, tjolahej tjolahopp". Det lät fint.

Väl framme på den stora gräsmattan ropade en liten tant i folkdräkt åt oss att nu skulle det bli dans.
En rad frågor väcktes i mitt huvud. Är det dans att extremt långsamt lunka fram i en gigantisk ring (eller rättare sagt flera mycket stora ringar)?
Att gå med myrsteg i ett cirkelformat led är inte vad jag skulle vilja förknippa - eller att mina barn förknippar - med dans.
Varför är det så förbaskat viktigt att föra traditionen med ringdans vidare till generation efter generation? Flickor som niger var de sitter och var de står känns inte som det mest angelägna att tuta i våra telningar.
Och varför i hela friden har man - om man nu ändå satsar på att locka ut hela kommunens förskoleelever - två fantastiskt gamla spelmän som gnisslar på varsin fiol, stämda i olika tonarter - så att det låter skit. Rent ut sagt. Och låter den lilla damen, som säkert sjöng bra, gapa i en musikanläggning som är nästan lika gammal som spelmännen - så att inte heller hon låter bra.

Det måste gå att hitta modernare och mer angelägen kultur än så att proppa i våra barn. Ett minimumkrav vore ju annars att den lätt mossiga midsommarkulturen togs om hand av proffs - som får den att framstå som i alla fall lite lockande.

Om folkpartiet skulle lyckas få igenom kravet på en kulturkanon står vi annars där, med kraftigt irriterade trumhinnor framför en högtalare som levererar sprucken sång i mellanregistret till falskt fiolackompanjemang medan svenskarna föses runt i ring som zombier.
"Såhär gör borgarna var de går - och var de sitter och var de står..."

Den ståndaktige batteristen

Rep igår. Det var alldeles för länge sedan. Vi försökte bestämma vilka ytterligare låtar vi ska spela in på plattan. Det lyckades vi inte riktigt med. Ett par måste bort.
Men vi bestämde redan nu vilka låtar vi ska spela på Klubb Rampfeber i september. Härlig framförhållning.

Och Kalle tränade på att stå upp och spela trummor. Han gör sig ju väldigt bra även sittande - men det är ändå ett lyft när han sträcker på sig. Han är så stilig när han koncentrerat bankar på sina skinn och kan studsa lite lätt upp och ner och fram och tillbaka. Kan hända blir han frontman nu. Jag kanske kan dra mig tillbaka.

Snyggt blir det hursomhelst.

På Brännö brygga

Synnerligen trevligt gille på Brännö brygga om pingstaftonen. Dansmusiken var inte den man vanligen förknippar med bryggan ifråga - och dess dansbana mår nog bara bra av att variera sig med musik av ett lite modernare snitt.
Skivspelarna snurrade glödheta och de många besökarna stuffade sig varma längs träplankorna.
En utomordentligt prisvärd vegetarisk buffé serverades, liksom ingefärsthé och tryffel.

För den levande musiken svarade Kultiration och den trivsamma trion Nicolai Dunger, Martin McFaul och Ebbot Lundberg som debuterade på bryggan. Nicolai Dunger var den som fick de största applåderna - och det största utrymmet - men McFaul bjöd också på fantastiskt finstämd boogie och Ebbot Lundberg på en lysande version av Johnny Cashs Ring of Fire.

Krockskadad

Vår bil har bråkat med oss ett tag nu. Sedan i somras, faktiskt. Att den tillbringade vintern fullständigt inbäddad i snö gjorde den väl inte på bättre humör. Men i veckan blev den återbördad till sitt vanliga tillstånd av en vänlig mekaniker. Äntligen kunde man börja köra den utan oro för att den när som helst skulle stanna eller vägra att starta.

Alltså var det med förstärkt irritation jag på väg till jobbet i fredags såg en stor lastbil fraktandes en container backa rakt in i sidan på min bil...
Man förstår inte riktigt varför vissa yrkeschaufförer valt just det yrket.

God svensk musik

Toni Holgersson är tillbaka.

Och vad glad man blir när ett nytt livstecken från Docenterna dyker upp samtidigt med sommarvärmen. Vanligt folk är en utmärkt slagdänga för resor längs de svenska landsvägarna. Joppe Pihlgrens skönt nonchalanta stockholmska kommer helt till sin rätt också i Dom andras liv: Barbro Svensson hon har ännu energi, men just idag går handarbetet över styr /---/ Liza Marklund drömde om en bättre värld, men det var längesen hon trodde på sånt där /---/ Så långt ifrån dom andras liv.

Släppfesten som Red Top Recordings bjöd in till blev finfin. Stegets musik blir ännu bättre live än på platta - i alla fall när de har stråkarna med sig. En intimitet och närhet som inte riktigt ryms på skiva uppstod på Nefertiti i söndags och Matilda Sjöströms röst innehöll dessutom en djupare ton än den som hörs på studioalbumet. Som naturligtvis ändå bör införskaffas och avnjutas i hörlurar. Nära.

Steget + Ship to Gaza

Helgens tips: Steget.

Rapport från förra helgen.