Grammisgala igen

Ikväll blir det Grammisgala igen.
Årets nyhet är att den inte sänds i TV. Istället får den som vill följa den på nätet, via samarbetspartnern Aftonbladet.
Redan tidigare såg sig arrangörerna (Ifpi = International Federation of the Phonographic Industry) tvingade att häva alkoholutskänkningstillståndet så länge tv-kamerorna var på. Det blev inte så hedrande för vare sig artisterna själva eller deras skivbolag när pubilken kunde se sina idoler hålla tacktal packade som satan och när Teddybears Patrik Arve önskade livet ur Arvingarna var måttet rågat.

"Grammisgalan är Sveriges äldsta och viktigaste musikpris" slår arrangörerna själva fast. Och gammalt är det. Men viktigt?
Syftet är att "uppmärksamma och premiera artister, musiker och kreatörer som åstadkommit intressanta produktioner inom olika områden av musik", heter det. Ett syfte som inte har uppnåtts på länge. Knappast någon av de nominerade - och förmodligen ingen av vinnarna - är i trängande behov av uppmärksamhet. Och det är aldrig landets mest intressanta produktioner som hamnar i fokus under denna gala.

Årets mest nominerade är Joakim Thåström och Amanda Jenssen (med en liten övervikt för Thåström, eftersom Imperiet dessutom fått en nominering i klassen årets specialutgåva - men där borde priset gå till Ljud från Vaxholm 1969-2009). Och det är väl bara att hoppas på att Thåström gör rent hus. Eftersom han sin vana trogen inte lär närvara på galan skulle den då missa ännu mer av sin möjliga stjärnglans.
Går priset som årets textförfattare eller årets artist till någon av de andra nominerade är det i alla fall skandal.
Årets album borde han också vinna. A Camps Colonia är den enda övriga acceptabla vinnare jag kan hitta där. Men om priset för årets manliga artist istället går till Markus Krunegård lovar jag att inte bli upprörd.

Årets låt kan inte heller i år bli minnesvärd. Här är det alltid sällsynt usla nomineringar. Vi får väl ändå hoppas på Losing you och Dead by April.

Inte heller de produktioner som ligger bakom nomineringarna för årets producent är särskilt intressanta. Här skulle Amanda Jenssen, tillsammans med Pär Wiksten, kunna få ett pris. Annars får det gå till Thomas Rusiak för hans arbete med Adiam Dymott.

Sagolikt märkliga nomineringar hittar man i kategorin årets barnalbum. Även där finns bara en värdig vinnare, i form av bröderna Lindgren. Men var är Peter Pop och Sockiplast?
Grammisarrangörernas oförmåga att hitta de artister och kreatörer som åstadkommit de mest intressanta och kvalitativa produktionerna är pinsamt uppenbar.

Mera barnkultur

Som ett komplement till tidigare tips om musik för barn kommer här ett nytt.

Dessutom vill jag passa på att tipsa samtliga människor om det alldeles utsökta program som går på Barnkanalen varje onsdag kl 18.30 från och med förra veckan - För alla åldrar.
Rydberg, den skånske boxaren, har länge varit en av mina idoler. Nu har jag fått en ny. Professorn. Missa dem inte i detta geniala program, av Peter Lennstrand.

Musiken till hans tidigare program är gjord av bröderna Lindgren. Och det är just de som gjort skivan jag ville komma till:

Bröderna Lindgren presenterar meningen med livet
Barnboksförfattaren Barbros söner Mathias och Andreas har, i likhet med mamma, gjort en hel del för Sveriges barn. Musik till TV-serier med Allram Eest och Höjdarna på taket. Och skivan Vuxen barnmusik där olika svenska sångare bjöds in för att sjunga deras låtar. En av de där sällsynta plattorna med riktigt bra musik som vänder sig till barn i första hand.

Nu kommer uppföljaren där de presenterar meningen med livet. Även om den förblir rätt dunkel. Klart är dock att skivan är minst lika bra som sin föregångare. De använder i hög utsträckning samma vokalister som sist – Nina Ramsby, Ebbot Lundberg, Kristofer Åström, Caroline Wennergren…
Och med sådana frontfigurer till brödernas sjuttiotalsrockande treminuterskompositioner blir det inte gärna fel.

Allra mest rätt blir det i Här är det jag som bestämmer med Patrik Arve som Svulloinspirerad skolpolis. Till den pumpande, distade basen – som hämtad från Arves teddybjörnar – meddelar han att ”man gör som jag säger” och att ”den som garvar åker i fängelse – så är det bara”.
Eller när Kristofer Åström sjunger om att han kan nästan allt. Till exempel gå i sömnen och säga konstiga saker som ingen förstår.
Och när Britta Persson berättar att hon ”är en annan sort, en som längtar bort, som drömmer mer”.
När Hajen, med sin grymt charmiga röst, sjunger ”Jag är ingen superhjälte, jag, men trivs ju ändå bra med mina lagom snabba ben” blir man nästan tårögd.

Och dessutom finns ytterligare många fina spår, som är nästan lika bra. Nina Ramsby sjunger två låtar som är bra båda två – den sorgsna rymmarsången Aldrig hem igen och betydligt fartigare Här kommer ambulansen. Ebbot frontar en stökig sak där trummisen får en hel del jobb. Olle Ljungström sjunger halvfalskt om längtan hos en övergiven sten/boll i Kasta iväg mig och Those Dancing Days tar sig an en sjuochetthalvtårings minnen från i fjol.

En riktigt fin samling för alla åldrar.