Det vackra 80-talet

Jag var hårdrockare. Inte synthare. Men jag gillade Like to get to know you well med Howard Jones. Det är lika bra att den som läser den här recensionen från början har klart för sig med vilka förkunskaper och förutfattade meningar jag gjorde nostalgitrippen till 80-talet.

Dessvärre måste de ha sparkat igång några minuter före utsatt tid, för några av Hellmans sånger missade vi. Kom lagom till Vintern dör.

Jag har inte imponerats av de små framträdanden jag sett Jakob Hellman göra efter storhetstiden 1989. Tycker att han har sjungit väldigt hämmat på något sätt. Men jag älskade hans sånger. Då. De flesta älskar jag fortfarande.

Därför var det mycket glädjande att höra honom sjunga ut tillsammans med sitt gamla kompband från plattan. Den hyllade. Och enda. Han spelar alla sånger därifrån. Inklusive Som jag vill. Rösten låter lika pojkaktigt charmig som för tjugo år sedan och låtarna lika bra. Det är hög tid för Hellman att komma med uppföljaren.

All musik har inte åldrats med samma värdighet. Ljud som en gång lät fräcka kan varje barnrumpa hitta på själv framför en dator eller en musikmaskin idag.

Howard Jones uppträder tydligen fortfarande flitigt hemma i England. Och det framstår, om man inte tar med Storbritanniens bidrag till Schlagerfestivalen i beräkningarna, som ganska obegripligt.

Merparten av syntslingorna låter plastleksak och de flesta av sina gamla hits slaktar han i omgjorda versioner. Undantagen är What is love och Things can only get better. Den sistnämnda titeln är en god sammanfattning av upphovsmannens konsert.

Alphavilles framträdande är ännu mer patetiskt. Den låt som fått ge namn åt hela jippot låter inte så illa, men resten.

En fullständigt övertänd Marian Gold flyger som en fyrkantig studsboll över scenen och skriker saker som ”Are you ready to rock?!” Till ett ytterst tunt och maskinellt komp. Trummisen Jakob Kiersch saknar all känsla. Gold sjunger visserligen rätt bra men det bestående intrycket blir ändå att vi alla tvingas bevittna hans privata friskis och svettis-pass.

Olle Ljungström må vara hur nära döden som helst. Han är ändå den mest vitale av de mer eller mindre legendariska artister som ikväll står på scenen. Möjligen med undantag av hurtbullen Marian, då. Men Ljungströms scenframträdande är betydligt roligare.

Man kan inte låta bli att undra över hur de som sett honom förut kunnat undgå att det inte lönar sig att ropa efter favoritlåtar när han står i centrum. Tvärtom.

– Jag kan inte förstå att så många tycks förväxla konserter med auktioner, där man högljutt ska ropa för att få vad man vill ha. Tror ni inte att vi har repeterat? Att det ligger någon tanke bakom låtordningen?

Reeper-bahn är bäst ikväll. Deras musik står sig synnerligen väl. Den lät heller aldrig så daterad när den gjordes. Låtmaterialet är ruskigt starkt. Från inledande Marrakesh, via fantastiskt fina Små druvor – tillägnad avlidne medlemmen Peter Ivarss – och gnistrande Gröna tapeter, till allsången i avslutande Det vackra livet har Reeperbahn publiken i sina händer. Och när extranumren består av Peepshow och Förnedringen är det inte bara jag som blir överlycklig.

Roligt är det också att se hur de övriga bandmedlemmarna – inte minst Eddie Sjöberg – skrattar rejält åt Ljungströms improviserade mellansnack.

– Nä! Nu får det vara slut på 2000-talet! Vi börjar om från början igen. Och det tänkte vi göra med ett… kattbål. Det är dags att bränna sommarkatten.

Han är lite trött i rösten, Ljungström. Den är ovanligt sprucken. Men det gör nästan ingenting. Inte när allting annat är så bra.

I Reeperbahn är åtminstone hälften av orkestern originalmedlemmar. Det är mer än man kan säga om Lustans Lakejer, som bara består av en massa unga förmågor plus gamle frontmannen Johan Kinde. Kinde har jag aldrig uppfattat som någonting annat än en medelmåttig låtskrivare, rätt usel sångare och enorm posör. Kvällens framträdande får mig inte att ändra uppfattning.

Ultravox avslutar den vackra sommar-kvällen i Varberg. Och gör det med den äran. Det låter lite stolpigt mellan varven, men mestadels är det riktigt bra. Här är det bara äldre herrar från begynnelsen med. Och redan då – i begynnelsen – ville Ultravox vara ett riktigt band, snarare än en maskinpark. Vilket gör att deras musik, till skillnad från mycket annan syntbaserad sådan, står sig. Även en renodlad synthistoria som Mr X låter utmärkt.

Jag önskar bara att de hade avslutat med den vackra Vienna. Det hade varit ett finstämt slut på den här galan och gjort sig perfekt i sommarnatten.

Och visst låter det ibland – som i Sleepwalk – som om Ultravox inte bara vill vara ett band, utan till och med ett hårdrocksband?

Kommande spelningar (med The Human League ist f Howard Jones):
13/8 – Eskilstuna

14/8 – Helsingborg

20/8 – Gävle

21/8 – Kalmar

(Som sagt, i Fria Tidningen.)

Mera barnkultur

Som ett komplement till tidigare tips om musik för barn kommer här ett nytt.

Dessutom vill jag passa på att tipsa samtliga människor om det alldeles utsökta program som går på Barnkanalen varje onsdag kl 18.30 från och med förra veckan - För alla åldrar.
Rydberg, den skånske boxaren, har länge varit en av mina idoler. Nu har jag fått en ny. Professorn. Missa dem inte i detta geniala program, av Peter Lennstrand.

Musiken till hans tidigare program är gjord av bröderna Lindgren. Och det är just de som gjort skivan jag ville komma till:

Bröderna Lindgren presenterar meningen med livet
Barnboksförfattaren Barbros söner Mathias och Andreas har, i likhet med mamma, gjort en hel del för Sveriges barn. Musik till TV-serier med Allram Eest och Höjdarna på taket. Och skivan Vuxen barnmusik där olika svenska sångare bjöds in för att sjunga deras låtar. En av de där sällsynta plattorna med riktigt bra musik som vänder sig till barn i första hand.

Nu kommer uppföljaren där de presenterar meningen med livet. Även om den förblir rätt dunkel. Klart är dock att skivan är minst lika bra som sin föregångare. De använder i hög utsträckning samma vokalister som sist – Nina Ramsby, Ebbot Lundberg, Kristofer Åström, Caroline Wennergren…
Och med sådana frontfigurer till brödernas sjuttiotalsrockande treminuterskompositioner blir det inte gärna fel.

Allra mest rätt blir det i Här är det jag som bestämmer med Patrik Arve som Svulloinspirerad skolpolis. Till den pumpande, distade basen – som hämtad från Arves teddybjörnar – meddelar han att ”man gör som jag säger” och att ”den som garvar åker i fängelse – så är det bara”.
Eller när Kristofer Åström sjunger om att han kan nästan allt. Till exempel gå i sömnen och säga konstiga saker som ingen förstår.
Och när Britta Persson berättar att hon ”är en annan sort, en som längtar bort, som drömmer mer”.
När Hajen, med sin grymt charmiga röst, sjunger ”Jag är ingen superhjälte, jag, men trivs ju ändå bra med mina lagom snabba ben” blir man nästan tårögd.

Och dessutom finns ytterligare många fina spår, som är nästan lika bra. Nina Ramsby sjunger två låtar som är bra båda två – den sorgsna rymmarsången Aldrig hem igen och betydligt fartigare Här kommer ambulansen. Ebbot frontar en stökig sak där trummisen får en hel del jobb. Olle Ljungström sjunger halvfalskt om längtan hos en övergiven sten/boll i Kasta iväg mig och Those Dancing Days tar sig an en sjuochetthalvtårings minnen från i fjol.

En riktigt fin samling för alla åldrar.

En afton med Olle Ljungström & Freddie Wadling

Konserthuset är utsålt, vilket innebär dryga 1200 personer på plats. Sittplats. På rockkonsert. Jag börjar väl bli gammal för jag tycker att det känns rätt skönt. Att ha min egen plats, slippa trängas och slåss om utrymmet med bäst sikt, att kunna sitta bekvämt och bli översköljd av musiken.

Här skulle jag gärna se fler rockkonserter. I ett rum med utomordentlig akustik som ger banden möjlighet att skapa perfekta ljudbilder. Kan ingen bjuda in Ossler nästa gång, tänker jag när Ljungströms band gnisslar igång introt till En förgiftad man – i en bra mycket tyngre version än den som finns på senaste skivan. Olle spankulerar in med sin käpp och sin skadade fot.

Det är lite svajigt till en början. Men på mycket god väg. Och efter ett par-tre låtar har ensemblen nått fram. En apa som liknar dig har aldrig låtit bättre än i den version det här bandet, under Torsten Larssons ledning, skapar.

Annars saknar jag faktiskt Heinz Liljedahl. Det här kompbandet är inte alls lika nervigt och känsligt som frontmannen själv. Lite för odynamiskt – det mesta görs till möljiga knockout-versioner. Och när de försöker dämpa sig blir det lite platt fall – som i den akustiska versionen av Nåt för dom som väntar, vilken inte på långa vägar når upp till originalets nivå.

Men nu lät jag nog gnälligare än vad jag är. Det här är en ytterst angenäm konsertupplevelse och det mesta fungerar alldeles utmärkt väl. Överallt och Norrländska präriens gudinna, Morotsman och Det betyder ingenting. Från nya skivan blir det bara öppningslåten, den kryptiska MC 7 och Svenskt stål, som extranummer tillsammans med den fenomenala Jag spelar vanlig.

När Olle försöker ta sig an Bellmans Vila vid den källa kommer han av sig ett antal gånger och hittar aldrig riktigt rätt. Men räddar sig med att berätta att bandet överraskat honom genom att repa in det här numret.
– Den är så ny för mig. Allt som gjorts efter 1700-talet känns sprängmodernt.

I sitt mellansnack får han det att låta som om han är förvånad över att det recenseras. Men det är inte det minsta märkligt. Det en artist väljer att berätta för sin publik från scenen ingår i allra högsta grad i konsertupplevelsen och är en av de extra dimensioner som skiljer ett liveframträdande från den inspelade musiken. När man dessutom behärskar konsten att mellanprata så exceptionellt väl som just Ljungström får man finna sig i – och borde man glädjas över – att få det omskrivet.
”Närminne som en tennsoldat” och ”frågetecken är till för att samlas på hög” är två av kvällens bevingade uttalanden.

Olle verkar vara på utmärkt humör. Bjuder på sin bästa sida – spjuverns – och i sådana stunder är han en av landets allra främsta scenpersonligheter.

Freddie Wadling har med sig Sebastian Öberg, Per ”Ruskträsk” Johansson och Christian Olsson. En spännande sättning som gör sig oerhört väl i konserthuset.

Wadling är ett unikum. Hans röst fantastisk. Det är makalöst hur mycket vackra och stora ljud som kan komma ur den märkligt formade mannen när han sitter på en stol med det ena benet över det andra och textpärmen i knät.

Hans version av Creep är otrolig. Och orden (”But I’m a creep, I’m a weirdo”) får sådan styrka när det är just han som sjunger dem, när han öppnar skjortan till raden ”I want a perfect body”.

Han bjuder på flera sånger från senaste skivan – Andersson Wijs Jag var där och Stina Nordenstams båda bidrag, Här slutar kartan och Allt har varit möjligt länge nog nu, Annabel Lee och I himlen, som han tillägnar Olle Ljungström.

I övrigt blir det en spännande blandning av sånger. Flera av dem riktigt tunga saker. Och det är nästan de som låter allra bäst. Bob Landers Cherokee Dance och Monster Magnets Space Lord till exempel.
XTC finns representerade i form av Making plans for Nigel, Brian Eno får ocså vara med och Freddie ger sig på My funny Valentine.

Riktigt roligt blir det också när han får hela konserthusets publik att sjunga med i The best day ever från barnprogrammet Svampbob Fyrkant.
Ingen kan traktera en elcello som Fläskkvartettens Sebastian Öberg. Ruskträsk blåser oftast i den största saxofonen, men plockar också fram såväl klarinett som lilla flöjten. Ibland tar han över Christian Olssons trummor, när denne spelar gitarr istället. Ibland är trummorna maskinella. De här bandmedlemmarna är överhuvudtaget inte rädda för att utnyttja den moderna tekniken och de gör det med den äran.
Och så Freddie själv då - ett instrument i sig, kapabel att ge ifrån sig minst lika många ljud som de olika maskinerna.

När de till sist avrundar med Perfect day sammanfattar de kvällens spelning på ett förträffligt sätt. Och när Olle Ljungström kommer in igen, iförd sin egenhändigt designade och punkiga ADHD-tröja, för att ansluta sig till den andre käppförsedde farbrorn och sjunga med är det inte så lite Lou Reed över honom.
Perfect.

(Publicerad hos GFT.)

Kvällens konserter

I kväll finns det mycket fint att ägna sig åt i Göteborg.
Själv väljer jag Göteborgs Konserthus och Olle Ljungström tillsammans med Freddie Wadling.
För den som inte tar sig dit kan jag rekommendera en tur med skärgårdsbåt till Brännö och Värdshuset där. Gunnar Danielsson spelar.
Dessutom kan man se New Tango Orquesta på Nefertiti.

Ett liv med svininfluensa

Någon måste ju ta på sig uppdraget att testa den här jäkla influensan så att vi kan få lite perspektiv på saken. Visst, lägg det på mig.

"Jag är försökskanin
Jag är ett svin"
(Olle Ljungström)

Redan i lördags, när jag sprang omkring på Way Out West-festival, kände jag att jag hade någonting på gång. Tendenserna var de gamla vanliga - lite värk, av det lätt pirriga slaget, i kroppen i kombination med milt halsont. Så jag var visserligen förberedd på att må sämre när jag vaknade på söndagen, men jag hade räknat med en vanlig förkylning - inte med att bli fullständigt klubbad och sänkt.

För det blev jag. Någon temp tog jag aldrig, så jag kan inte lämna några uppgifter om gradantal, men att det rörde sig om ordentlig feber var det ingen tvekan om. Kraftig värk i varenda muskel, otroligt ont i halsen, helt igentäppt i näsan.

Några tester för influensan gör man inte, visade det sig. De frågar helt enkelt efter symtomen via telefon och stämmer de konstateras det att man har svininfluensa - eftersom det inte går några andra influensor nu. Enda alternativet är alltså en rejäl förkylning. Och om det här var en förkylning är ordet rejäl en kraftig underdrift.

Hostan, retsam torrhosta, dök också upp efter en liten stund. Tillsammans med värk/tryck kring ögonen - som ideligen tåras och efter ett tag också börjar klia.
Hur länge? Var den enda fråga jag var riktigt intresserad av att få svar på. Jag hade läst någonting om två-tre dagar någonstans. Icke. Cirka en vecka, säger smittskyddsinstitutet. Fan.

Dag två, måndag, var minst lika illa. Då börjar man ju dessutom redan bli riktigt uttråkad. Men man har inte ork att råda bot på det. Inte ens läsa orkar man. Högst titta på tv.

Jag hade flyttat in i äldsta dotterns rum medan övriga familjen sov där jag brukar sova. Allt för att minska smittorisken. Där låg jag för andra dagen på en madrass på golvet med min dator bredvid mig. Tittade igenom hela tv-serien Harper's Island. Rätt trevlig. Men när man är inne på elfte fyrtiominutersavsnittet på raken börjar man bli lite trött på det.

Tisdagen något bättre. Alla symtom kvar, men inte riktigt lika hårt intensiva. Kvar på madrassen. Så lite umgänge med övriga familjemedlemmar som möjligt. Och tusan vad duktiga de har varit. På att låta mig ligga ensam och övergiven inne i mitt sjukrum. På att tvätta händer och gnugga handsprit. På att serva mig med mat och dryck och glass och halstabletter. På att sticka in en tröstande teckning då och då.

Onsdagen en klart lyft. Allt mycket lättare redan på morgonen. Hostan nästan borta. Lätt att gå upp. Solklart piggare.

Nu låter det kanske som att dagarna före onsdagen var de mest plågsamma man kan föreställa sig. Så var det inte. Det är aldrig kul att vara riktigt sjuk. Men värre än en maginfluensa är svininfluensan verkligen inte. Och även medan jag var som värst drabbad av den funderade jag en hel del över hur media kunnat piska upp en sån sanslös hysteri för en helt vanlig sjuka. Det är inget speciellt med den här. En influensa. Av den saftigare sorten, men fullt jämförbar med en hel massa andra.

Smittskyddsinstitutet säger att man ska vara feberfri två dagar innan man får gå tillbaka till arbete och umgås med folk igen. Alltså är temperaturen intressant. Och när allt kändes så mycket bättre på onsdagsmorgonen kunde man kanske hoppas? Dessutom hade jag en intervju bokad i Småland på fredagen. Skulle jag ha någon chans att genomföra den behövde jag vara feberfri nu. Den kära makan införskaffar på apoteket en muntermometer så att jag slipper använda barnens ändtarmsdito. Med tanke på att jag fortfarande har ont i kroppen tror jag ändå inte riktigt på det.
Vilken glädje när nyinköpet visar 36,7.

Nästan så att man orkar göra lite nytta. I alla fall skicka ett gäng e-brev. Någon kreativitet räcker energin och koncentrationsförmågan fortfarande inte till.

Här kan man alltså konstatera att den totala konvalescenstiden blir fem dagar. Och att jag inte varit närmare döden än vid något annat virusburet sjukdomstillfälle. Och därmed - ännu en gång - att tidningarna är fulla av skit. Varför alla dessa skriverier om en helt vanlig jävla influensa? Och varför domedagstonen, panikskapandet, LARMEN? Totalt obefogade påhitt. Återigen.

Idag, torsdag, är det ännu bättre. Jag har till och med varit ute! Handlat mat och lekt med yngsta dottern på gården. Kunnat hjälpa till här hemma. Tvättat och lagat lunch.
Som bröllopsdag betraktad blev dagen kanske inte riktigt vad jag hoppats på, men efter de förutsättningar som byggts under veckan får man ändå känna sig nöjd. Särskilt med tanke på att de fina föräldrarna placerade en flaska skumpa och goda tilltugg utanför lägenhetsdörren!
Ingen feber idag heller - vilket innebär att jag får bete mig som vanligt imorgon!

Förutsatt att Svinet håller sig helt borta. Yngsta dottern hostar lite oroväckande samtidigt som hustrun har ett lite illavarslande halsont...

Svininfluensan är ju för övrigt inte sjukdomens rätta namn. A(H1N1) ska den heta. Svininfluensan var inte adekvat. Svinen (djuren) hade inte mycket med smittan att skaffa.
Och när man istället ville kalla den för Mexicanen eller Mexikanska sjukan blev det liv på de mexicanska diplomaterna. Det ville de inte gå med på. Att deras lands namn på ett sådant sätt skulle dras i smutsen.
Det kan man ju förstå.
Se hur det gick för Spanien efter Spanska sjukan...

WOW, lördag, del 2

Efter en minst sagt oroväckande inledning, med Förgiftad man från senaste plattan, där han både sjunger falskt (som satan) och missar perioderna, bjuder Olle Ljungström på en smått magisk konsert.

Han är en av landets mest humöriga artister - huruvida det ska bli utsökt eller pinsamt beror på om det är en glad eller en sur Olle publiken får möta. Och visserligen verkar han farligt nära gränsen några gånger, som när han besvarar en mans skrik efter sin favoritlåt med: "Det kanske är första gången du är på konsert? Du kanske tror att du är i en hotellbar - där man kan önska? Men jag tror inte att din lilla uppfattning intresserar någon härinne - och allra minst mig".

Men han verkar vara på uppriktigt gott humör. Och konstigt vore det annars. För den oreserverade kärlek som strömmar från publiken mot scenens huvudperson är så uppenbar och så mäktig att man blir rörd, också som en del av åskådarhavet.

Och det är omöjligt att inte älska Olle Ljungström. En man vars mellansnack kan bestå av exempelvis följande introduktion: "Har ni gjort det ni ska? Knullat, ätit, sovit, hämtat pengar på soc? Tagit er juristexamen? jag har inte gjort nåt av det. Jag försöker nämligen bara efterlikna er andra". Och så kör han En apa som liknar dig, i en version som är långt mycket bättre än skivans.

Det dröjer länge innan det kommer fler låtar från nya plattan. Och redan i andra låten hittar han tillbaka till rätt tonart. Hans röst sticker okontrollerat iväg ibland - den är ju sådan - men håller sig i allt väsentligt till huvudspåret. Vi serveras många höjdare: Överallt, Nåt för dom som väntar, Morotsman, Det betyder ingenting. Och det är först när det är dags för ännu ett nytt nummer - MC7 - som rösten börjar svaja igen. Kanske har han inte framfört det nya materialet tillräckligt många gånger för att det ska ha hunnit sätta sig i muskelminnet. Texterna kan han inte utantill - inte heller till de gamla dängorna. Han sneglar med jämna mellanrum mot notstället.

Men det gör inget. Han serverar naket och ärligt ur sitt magnifika skafferi. Avslutar med Norrländska präriens gudinna, men låter pubilken bli bönhörd och återvänder för att sjunga Jag spelar vanlig och Svenskt stål.

Hur växer inte en sång som Jag och min far av presentationen: "Jag har växt upp i fullkomlig omedvetenhet, om det mesta. När jag insåg att min brutala skit till farsa hade satt på min mamma - bara för att jag ska kunna stå här - förstod jag att han förtjänar om inte koncentrationsläger så i alla fall att bli omsjungen som om han vore död. För det är han inte - han lever i allra högsta grad"?

Han står i alla fall upp, Olle. Går visserligen ytterst långsamt och stödd på käpp. Och har det där fågellika över sig som varje farbror i ålderdomshemmets korridorer - smal till den grad att kläderna inte sitter och långsamma, långsamma rörelser. Man vill så innerligt gärna ta hand om honom. Bjuda tillbaka.

Och man kan inte låta bli att, som flera gånger förr, undra om det är sista gången man ser honom när han, medan orkestern fortfarande röjer hejvilt på scenen, oändligt långsamt vandrar bort med ryggen mot publiken för att sakta, sakta ta sig nerför trappan som leder av scenen.

Mot det talar dessbättre ett vitalt och storslaget liveframträdande.
För att citera honom själv: Tack!

Sommarskivor

Det är med stor förväntan jag inväntar helgen.
En bröllopsbaluns på lördagen. En riktigt fin. Med lounge. Och vackert väder. Vackra människor.

Och resa till sommarstuga så snart helgen är över.

Det är dags att fundera över packningen.
En av dess i särklass viktigaste beståndsdelar är förstås de skivor som ska ackompanjera semestern och bli sommarens.
Frågan är vilka det blir i år.
Tips emottages tacksamt.
Är än så länge väldigt osäker på vilka det kan tänkas bli.
Kandidater kan vara Sockiplast, Gossip, Olle Ljungström, Noisettes, Micadelia, Buddy & Julie Miller, Christina Kjellsson, Love Olzon.
Men det måste ju för jösse namn finnas fler?

I bilen till och från farmor & farfar igår lyssnade min syster och jag på finfin svensk musik, men det var nästan bara gammal sådan, i form av Ensamma Hjärtan, Olle Ljungström och Imperiet.
Skönt.