Björklund och pedofilerna

Det är onekligen rätt häpnadsväckande uppgifter TV4:s nyhetsredaktion presenterar kring friskolorna i Stockholm. En man döms för att vid upprepade tillfällen ha satt på sin sambos sjuåriga dotter. Knappt två år senare ger de svenska myndigheterna honom glatt ett tillstånd att öppna skolor för en hel hög med barn.
Mannen skaffar sig en ny sambo med en ny dotter och utnyttjar även henne sexuellt. Än en gång döms han, för grov våldtäkt och barnpornografibrott. Sex års fängelse blir straffet den här gången. Ledningen för de tre skolorna som den barnkäre 47-åringen driver lämnas då över till hans kompis som just avtjänat ett tvåårigt straff för koppleriverksamhet, eftersom hon var en av de ledande figurerna i en stor traffickinghärva med ryska prostituerade, och hennes sambo. Han dömdes i år till fängelse för bokförings- och skattebrott - precis som hans polare pedofilen. Med dessa straff följer näringsförbud. Återstår bara den kvinnliga hallicken, som nu driver skolorna tillsammans med sin 80-årige svärfar.

Fler än 200 barn går i pedofilens skolor som de senaste tio åren fått mer än 200 miljoner av det svenska folkets skattekronor i bidrag. Samtidigt som man blir minst sagt upprörd över att ens skattepengar går till sådan verksamhet känner man en viss tacksamhet över att ens egna barn inte går i lära hos pedofilen och hans hallick.

Men hur är det möjligt? Inte nog med att personerna som driver skolan är hyfsat olämpliga för att ansvara för verksamhet för barn - de är dessutom ekonomiska haverister, vilket - om inte annat - borde intressera de myndigheter som beviljar tillstånden att bedriva skolor.
När jag vikarierar på en skola kan jag inte göra det förrän jag visat utdrag ur mitt belastningsregister, som intygar att jag inte dömts för till exempel sexbrott mot barn - men på den som äger och driver skolan ställs inte samma krav. Knappt några krav alls, verkar det som.

Vår förträfflige utbildningsminister Jan Björklund kräver nu en lagändring. Visst är sent oftast bättre än aldrig, men i det här fallet är det väl ändå tveksamt? Jag tycker nog att aldrig hade varit bra mycket bättre och lämnar därför följande lagförslag till den gode Jan: förbjud de förbannade friskolorna.

- Redan när lagstiftningen konstruerades borde man ha tänkt på detta. Men det ingick väl inte i föreställningsvärlden då att det här kunde hända, säger utbildningsminister Björklund.
Och sätter fingret på ett alls icke oviktigt problem: Björklunds föreställningsvärld är synnerligen begränsad.

Nya lagar

Jag skulle gärna se några nya lagar införda.

För det första delar jag uppfattningen att opinionsmätningar borde förbjudas under valrörelsen - även om jag inser att de blir svåra att undvika i praktiken. Men att till exempel moderater i god tid kan se att de blir tvungna att stödrösta in kristdemokrater och centerpartister för att kunna säkra regeringsmakten är inte bra. Meningen är att man ska rösta på det parti man sympatiserar mest med. Inte det som är mest taktiskt riktigt i ett visst givet läge.

Dessutom skulle jag vilja att man förbjöd allianser mellan partier. Det är partier som bildas, utformar sina program, ställer upp i val och får väljarnas röster. Först därefter ska regeringar bildas.
Om flera partier går till val gemensamt försvinner poängen med att de är flera partier. Då bör de istället bilda ett nytt parti som väljarna kan rösta på. "Rösta på alliansen", har vi blivit uppmanade hela valrörelsen. Men hur då? Ingen kan rösta på den borgerliga alliansen eller på den rödgröna. Man kan bara rösta på partier - och det är så det ska vara.

För övrigt noterar man att det var först efter det att vallokalerna stängdes som debatten blev så engagerad och intressant som man skulle velat att den var för flera månader sedan.
Som en följd just av block- och allianspolitiken. Bort med den.

Valsystemet skulle kanske också behöva uppdateras lite. Vi minns ju hur mycket skit vi kastade på USA år 2000 - då Gore fick fler röster än Bush men ändå inte blev president. Exakt samma sak kan alltså hända här. Fler utjämningsmandat, ett flexibelt parlament à la Tyskland - där man skulle kunna gå upp till 351 eller 353 riksdagsledamöter för att få antalet proportionerligt till rösterna - eller större valkretsar är tänkbara lösningar.
Om man nu överhuvudtaget tror på parlamentarismen (eller demokratin) längre...