Idol

Tillsammans med mina barn var jag under helgen och såg Peter Pop i Trädgårdsföreningen. I år hade Kulturkalasets ledning, till skillnad från i fjol, haft den goda smaken att bjuda in honom.

För en musikintresserad förälder med tro på den goda kulturens förmåga att göra både världen och människorna bättre är det helt fantastiskt glädjande att se och höra en artist som Peter Pop. En snubbe som är ruskigt musikaliskt begåvad och gör grymt snyggt ihopsnickrade låtar för barn. En artist som ger järnet under sin föreställning och satsar allt på och för den hängivna barnpubliken. En kille som så fint tar hand om ungarna framför scenen, bjuder in dem i showen och får alla som vill att känna sig sedda.

Innan han kom till Trädgår'n och hemstaden var Peter Pop tillsammans med två tolvåringar från Brandströmska skolan i Uganda, där de besökte Munteme Junior School, spelade in en låt och en musikvideo.


Världen skulle säkerligen bli en bättre plats om fler engagerade sig i våra barn med samma glödande entusiasm som Peter Pop.

Den nyutnämnde Fair Trade-ambassadören Pop lyckas också få med sig stadens främsta politiker, kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (s) och dess vice ordförande Jan Hallberg (m), upp på scenen för att lira elgitarr (icke ipluggade) tillsammans med tre föräldrar från publiken i finfina rocklåten Vi har startat ett band. Om inte vi vuxna visar att vi kan släppa loss och ha kul - hur ska vi då kunna kräva det av barnen, menar han.

Hulthén skulle mycket väl kunna vara uppfödd på Deep Purple och AC/DC, hon lyckas se rätt cool ut där hon står med elgitarren vid knäna och gungar med i musiken. Hallberg satsar hårdare än sin ordförande men har uppenbarligen inte mycket taktkänsla i kroppen och ser synnerligen stiff ut. Det blir inte riktigt bra och inte riktigt rätt, men han försöker i alla fall - det måste man ge honom.
På så vis blir hans musikaliska insats identisk med hans politiska.

Grammisgala igen

Ikväll blir det Grammisgala igen.
Årets nyhet är att den inte sänds i TV. Istället får den som vill följa den på nätet, via samarbetspartnern Aftonbladet.
Redan tidigare såg sig arrangörerna (Ifpi = International Federation of the Phonographic Industry) tvingade att häva alkoholutskänkningstillståndet så länge tv-kamerorna var på. Det blev inte så hedrande för vare sig artisterna själva eller deras skivbolag när pubilken kunde se sina idoler hålla tacktal packade som satan och när Teddybears Patrik Arve önskade livet ur Arvingarna var måttet rågat.

"Grammisgalan är Sveriges äldsta och viktigaste musikpris" slår arrangörerna själva fast. Och gammalt är det. Men viktigt?
Syftet är att "uppmärksamma och premiera artister, musiker och kreatörer som åstadkommit intressanta produktioner inom olika områden av musik", heter det. Ett syfte som inte har uppnåtts på länge. Knappast någon av de nominerade - och förmodligen ingen av vinnarna - är i trängande behov av uppmärksamhet. Och det är aldrig landets mest intressanta produktioner som hamnar i fokus under denna gala.

Årets mest nominerade är Joakim Thåström och Amanda Jenssen (med en liten övervikt för Thåström, eftersom Imperiet dessutom fått en nominering i klassen årets specialutgåva - men där borde priset gå till Ljud från Vaxholm 1969-2009). Och det är väl bara att hoppas på att Thåström gör rent hus. Eftersom han sin vana trogen inte lär närvara på galan skulle den då missa ännu mer av sin möjliga stjärnglans.
Går priset som årets textförfattare eller årets artist till någon av de andra nominerade är det i alla fall skandal.
Årets album borde han också vinna. A Camps Colonia är den enda övriga acceptabla vinnare jag kan hitta där. Men om priset för årets manliga artist istället går till Markus Krunegård lovar jag att inte bli upprörd.

Årets låt kan inte heller i år bli minnesvärd. Här är det alltid sällsynt usla nomineringar. Vi får väl ändå hoppas på Losing you och Dead by April.

Inte heller de produktioner som ligger bakom nomineringarna för årets producent är särskilt intressanta. Här skulle Amanda Jenssen, tillsammans med Pär Wiksten, kunna få ett pris. Annars får det gå till Thomas Rusiak för hans arbete med Adiam Dymott.

Sagolikt märkliga nomineringar hittar man i kategorin årets barnalbum. Även där finns bara en värdig vinnare, i form av bröderna Lindgren. Men var är Peter Pop och Sockiplast?
Grammisarrangörernas oförmåga att hitta de artister och kreatörer som åstadkommit de mest intressanta och kvalitativa produktionerna är pinsamt uppenbar.

Barn

Några av de skivor som har snurrat flitigast i min cd-spelare under sommaren är så kallade barnskivor. Och det är möjligt att man måste ha en snutt barnasinne kvar för att uppskatta dem till fullo, men jag tror att också en rätt stelbent vuxen själ skulle märka att man mår bra av den här musiken.

Tre alldeles utmärkta barnplattor har det åtminstone gjorts hittills i år. Både mina barn och jag är alldeles till oss.
Alla tre härstammar från Göteborg - och man kan notera att Göteborgs Kulturkalas, som satsar en hel del på barnen, i form av ett eget "barnkalas" i Trädgårdsföreningen, ändå inte bokat in någon av de aktuella hemmaplansartisterna.

- Det kan jag också tycka är tråkigt, säger Anki Sande, projektledare på Göteborgs Kulturkalas.
- Men vi blir översköljda av ansökningar och försöker verkligen få en så bra mix som möjligt. Fast det här ska vi ta till oss - finns det lokala artister som är värda att uppmärksamma bör vi göra det.
- Det kan ju också vara så enkelt som att de inte skickat någonting till oss.

Det kan det ju. Fast bandbokarna på Kulturkalaset kanske borde ha förmågan att leta lite själva också? Eller ska de ha det så enkelt? Undrar om Hammerfall och Laleh skickade några demos till Göteborg & Co för att få gigga på kalaset...

Hursomhelst är det jädrigt gött att lyssna till högkvalitativ och vältänkt musik tillsammans med sina barn.
Det är överhuvudtaget gött att umgås med sina barn. Kanske det göttigaste av allt. Och man måste passa på. Mina barn har växt som tusan den här sommaren.
Den lilla har gått igenom en ny ordexplosion och kan nu plötsligt säga saker som:
- Nu ska vi åka till mitt kissjobb. Där finns en massa direktörer som gör såhär, varpå hon sätter igång att demonstrera allehanda grimascher.
Fattar inte riktigt var hon plockat upp ordet "direktör"...

Den stora har blivit helt fantastisk på att ta hand om den lilla.
Och man börjar få fina kvitton på att man i alla fall lyckats med delar av sin uppfostran. Som till exempel när hon visar sin omtänksamhet, också mot andra. Eller när hon fortfarande är helt övertygad om att hennes mammas och mina vänner tillhör släkten, och vill ha ord på vad våra barn blir till varandra.
Eller när hon just satt tänderna - eller öronen - i Peter Pops nya skiva och intensivt hänger med i texthäftet. När Peter Pop, på smått genialt vis, rasta-toastat fram sitt pratparti i Jag är den jag är:

Du kan ha rasta hår eller elva tår
Vara nyfödd eller gammal, flera hundra år
Din pappa kanske är kines och din mamma japan
Och du själv är adopterad ifrån Pakistan
ADHD kanske Damp eller Dyslexi
Låt aldrig någonting få hindra dig
Från det du vill bli
Först när vi älskar oss själva för dom vi är
Ja då kan vi börja bygga en kärleksfull värld

utbrister hon:
- Exakt!

Exakt.
Barn.
Så fräckt.