Franck + Frank = Sant

Den här killen som släppt två skivor det senaste kvartalet, vill ni inte missa.

Frank Turner: Love, Ire & Song
28-årige engelsmannen Frank Turners andra soloalbum är en riktig fullträff. Han var aktiv i de båda punkigare banden Kneejerk och Million Dead innan han år 2006 släppte en EP under eget namn. Med den deskriptiva titeln Campfire Punkrock.
Love, Ire & Song släpptes för mer än ett och ett halvt år sedan i England men inte förrän i slutet av juli här i Sverige. Nästa skiva, Poetry of the deed, kommer redan i september.
– Vi ville att resten av världen skulle komma ikapp innan vi släpper nästa album, förklarar Turner den täta utgivningen.
Och det ska vi vara tacksamma för.

De tre första spåren på Love, Ire & Song är lysande. Att tankarna går till Billy Bragg beror inte bara på det tydligt sydengelska uttalet (Turner är från Wessex). Det har också att göra med de berättande och socialt engagerade texterna – även om Turner, till skillnad från Bragg, inte är uppenbart vänsterpolitisk. Och med den akustiska gitarren som ständigt är ett huvudinstrument.
Men Turner är, rent musikaliskt, flera strån vassare än Bragg.

Det är mycket rock, där man anar Turners mer punkiga förflutna. Men också mer folkmusikinfluerade saker, med både mandoliner och stråkar – den mycket vackra To take you home, om ett kärleksmöte mellan fransk flicka och engelsk pojke, till exempel. A love worth keeping är ett annat mycket vackert stycke.
Stark är också hyllningen till en död kamrat – Long live the queen.

Texterna kretsar kring kärlek, barer, att bli vuxen, att inte fastna i tristess. Livet. Som enligt Frank Turner ”is about love, last minutes and lost evenings, about fire in our bellies and furtive little feelings”.
Om ni vill gå på hittarna direkt – starta med Reasons not to be an idiot eller Photosynthesis: ”I won’t sit down and I won’t shut up, and most of all I will not grow up”.

Frank Turner är den trevligaste nya bekantskapen på länge.


Frank Turner: Poetry of the deed
“Life is too short to be lived without poetry”, sjunger Turner på sin nya skiva som i Sverige nedkommer strax efter den förra. Det är handlingens poesi det handlar om och inte den klassiska lyriken – även om de textmässiga referenserna till litteraturens klassiker faktiskt är rätt många på det här albumet. ”Put your Baudelaire away and come outside and play”, uppmanar sångaren sin publik.

Trots denna leklust handlar skivan framför allt om att bli medelålders. Frank Turner funderar i de flesta låtarna över åren som går och över hur man bör förvalta dem.
I det fantastiska öppningsspåret Live fast die old målar han ett fint framtidsscenario av den sjuttionde födelsedagen då han tillsammans med polaren ska sitta i ett hus vid den sydvästliga kusten, dricka bärs och lyssna på musik. ”You’d rather burn out than fade away? Well why not both, I plan to stay”.

Den här skivan skiljer sig från den förra framför allt i det att pianot nu tar väsentlig plats i ljudbilden, att bandet körar betydligt oftare och mer genomarbetat och att kompositionerna är något mer avancerade. Och även om jag saknar den fantastiskt välljudande akustiska gitarren från Love, Ire and Song är det ingen dum utveckling. Den här skivan är resultatet av en kollektiv process i större utsträckning än tidigare, berättar Turner själv.

Min enda egentliga invändning handlar om albumets komposition. Låtordningen. Han går ut väl hårt, radar upp dragiga rökare som riskerar att skrämma bort somliga lyssnare och som inte ger någon helt rättvisande bild av skivan som helhet.
För här finns också mer lågmält och mjukt material av yppersta klass. Den vackra hyllningen till söndagskvällar till exempel, med en hammondorgel av samma storslagna sort som i A whiter shade of pale. Eller den mycket fina kärlekssången till föräldrarna, Faithful son.

Annars visar han återigen att han också behärskar konsten att göra mycket vackra kärlekssånger utan att paketera dem i klassisk balladform. Isabel är ett lysande exempel, där han återigen konstaterar att ”the years are rolling by, and it’s not long since you and I could have been train drivers and astronauts”.
Hans punkrötter visar sig tydligast i snabba do it yourself-uppmaningen Try this at home, där han ber alla lyssnare att gå hem och göra sin egen musik. ”There’s no such thing at rock stars, there’s just people who play music, and some of them are just like us, and some of them are dicks”.

På sin hemsida deklarerar Turner at than inte är någon protestsångare och inte heller socialist. Frihetsivrare, däremot. Och det är i lätt storvulet historiska Sons of liberty han kommer närmast någon sorts politiskt budskap: ”The people then understood what we have since forgot: that governments will only work their own benefit”. En anarkistiskt lagd punkrockare bor kanske ännu i Frank Turner? “A man who’d trade his liberty for a safe and dreamless sleep doesn’t deserve the both of them, and neither shall he keep”.

I avslutande sången Journey of the magi låter sångaren Moses, Balthazar och Odysseus på sin ålders höst konstatera: ”I could’ve played safe, but in the end the journey’s brought joys that outweigh the pain”.
Och här kommer han till hela skivans motto – “we are what we believe” – “Paupers and kings, princes and thieves, singers of songs, righters of wrongs, be what you believe”.

Jag inte bara tror – jag vet – att jag i Frank Turner har hittat en ny storfavorit. I december tar han med sitt band till Sverige. Det får, precis som de här skivorna, inte missas.