Oftast är det, dessbättre, ens fru som framkallar dessa känslor. (Heter det förresten nyförälskad då? Henne har man ju varit förälskad i förut. En massa gånger.)
Men det händer också att det är någon annan, någon nyupptäckt person, som gör att man får glädjefnatt, blir knäsvag, fånigt leende, måste prata oavbrutet om vederbörande eller hur förälskelsen nu yttrar sig.
Inte sedan min då blivande fru och jag flyttade till Oslo har jag blivit förälskad i någon av norskt ursprung. Då var det vår hyresvärdinna. Nu är det en författare.
Hur kan man låta bli, motstå, att bli kär i en människa som skriver ord som de här:
Om vi ett ögonblick försöker föreställa oss att ett vanligt ungt par övertog Maj-Britts hus, så skulle de ögonaböj ha bytt ut allt det elektriska, de skulle ha bytt fönster, byggt ett nytt badrum, rivit ner väggen mellan köket och vardagsrummet, och möjligen två tre andra väggar, satt in en kamin (som förbränner mer miljövänligt, samt värmer bättre), de skulle ha kastat ut köksinredningen, flyttat diskhon, tilläggsisolerat ytterväggarna, samt lagt gipsplattor på invändiga väggar och målat det hela riktigt vitt. De skulle också ha dränerat runt huset, bytt de flesta rören och kranarna och så vidare och så vidare. Det skulle inte ha funnits någon ände. Vårt unga par skulle när allt kommer omkring bara ha behållit stommen av huset som Maj-Britt hade trampat runt i under gott och väl tre mansåldrar. Detta skulle ha tagit dem månader och år och om de hade siktet inställt på att göra det själva, skulle förhållandet dem emellan tämligen säkert ha blivit lidande, särskilt om de hade barn, och vem i hela världen skulle ha flyttat in i Maj-Britts hus utan barn? Låt oss för det unga parets egen skull hoppas att de hittar sig ett annat hus.
För övrigt är det bara trams att hus behöver människor. Hus behöver inget som helst. Det finns absolut ingenting, förutom möjligen människor själva, som behöver människor.
Erlend Loe, jeg elsker deg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar