Looney the looney

"Om de slår på sina radaranläggningar kommer vi att spränga deras satans luftvärnsmissiler i luften. De vet att vi äger deras land. Vi äger deras luftrum... Vi dikterar deras sätt att leva och prata. Och det är det som är det fina med Amerika just nu. Det är bra, särskilt när det finns en massa olja därute."

William Looney, brigadgeneral, chef för flygoperationerna i Irak, till Washington Post, augusti 1999.

Världens bästa värld

Det är spännande tider man har förmånen att få leva i. Med naturkatastrofer och nukleära haverier.
Medan man upptäcker radioaktivitet i kranvatten och i fler och fler livsmedel i trakterna kring Tokyo och det kvaddade kärnkraftverket står Jan Björklund och andra aktivt obegåvade människor i TV här hemma och försvarar kärnkraften till varje pris. Här i Sverige bygger vi ju inte verken på kanten av kontinentalplattorna. Och om radioaktiviteten börjar läcka ut i resten av världen drabbar det kanske inte Jan. Kanske har han heller inte riktigt förstått att det inte bara är jordbävningar och tsunamivågor som kan orsaka strömavbrott.
Som barn var jag nästan lika livrädd för kärnkraftskatastrofer som för klåfingriga världsledare med knappen som utlöser atombomben inom räckhåll. Nu får antagligen en ny generation ungar sömnsvårigheter. Och man kan bara hoppas att de härdsmälta svenskar som när det begav sig röstade på linjerna ett och två också sover illa, som en följd av de dåliga samveten de borde ha.

På tal om klåfingriga världsledare är det ju den magiske Moammar som är den andra världsnyheten i dessa dagar. Det är en besynnerlig resa överste Khadaffi har gjort. När jag var barn var han just en av de världsledare som här i västvärlden utmålades som ett allvarligt hot mot världsfreden. En riktig dårpippi.
Sedan blev han rumsren. Tältade utanför andra världsledares presidentpalats, också här i västvärlden. Välkomnades med öppna armar överallt.
Tills nu. Nu är han återigen ett allvarligt hot.
I själva verket har han givetvis varit samma gamla dårpippi precis hela tiden.

Frågan om huruvida NATO och FN har rätt att gå in och bomba det land som leds av dårpippin är inte enkel. Själv tycker jag att det känns rimligt att det finns ett världssamfund som har rätt att både säga ifrån och ingripa när något lands ledning fullständigt ballar ur. Det känns däremot inte rimligt att det ska vara just de stater som råkar ha kärnvapen och finns representerade i FN:s säkerhetsråd som har den rätten.
Det känns rimligt att man jämnar ut oddsen lite mellan en regim, med militärmakten på sin sida, och befolkningen som inte längre vill lyda under regimen och därför beskjuts av densamma. Frågan är om det är det man gör när man skickar in stridsplan och hangarfartyg och när man låter andra nationers soldater föra det libyska folkets kamp.

Det känns fullt förståeligt att andra befolkningar, som lyder under andra förtryckarregimer - till exempel den i Bahrain, tycker att de också borde få understöd i sin kamp.

Det känns som om risken att få ett nytt Irak på halsen är överhängande. Men i fallet Khadaffi finns den väsentliga skillnaden att han bevisligen skjuter ner sitt eget folk - i fallet Saddam skyllde man ju som bekant på massförstörelsevapen som inte fanns. När tar de så kallade operationerna i Libyen slut? Huvudsaken verkar ju vara att bli av med dårpippin - skulle man inte kunna lägga omvärldens samlade resurser på att bara knäppa honom då?

Det känns en smula ironiskt att man i kampen mot diktaturen i Libyen tar hjälp av andra diktaturer, som den i Saudiarabien.

Det känns som att vi kan vara alldeles säkra på att de som när det passar dem kramar diktatorer och när det inte längre passar vänder sina vapen mot dem - sådana som Sarkozy, Berlusconi och Barosso - inte sover dåligt på grund av dåliga samveten, eftersom de helt måste sakna sådana.

Bort med Bildt!

Är nyss hemkommen efter ett par fina veckor i Frankrike. Nyhetsrapporteringen där dominerades under den tiden av MAM - Frankrikes utrikesminister. Michèle Alliot-Marie, som hon egentligen heter, har haft ett väl nära samarbete med den numera avsatta regimen i Tunisien tycker hennes landsmän. Att hon strax före revolten i Tunisien var där på semester och då åkte i Ben Alis privata jetplan (och att hon dessutom först förnekade det) och att hon gjort affärer med Ben Alis rika kompisar (på sina föräldrars vägnar - föräldrar som måste vara rätt så till åren komna, med tanke på att MAM själv fyllt 64) blev för mycket för fransoserna. MAM har varit en av huvudnyheterna i nästan alla nyhetssändningar och det dagliga satirprogrammet Les guignols de l'info har bland annat visat hur hon oroligt vakar vid Ben Alis sjuksäng.
Själv tycker jag kanske att hennes mest upprörande klavertramp var det då hon, när folket precis startat sitt uppror mot Ben Ali, gick ut och erbjöd den tunisiska regimen hjälp av fransk polis. För att stoppa de folkliga protesterna. Som ville hon säga: "Här i Frankrike är vi experter på repression".
Idag tvingades hon hursomhelst att avgå. Hon innebär en för stor belastning för Sarkozy som gärna vill bli omvald.

När ska vår utrikesminister tvingas bort? Det vore onekligen på tiden. Hans affärer med Lundin Oil borde varit nog. Att han, samtidigt som Khadaffi skjuter ner sitt eget folk, dessutom hävdar att vi i Sverige inte behöver välja sida borde få bägaren att rinna över hos de allra flesta. Vi tog visserligen inte ställning mot Hitler heller när det begav sig, men när vi nu har en ny möjlighet att välja mellan dikatur och demokrati, folkmord och folkvilja, borde vi kanske ta den?
Nix. Inte med Bildt som minister.
Framstående islamologer skrattar åt honom, statsvetare tycker att hans hållning är märklig och skapar en underlig praxis som omöjliggör framtida kritik av ruskiga regimer, andra debattörer skäms.
Med all rätt.
Men egentligen tror jag väl inte - hur skönt det än vore - att det mediala och folkliga trycket mot utrikesministern kommer att tillåtas nå samma proportioner här som i Frankrike.
Vi får nog dras med Bildt. Även om vi borde slippa den skammen.

Stoppa matchen!

Idag spelar Sveriges U21-landslag i fotboll EM-kval.
Under idrottens paroll "allas rätt att vara med" möter de en nation som murat in ett annat folk.
Israel borde inte få vara med i EM.

(Israel ligger, som de flesta känner till, i Asien. De asiatiska sammanslutningarna vill inte ha med Israel i sina mästerskap - eftersom staten bryter mot folkrätten och FN:s resolutioner. Av någon anledning välkomnar Europa då istället den asiatiska nationen för att tävla om titeln som europeisk mästare. Vi borde i konsekvensens namn bjuda in Libyen, Nordkorea, Somalia, Cuba, Burma, Sudan, Turkmenistan och Ekvatorialguinea - som också kan tänkas ha lite problem på sina respektive hemmaplaner. Varför skulle inte de kunna bli europeiska mästare?)

Och Sverige borde inte spela mot Israel.

Apartheidsystemet i Sydafrika föll samman. Inte minst tack vare den totalbojkott som genomfördes av omvärlden.
"Demokrati och delaktighet" är en annan av RF:s paroller.
Sverige har möjligheten att stå upp för den på riktigt, genom att vägra idrottsutbyte med Israel till dess att ockupationen av Palestina har upphört, blockaden av Gaza är hävd, palestinierna fått rätt att återvända hem och muren är riven.

Klockan 16.30 samlas ett antal organisationer vid Nya gamla Ullevi under parollen "Stoppa matchen!" - vilket naturligtvis är omöjligt just den här gången, men inte nödvändigtvis nästa. Och det är aldrig fel att ta ställning - för demokrati och delaktighet, för allas rätt att vara med.