Highway to Hells Jingle Bells

Idén att göra en hårdrockande julshow är - hur befängd den än kan verka - gnistrande som det mest idylliska vinterlandskap.

Hårdrocken har flera egenskaper som gör att den lämpar sig även i ett sådant här sammanhang. Det handlar inte bara om musiken - alla fantastiska hårdrockslåtar som gjorts. För visst finns det en hel drös mediokra och usla hårdrockskompositioner också.
Men hårdrockspubliken är speciell. Med sin oreserverade kärlek till musiken, sin genuina snällhet och sin - numera - sköna åldersblandning.

Dessutom finns i arkiven inte bara sköna tv- och videoklipp från musiken och artisterna i sig - från sjuttiotalets platårock, via åttiotalets pudel-, spandex- och suspensoardito, till dagens tämligen varierade genreblandning - där finns också helt underbara inslag där självutnämnda förståsigpåare diskuterar hårdrocken och dess inverkan på ungdomar och mänsklighet. Det har Mattias Lindeblad och Melker Becker tagit fasta på och på scenens storbildsskärm får vi, utöver disneylika julkort från Ronnie James Dio och andra, beskåda det undersköna eländet. Det klassiska klippet från Svar direkt, där en allt annat än neutral pingstpredikande Siewert Öholm leder en debatt om WASP och deras budskap.


Ännu roligare är inslaget från vårt objektiva nyhetsprogram Aktuellt som sändes 1984 (där en nästan lika objektiv forskare inom det etnologiska fältet redovisar några intressanta slutsatser - inte minst av geografisk natur).


Annars har Hells Jingle Bells inte särskilt mycket med julen att göra. Bortsett från julbordet, där man kan smaka Dee Sniders löksill och andra läckerheter, och dekoren handlar det om hårdrocksklassiker som Ace of spades, Run to the hills, We're not gonna take it och så vidare och så vidare.
De flesta numren framförs av Hammerfalls sångare Joakim Cans. Och min enda invändning mot showen är nog att jag saknar ytterligare en sångare. En som representerar en annan sorts hårdrockare. Cans hör nämligen till de som sjunger ljust, rent och med vibrato. Jag hade gärna sett en raspigare rockröst också, som bättre kunde förvalta sånger som i original framförs av sångare som David Coverdale, James Hetfield och Alice Cooper.

MEN - själv ska jag aldrig mer offentligt framföra en cover av AC/DC:s Highway to hell. Det bestämde jag mig raskt för medan jag under showen hörde Petra Kvännå göra sin version. Satan i gatan vilken pipa! Bara den är värd full pott.

För övrigt har jag fortfarande inte hört att några Lasse Franck-låtar spelats som motmedel mot malaria i Musikhjälpen.
Men såg igår kväll Ruben Östlunds smått geniala film Gitarrmongot på SVT. Det är annat än Aktuellt och Svar direkt, det.