Vilket är bäst - brett eller rätt?

Att miljöpartiet är ideologiskt opålitliga och kan tänka sig att liera sig med såväl borgare som med de röda partier de påstod sig gå till val med förvånar mig inte ett dugg.
Men vad tusan har det tagit åt sossarna?
Alltså, att de hela tiden trippar högerut är ju ingenting nytt. Men att gå så långt som att direkt efter valet bilda nya allianser - där man byter ut vänsterpartiet mot regeringspartierna, med moderaterna i spetsen - är väl några steg för mycket? Särskilt när man i samma ögonblick som man fattar uppgörelsen med Reinfeldt bryter det vallöfte man gav väljarna inför valet.
Jag hoppas verkligen att det blir det självmål det borde bli och att de socialdemokratiska väljarna känner sig så svikna som de borde känna sig och slutar rösta på lurendrejarna.

Och vad har Sahlin och hennes polare för försvar att komma med?
- När vi ber svenska män och kvinnor att riskera livet i internationella insatser - då ska det vara en bred uppställning, brett över blockgränsen, säger Sahlin.
Men varför då? Varför ska det vara brett? Tycker man att det känns bättre att riskera livet för det? Varför struntar man inte i att be folk att riskera livet istället - låter borgarna göra det själva och lämnar dem med ansvaret? Tycker sossarna att det är viktigare att det är brett än rätt?
Plötsligt är det skit samma att man lovade att börja ta hem trupperna nästa år. Det var före valet.
- Vi förlorade valet, upprepar Mona Sahlin om och om igen. (Det är oklart vem det är hon försöker övertyga om det - sig själv eller någon annan. De flesta vet hur det gick i valet.)
Och förlorar man byter man tydligen politik.
Moderaterna blev det nya arbetarpartiet. Kanske kan sossarna bli det nya stockkonservativa högerpartiet, för de rika och krigshetsande?

Helt klart är i alla fall att vänsterpartiet är det enda partiet som har hedern i behåll.
Och att Sverige inte kommer att kunna fira tvåhundraårsjubileum som ett land utan krigsinblandning 2014. Det hade vi kunnat göra om vänsterpartiet hade fått bestämma. Om våra politiker gav fan i att be svenska män och kvinnor att riskera livet i Afghanistan. Brett eller inte.

Blockbesiktning

Årets valrörelse är naturligtvis lika viktig som alla valårs. Tyvärr är den tråkigare. Jag tror att det i hög utsträckning beror på blockpolitiken. I årets valrörelse framställs det inte som om vi har sju eller fler alternativ. Det verkar som om vi bara har två. Vi väljer mellan en borgerlig allians och en rödgrön.

Det är synd. Vi har plötsligt två statsministerkandidater som debatterar mot varandra. Liksom i USA, där alternativen också i praktiken bara är två. Tydligen skulle Mona Sahlin bli statsminister även om Vänsterpartiet fick fler röster än Socialdemokraterna, Reinfeldt oavsett om Moderaterna blev omsprungna av Centerpartiet eller ej.
Att partierna redan från början gjort upp om hur regeringar ska bildas - oavsett hur väljarnas röster fördelar sig - gör också att ingen vågar sticka ut. Ingen vågar tala om att de egentligen tycker någonting annat än sina allierade, att deras åsikter i vissa frågor fått stå tillbaka för överenskommelsen med kompispartierna. Tänker de slåss för sådana frågor ändå? Det kan de inte stå och bråka om inför TV-kamerorna - då framstår de inte som ett "trovärdigt regeringsalternativ" av någon anledning.

Vore det inte mycket trovärdigare om de faktiskt stod upp för och försvarade det partiprogram som partiets medlemmar röstat fram på kongresserna?

Nu är det som det är. Vi väljer mellan två regeringsalternativ. Och då är valet löjligt enkelt.

Besiktning
Häromsistens var jag med min bil på besiktning. På Bilprovningen. Den där svenska staten är majoritetsägare. Innan jag åkte dit fick jag ett brev därifrån, där det påpekades att det numera - som en följd av avreglering - finns privata alternativ.
Verkar det smart? En verksamhet som är till för att säkerställa säkerheten på svenska fordon ska kunna drivas av vem som helst som har råd att starta en sådan. Och som vill gå med vinst. Genom att hinna med så många besiktningar som möjligt och genom att ha så få utgifter (till underhåll av maskiner och utrustning och vad det nu kan vara) som möjligt.

Hur många Estoniakatastrofer får vi om Sjöfartsverkets verksamhet också privatiseras? Och hur hade den privata ägarens ansvar sett ut? Hur många fler bilolyckor får vi som en följd av den här avregleringen? Ska medborgarna efter ett haveri kunna stämma den som besiktigat deras bil?

Vi härmar USA. Där kan man stämma vem som helst för vad som helst. Där måste den som tillverkat ett strykjärn förse det med information om att det inte ska användas som analplugg för att undvika att bli skadeståndsskyldig när någon bränt arslet av sig. Där måste man betala för sjukvård och där är bildningsnivån lägre än här i Norden - trots eller på grund av alla fina privatskolor.
USA är ingen bra förebild. USA är ingenting att härma eller ta efter.

På söndag ska vi äga!
Men det är det den borgerliga alliansen gör. Och det är det som är den alldeles avgörande och absolut viktigaste skillnaden mellan det rödgröna och det blåbruna blocket. Borgarna vill sälja ut Sverige. Och vi vet ju alla hur fantastiskt mycket bättre det har blivit på de områden där staten redan sålt och privatiserat verksamheten. Hur mycket lyckligare är vi inte sedan vi fått mängder av telefonoperatörer att välja på, får telefonsamtal från alla deras försäljare och blir attackerade på stan med erbjudanden från alla håll? Hur mycket billigare har inte elen blivit sedan det oräkneliga antalet elleverantörer tog över? Hur lattjo är det inte att själv få kontrollera sina utgifter på områdena genom att lägga några kvällar på att besöka alla deras hemsidor och analysera alla deras alternativ?

Äldreomsorgen, vårdcentralerna, apoteken... Är det verkligen bättre med alla alternativ? Är det bättre att religiösa rörelser av olika slag kan bestämma hur undervisningen i deras alldeles egna privata grundskolor ska se ut - skolor där eleverna knappast själva fattar beslut om att gå.

Självfallet är det inte det. Ingen tjänar på det - förutom det fåtal som kommer att driva de elbolag eller skolor som blir framgångsrika.
Kolla bara på Island, som drev kapitalismen så hårt det gick och sålde hela landet. Är islänningarna lyckligare och tryggare nu?

Det är såhär enkelt, för att tala med Stellan Skarsgård: Ska Sverige äga eller ska Sverige ägas?

Dags för skolslakt

Om patron Perssons valspråk var "Stolt, men inte nöjd" är mitt "Besviken, men inte förvånad".

Dessa politiker.
De måste ju ha engagerat sig för att de trodde på någonting en gång. Oavsett vad det var. Rättvisa. Alla ska kunna leva gott. Den som har en grisrik farsa ska själv bli grisrik.

Men det verkar som om den där glöden som förhoppningsvis fanns en gång falnar obehagligt fort. Man blir realpolitisk. Ett av de läskigaste orden.
Man anpassar sig. Kompromissar bort sitt eget engagemang och det där man brann för. Därför att man hänger på politikerkulturen och alla de andra, som suttit där så länge att de är livrädda för vad fan de ska göra den dag det kanske tar slut, de pratar ju som de gör och de borde ju veta.
I Göteborg vet politikerna att de måste spara pengar.
Det är ju kris.
Alla måste dra sitt strå till stacken.
Alla ska banta.

Socialdemokraterna och miljöpartiet klubbade härom måndagen (den 8/6) igenom en budget för Göteborg (Alltid på G!) som går ut på att alla stadsdelar måste spara 2 % nästa år.
Besparingarna ska genomföras med ett så kallat "barnperspektiv". En väsentlig del av stadsdelarnas verksamhet är förskola och skola. Så där sparar man. I min stadsdel, Härlanda, drar man in 12,4 miljoner på den sortens verksamheter. Det är en dryg tredjedel av det som ska skäras totalt. Det är - tydligen - att skära med ett barnperspektiv.

Jag sitter i styrelsen för en kommunal skola i stadsdelen. Det är en kommunal skola med en styrelse bestående av föräldrar, pedagoger och rektorer.
Vi i styrelsen fick informationen om nedskärningarna dagen efter budgetbeslutet. Då var det redan klart att drygt 800 000 kronor ska sparas på vår del av verksamheten. Hälften av skolans personal hade fått beskedet samma dag, den andra hälften skulle få det dagen efter - på onsdagen. Och på torsdagen var det skolavlutning.

När rektorerna stod i solskenet på skolgården, sjöng sommarsånger och delade ut blombuketter, sade de inte ett ord om hur mycket pengar skolan "tjänar" på att dra in olika tjänster och sparka olika lärare. De sade inte heller någonting om hur mycket pengar politikerna tvingar skolan att spara in. Eller ens ATT de är tvingade att göra det.

Föräldrarna som betraktade sina sommarklädda ungar när de sjöng och spelade och släppte iväg symboliska ballonger var lyckligt ovetande om hur det ekonomiska tillståndet ser ut och vilka beslut som kommer att vara fattade redan när de kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet. Liksom om att ballongerna som steg till väders i själva verket symboliserade en politisk ledning, en skolledning och en ekonomi som lämnar den jordnära verkligheten för att sväva fritt i det blå.

Jag talade naturligtvis om det för dem som stod i närheten. Och de trodde naturligtvis knappt att det var sant.

Det som gör mig mest provocerad med allt det här är det mycket fega sätt på vilket kommunfullmäktige genomför besparingarna. Att ta beslutet samma vecka som skolavslutningarna är ett mycket effektivt - och mycket medvetet - sätt att förhindra större opinionsbildning. Ingen hinner med att protestera. För ingen vet om vad som händer. Förrän det redan har hänt.

Men det har inte hänt riktigt ännu. I vår stadsdel ska politikerna fatta beslut om nedskärningarna på tisdag, den 23/6. Då hoppas jag att de har fått en jäkla massa mejl från missnöjda invånare. Och jag hoppas att en hel del av dessa missnöjda invånare sitter med på mötet för att ställa frågor och bevittna vilka beslut som fattas.
Jag hoppas också att man gör likadant i andra stadsdelar.

Barnen är framtiden. Den, och dem, satsar man på. Satsar. Inte sparar.
Eftersom de är framtiden och inte en del av de förflutna är de fullständigt oskyldiga till finanskrisen. De borde inte behöva betala för andras felsatsningar. Inte mer än vad de redan gör.

Krisen verkar vara något slags naturfenomen som lever sitt eget liv. Maktlösa ekonomer och politiker kan bara titta på.
"Force majeure!", ropas det från alla håll där man går fram med besparingarnas strypsnara.

Men riktigt så kan det väl inte vara?
Någonting måste väl en rakryggad politiker kunna göra?

Jag hyser fortfarande ett, måhända fåfängt, hopp om att det finns sådana kvar.