Man kan tycka mycket om Lars Ohly. Man kan ha synpunkter på hans partiledarskap - på alltifrån hur han i början hanterade kommuniststämpeln till hur han redan ett år före partikongressen meddelar att han vill fortsätta att leda det parti som under hans ledarskap tappat väljare. (För övrigt vore väl ett delat partiledarskap alldeles utmärkt? "Det krattar manegen för männen", menar somliga som tycker att det är dags för en kvinnlig partiledare. Jo - men också för kvinnorna väl? Alla vill ju att partiets främsta företrädare i så fall ska vara en kvinna och en man. Då säkrar man ju att det blir en kvinna inte bara vid kommande partiledarval, utan också vid nästa. Och en man, för all del - men det behöver väl inte vara fel?)
När man ser hans anförande från gårdagens partiledardebatt i riksdagen - den där medierna inte lyckades hitta någonting mer viktigt än alla farväl till Mona att rapportera till väljarna - måste man hur som helst tycka mycket om Lars Ohly. Kolla de första sex-sju minuterna här: http://svtplay.se/v/2300213/partiledardebatt_2011_lars_ohly_v
Det var bättre förr, säger somliga. Riktigare är att säga att allt kan bli bättre. 2010 var året då Försäkringskassan bestämde sig för att ta tid på medborgarnas toalettbesök och politiska engagemang, då regeringen föreslog att de kommunala bostadsbolagen ska drivas marknadsmässigt, då en oljeplattform exploderade så att elva arbetare dog och Mexikanska golfens vatten blandades med osannolika mängder olja, israels militär attackerade Ship to Gaza-konvojen med ett stort mått övervåld och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.
Med det kan vi hoppas på viss bättring 2011. Själv hoppas jag att vår skiva, Lilla Svärje, ska komma ut som den ska och få det monumentalt uppskattande mottagande den förtjänar, att den israeliska regeringen ska byta ut sig själv (Det får gärna vår egen också göra. Liksom en hel del andra regeringar.) och att den där rikaste procenten av befolkningen plötsligt förstår att det kan finnas en poäng med att dela med sig och låta alla få mat för dagen och tak över sina huvuden. Liksom på att alla ska få må så bra som det går. Att vi ska spela upp oss själva i våra allra bästa versioner. Att vi alla, alltid, ska hålla briljasen i fokus.
Det enda vi kan vara helt säkra på: Under tiden går tiden.
Igår var jag korkat trött. Hade bestämt mig för att gå och lägga mig tidigt. Men just när jag smällde igen datorn för dagen började en film på TV. Apparaten stod annars bara på och surrade, efter utfrågning av KD:s Göran Hägglund och nyhetssändningar. Som mest var ett irriterande bakgrundsljud, det också.
(Apropå KD var jag just inne i deras valstuga vid Kungsportsplatsen. På utsidan sitter affischer av ett ansikte med texten "Kryssa Annelie Enochson". "Jag ser att ni tycker att man ska kryssa Annelie Enochson", sade jag. "Nja, det är ju Annelie själv som kör en kampanj", svarade mannen i den brungröna kavajen. "Jaha ja. Men vad tycker ni andra om det då? Hon gjorde ju några rätt sköna uttalanden i samband med Ship to Gaza". "Du tycker det ja...?" "Nej. Jag tycker att hon var helt slut i huvudet." "Då är vi överens på den punkten i alla fall", svarade mannen i den brungröna kavajen.)
Filmens inledande konversationer lockade till sig min uppmärksamhet. Och sedan kunde jag inte sluta titta. Det blev ingen tidig kväll igår heller, men det var det värt. Framtidens melodi är en fantastisk historia. Så väl gestaltad, regisserad och filmad att man nästan hela vägen fram till eftertexterna är osäker på om det är en dokumentär eller en spelfilm man ser. Den ingår i SVT:s satsning på svensk independentfilm, Frizon 2010, och det är just när sådant dyker upp i rutan som man förstår vad public service är till för. Utan en statligt finansierad TV hade vi aldrig fått se sådant här. Jag är mycket glad att jag fick göra det.
I dessa tider av propagandakrig, då man ofta kan höra att svenska media är "vänsterorienterade" och "Palestinavänliga" är det intressant att läsa den transkriberade intervju Lennart Persson gjorde med Mattias Gardell, när han just kommit hem från Israel, i Aktuellt den 3 juni.
Jämför gärna med den brittiske reportern på Channel 4 längre ner i denna blogg.
Idén att göra en hårdrockande julshow är - hur befängd den än kan verka - gnistrande som det mest idylliska vinterlandskap.
Hårdrocken har flera egenskaper som gör att den lämpar sig även i ett sådant här sammanhang. Det handlar inte bara om musiken - alla fantastiska hårdrockslåtar som gjorts. För visst finns det en hel drös mediokra och usla hårdrockskompositioner också. Men hårdrockspubliken är speciell. Med sin oreserverade kärlek till musiken, sin genuina snällhet och sin - numera - sköna åldersblandning.
Dessutom finns i arkiven inte bara sköna tv- och videoklipp från musiken och artisterna i sig - från sjuttiotalets platårock, via åttiotalets pudel-, spandex- och suspensoardito, till dagens tämligen varierade genreblandning - där finns också helt underbara inslag där självutnämnda förståsigpåare diskuterar hårdrocken och dess inverkan på ungdomar och mänsklighet. Det har Mattias Lindeblad och Melker Becker tagit fasta på och på scenens storbildsskärm får vi, utöver disneylika julkort från Ronnie James Dio och andra, beskåda det undersköna eländet. Det klassiska klippet från Svar direkt, där en allt annat än neutral pingstpredikande Siewert Öholm leder en debatt om WASP och deras budskap.
Ännu roligare är inslaget från vårt objektiva nyhetsprogram Aktuellt som sändes 1984 (där en nästan lika objektiv forskare inom det etnologiska fältet redovisar några intressanta slutsatser - inte minst av geografisk natur).
Annars har Hells Jingle Bells inte särskilt mycket med julen att göra. Bortsett från julbordet, där man kan smaka Dee Sniders löksill och andra läckerheter, och dekoren handlar det om hårdrocksklassiker som Ace of spades, Run to the hills, We're not gonna take it och så vidare och så vidare. De flesta numren framförs av Hammerfalls sångare Joakim Cans. Och min enda invändning mot showen är nog att jag saknar ytterligare en sångare. En som representerar en annan sorts hårdrockare. Cans hör nämligen till de som sjunger ljust, rent och med vibrato. Jag hade gärna sett en raspigare rockröst också, som bättre kunde förvalta sånger som i original framförs av sångare som David Coverdale, James Hetfield och Alice Cooper.
MEN - själv ska jag aldrig mer offentligt framföra en cover av AC/DC:s Highway to hell. Det bestämde jag mig raskt för medan jag under showen hörde Petra Kvännå göra sin version. Satan i gatan vilken pipa! Bara den är värd full pott.
För övrigt har jag fortfarande inte hört att några Lasse Franck-låtar spelats som motmedel mot malaria i Musikhjälpen. Men såg igår kväll Ruben Östlunds smått geniala film Gitarrmongot på SVT. Det är annat än Aktuellt och Svar direkt, det.
Många hade säkert uppskattat att bli sängliggande och lediga från jobbet just den vecka då friidrotts-VM pågår. Jag är nog inte tillräckligt intresserad. För efter ett tag tycker jag att man får samma känsla som när man låter något av TV:s morgonprogram stå på - att man har sett och hört allting förut. Det är ett intensivt upprepande av samma klipp och fakta.
Och även om jag också imponeras av Usain Bolt - och blir riktigt jäkla trött på personer som Jaques Rogge och Johan Wissman (gott att han inte kom så långt), som menar att Bolt är osportslig när han skänker idrottssändningarna lite personlighet - är det ju ett hejdlöst tjatande om honom i TV4. - TV4 är lika med Bolt-kanalen, som någon överentusiastisk kommentator gastade i tron att det var något positivt.
SVT:s sändningar är betydligt lugnare och trivsammare. Men jag ska nog ändå slå på TV4 nu för att kolla när den snyggaste friidrottaren, Alhaji Jeng, hoppar. Och se fram emot att VM tar slut. Så att man blir friidrottsfri.
