Man kan tycka mycket om Lars Ohly. Man kan ha synpunkter på hans partiledarskap - på alltifrån hur han i början hanterade kommuniststämpeln till hur han redan ett år före partikongressen meddelar att han vill fortsätta att leda det parti som under hans ledarskap tappat väljare. (För övrigt vore väl ett delat partiledarskap alldeles utmärkt? "Det krattar manegen för männen", menar somliga som tycker att det är dags för en kvinnlig partiledare. Jo - men också för kvinnorna väl? Alla vill ju att partiets främsta företrädare i så fall ska vara en kvinna och en man. Då säkrar man ju att det blir en kvinna inte bara vid kommande partiledarval, utan också vid nästa. Och en man, för all del - men det behöver väl inte vara fel?)
När man ser hans anförande från gårdagens partiledardebatt i riksdagen - den där medierna inte lyckades hitta någonting mer viktigt än alla farväl till Mona att rapportera till väljarna - måste man hur som helst tycka mycket om Lars Ohly. Kolla de första sex-sju minuterna här: http://svtplay.se/v/2300213/partiledardebatt_2011_lars_ohly_v
Att miljöpartiet är ideologiskt opålitliga och kan tänka sig att liera sig med såväl borgare som med de röda partier de påstod sig gå till val med förvånar mig inte ett dugg. Men vad tusan har det tagit åt sossarna? Alltså, att de hela tiden trippar högerut är ju ingenting nytt. Men att gå så långt som att direkt efter valet bilda nya allianser - där man byter ut vänsterpartiet mot regeringspartierna, med moderaterna i spetsen - är väl några steg för mycket? Särskilt när man i samma ögonblick som man fattar uppgörelsen med Reinfeldt bryter det vallöfte man gav väljarna inför valet. Jag hoppas verkligen att det blir det självmål det borde bli och att de socialdemokratiska väljarna känner sig så svikna som de borde känna sig och slutar rösta på lurendrejarna.
Och vad har Sahlin och hennes polare för försvar att komma med? - När vi ber svenska män och kvinnor att riskera livet i internationella insatser - då ska det vara en bred uppställning, brett över blockgränsen, säger Sahlin. Men varför då? Varför ska det vara brett? Tycker man att det känns bättre att riskera livet för det? Varför struntar man inte i att be folk att riskera livet istället - låter borgarna göra det själva och lämnar dem med ansvaret? Tycker sossarna att det är viktigare att det är brett än rätt? Plötsligt är det skit samma att man lovade att börja ta hem trupperna nästa år. Det var före valet. - Vi förlorade valet, upprepar Mona Sahlin om och om igen. (Det är oklart vem det är hon försöker övertyga om det - sig själv eller någon annan. De flesta vet hur det gick i valet.) Och förlorar man byter man tydligen politik. Moderaterna blev det nya arbetarpartiet. Kanske kan sossarna bli det nya stockkonservativa högerpartiet, för de rika och krigshetsande?
Helt klart är i alla fall att vänsterpartiet är det enda partiet som har hedern i behåll. Och att Sverige inte kommer att kunna fira tvåhundraårsjubileum som ett land utan krigsinblandning 2014. Det hade vi kunnat göra om vänsterpartiet hade fått bestämma. Om våra politiker gav fan i att be svenska män och kvinnor att riskera livet i Afghanistan. Brett eller inte.
Årets valrörelse är naturligtvis lika viktig som alla valårs. Tyvärr är den tråkigare. Jag tror att det i hög utsträckning beror på blockpolitiken. I årets valrörelse framställs det inte som om vi har sju eller fler alternativ. Det verkar som om vi bara har två. Vi väljer mellan en borgerlig allians och en rödgrön.
Det är synd. Vi har plötsligt två statsministerkandidater som debatterar mot varandra. Liksom i USA, där alternativen också i praktiken bara är två. Tydligen skulle Mona Sahlin bli statsminister även om Vänsterpartiet fick fler röster än Socialdemokraterna, Reinfeldt oavsett om Moderaterna blev omsprungna av Centerpartiet eller ej. Att partierna redan från början gjort upp om hur regeringar ska bildas - oavsett hur väljarnas röster fördelar sig - gör också att ingen vågar sticka ut. Ingen vågar tala om att de egentligen tycker någonting annat än sina allierade, att deras åsikter i vissa frågor fått stå tillbaka för överenskommelsen med kompispartierna. Tänker de slåss för sådana frågor ändå? Det kan de inte stå och bråka om inför TV-kamerorna - då framstår de inte som ett "trovärdigt regeringsalternativ" av någon anledning.
Vore det inte mycket trovärdigare om de faktiskt stod upp för och försvarade det partiprogram som partiets medlemmar röstat fram på kongresserna?
Nu är det som det är. Vi väljer mellan två regeringsalternativ. Och då är valet löjligt enkelt.
Besiktning Häromsistens var jag med min bil på besiktning. På Bilprovningen. Den där svenska staten är majoritetsägare. Innan jag åkte dit fick jag ett brev därifrån, där det påpekades att det numera - som en följd av avreglering - finns privata alternativ. Verkar det smart? En verksamhet som är till för att säkerställa säkerheten på svenska fordon ska kunna drivas av vem som helst som har råd att starta en sådan. Och som vill gå med vinst. Genom att hinna med så många besiktningar som möjligt och genom att ha så få utgifter (till underhåll av maskiner och utrustning och vad det nu kan vara) som möjligt.
Hur många Estoniakatastrofer får vi om Sjöfartsverkets verksamhet också privatiseras? Och hur hade den privata ägarens ansvar sett ut? Hur många fler bilolyckor får vi som en följd av den här avregleringen? Ska medborgarna efter ett haveri kunna stämma den som besiktigat deras bil?
Vi härmar USA. Där kan man stämma vem som helst för vad som helst. Där måste den som tillverkat ett strykjärn förse det med information om att det inte ska användas som analplugg för att undvika att bli skadeståndsskyldig när någon bränt arslet av sig. Där måste man betala för sjukvård och där är bildningsnivån lägre än här i Norden - trots eller på grund av alla fina privatskolor. USA är ingen bra förebild. USA är ingenting att härma eller ta efter.
På söndag ska vi äga! Men det är det den borgerliga alliansen gör. Och det är det som är den alldeles avgörande och absolut viktigaste skillnaden mellan det rödgröna och det blåbruna blocket. Borgarna vill sälja ut Sverige. Och vi vet ju alla hur fantastiskt mycket bättre det har blivit på de områden där staten redan sålt och privatiserat verksamheten. Hur mycket lyckligare är vi inte sedan vi fått mängder av telefonoperatörer att välja på, får telefonsamtal från alla deras försäljare och blir attackerade på stan med erbjudanden från alla håll? Hur mycket billigare har inte elen blivit sedan det oräkneliga antalet elleverantörer tog över? Hur lattjo är det inte att själv få kontrollera sina utgifter på områdena genom att lägga några kvällar på att besöka alla deras hemsidor och analysera alla deras alternativ?
Äldreomsorgen, vårdcentralerna, apoteken... Är det verkligen bättre med alla alternativ? Är det bättre att religiösa rörelser av olika slag kan bestämma hur undervisningen i deras alldeles egna privata grundskolor ska se ut - skolor där eleverna knappast själva fattar beslut om att gå.
Självfallet är det inte det. Ingen tjänar på det - förutom det fåtal som kommer att driva de elbolag eller skolor som blir framgångsrika. Kolla bara på Island, som drev kapitalismen så hårt det gick och sålde hela landet. Är islänningarna lyckligare och tryggare nu?
Det är såhär enkelt, för att tala med Stellan Skarsgård: Ska Sverige äga eller ska Sverige ägas?
Erik Berglund har skrivit ett fint svar på min debattartikel i GP. Det är inte bara det att Berglund är strategiskt smart när han publicerar denna replik. Jag hoppas att jag också i honom har något av en allierad i stadsdelsnämnden.
