Det svenska kulturarvet

Igår var jag i Botaniska trädgården. På nallepicknick. Tillsammans med ett ofantligt stort antal förskolebarn, pedagoger och föräldrar. Alla barn hade ett kramdjur och matsäck med sig. Två äldre herrar spelade saxofon och dragspel för oss medan vi vandrade upp till picknickplatsen. "Här kommer Pippi Långstrump, tjolahej tjolahopp". Det lät fint.

Väl framme på den stora gräsmattan ropade en liten tant i folkdräkt åt oss att nu skulle det bli dans.
En rad frågor väcktes i mitt huvud. Är det dans att extremt långsamt lunka fram i en gigantisk ring (eller rättare sagt flera mycket stora ringar)?
Att gå med myrsteg i ett cirkelformat led är inte vad jag skulle vilja förknippa - eller att mina barn förknippar - med dans.
Varför är det så förbaskat viktigt att föra traditionen med ringdans vidare till generation efter generation? Flickor som niger var de sitter och var de står känns inte som det mest angelägna att tuta i våra telningar.
Och varför i hela friden har man - om man nu ändå satsar på att locka ut hela kommunens förskoleelever - två fantastiskt gamla spelmän som gnisslar på varsin fiol, stämda i olika tonarter - så att det låter skit. Rent ut sagt. Och låter den lilla damen, som säkert sjöng bra, gapa i en musikanläggning som är nästan lika gammal som spelmännen - så att inte heller hon låter bra.

Det måste gå att hitta modernare och mer angelägen kultur än så att proppa i våra barn. Ett minimumkrav vore ju annars att den lätt mossiga midsommarkulturen togs om hand av proffs - som får den att framstå som i alla fall lite lockande.

Om folkpartiet skulle lyckas få igenom kravet på en kulturkanon står vi annars där, med kraftigt irriterade trumhinnor framför en högtalare som levererar sprucken sång i mellanregistret till falskt fiolackompanjemang medan svenskarna föses runt i ring som zombier.
"Såhär gör borgarna var de går - och var de sitter och var de står..."