Sonisphere Festival, Hultsfred 18/7

Lämnar ett regnigt Göteborg för att till min glädje finna att himlen spricker upp när jag äntrar Småland.
Det känns fortfarande en smula märkligt - hela arrangemanget med en hel dags hårdrock i en folkpark i de småländska skogarna. En känsla som inte förminskas när man tar den dryga promenaden från parkeringen till festivalområdet (det tar närmare en halvtimme att gå - och med tanke på att det kostar hundra spänn att ha bilen stående där över dagen känns det väl långt) och passerar villorna i det lilla samhället samtidigt som baskaggars muller hörs på avstånd. Gatorna bär namn som Gevärs- och Pistolgränd, Sabelstigen. Lämpligt, kan tyckas, med tanke på musikgenrens faiblesse för våldsam tematik.

Tatuerade män i olika storlekar och stilar bär på ölkassar och liggunderlag. Det där med att de är olika är inte oväsentligt. Hårdrocken är en bred genre. Här finns allt ifrån konstitutioner som mest består av en enda ölmage till benrangel och muskelstinna broilers. Snaggade eller långhåriga och sminkade. Hårdrocken är också en tolerant genre. Ingen tittar snett på den andre.
Fler män än kvinnor är det, visserligen. Men det finns gott om exemplar av båda könen.

Tråkigt nog missar jag Dead by April och The International Noise Conspiracy. Lamb of God står på scenen när jag anländer, strax efter tre. De får till ett ordentligt tryck. Även om deras förväntningar på den svenska publiken uppenbarligen var ännu högre: "I thought this was fucking Sweden".
Mot slutet spelar de sina främsta stycken och tillägnar ett av dem männen bakom festivalen - medlemmarna i Metallica. "You might have heard a shitty version of this song in some stupid video game", introducerar sångaren stycket ifråga.

Lagom till Meshuggahs konsert börjar regnet i alla fall falla. Men med tanke på värmen och att det inte är några våldsamma mängder är det fullt uthärdligt. Scenområdet har en på något vis angenäm doft av ladugård.

Jag ska villigt erkänna att jag inte hört en ton av somliga av dagens artister. Bland dessa finns Cradle of Filth. Ändå står jag redo när bandet intar scen 1. Och kan snabbt konstatera att sångaren både ser ut och låter som en imbecill, dra slutsatsen att musiken förmodligen vänder sig till likasinnade och gå därifrån.

Bilder finns här.

Småländsk folkparksmusik

Nu ska jag sätta mig i bilen och åka till Småland.
Närmare bestämt till Folkets Park i Hultsfred, där Metallica om några timmar kommer stå på scen.
Det känns ju lite absurt.
Men kan nog bli riktigt kul.
Inte minst med tanke på att det kommer en hel del andra band. International Noise Conspiracy, Primal Scream, The Hives...
Sorgligt nog meddelade Anthrax sångare Dan Nelson igår att han är sjuk, varför bandet ställer in sin medverkan.
Men The Cult kommer. Ett av mina absoluta favoritband - inte minst tack vare fenomenale sångaren Ian Astbury.
Jag har inte sett dem sedan 1992 - då som nu i den lilla småländska orten.
Det är en mycket välkommen repris som idag kommer att äga rum.

Kommunikationsvägar

Parkskolans rektor påstod att hon skulle skicka ett sommarbrev till alla föräldrar med barn på skolan.
Jag bad att få skicka med en hälsning som förklarade mitt beslut att lämna skolans styrelse.
Rektors brev dök aldrig upp.
Så min hälsning finns nu här istället.

Calle Cnäck

Jag har svårt för Carl Bildt.
Det beror inte i första hand på att han sannolikt är det snorkigaste som i ett par skor trampar svensk mark.
Inte heller på att han gift sig med en människa som förmodligen valt sin säregna frisyr för att skyla över ett enormt hål i huvudet.
Det beror främst på hans politiska åsikter. Och att han omsätter dem i verkligheten.

Den 21 januari skrev jag, i samband med att Skouppropet genomfördes i Göteborg, ett brev till honom och hans kolleger på Utrikesdepartementet:

Hej Calle & Co!

Jag har några frågor:
Hur kan det komma sig att konflikten mellan Israel och Palestina är till synes omöjlig att lösa?
Hur kommer det sig att omvärlden inte ser till att bättring sker?
Varför gör inte vi det?
Vad händer nu?

Vapenvila råder för ögonblicket. Men hur pålitlig/bräcklig/stabil är den? Tror ni att den kommer att vara? Eller när tror ni att den bryts? Av vem?

Israeliska staten har under de senaste veckorna gjort sig skyldig till fruktansvärda övergrepp, dödat kring 1300 personer, förstört sjukhus, skolor, FN-byggnader. Brutit mot folkrätten. Vilka konsekvenser kommer det att få för deras nation?

Varför fortsätter vi att handla med en sådan regim? Varför ska vi inte sätta ner foten och säga att "nu är det nog" - vi vägrar ha med er att göra? Vi vill inte att stater som er, som beter sig så som ni gör, ska vara med i vår europeiska gemenskap där vi idrottar och sjunger schlagers tillsammans. Visst borde vi väl säga så? Varför inte?

Varför ska vi fortsätta pumpa in pengar i en sådan stat? Vi ser ju hur de använder pengarna...

EU:s handelsavtal med Israel är redan brutet - av Israel, i och med deras brott mot folkrätten. Varför ska vi då hålla vår del av avtalet och fortsätta att handla med dem?

Jag vill att Sverige genast bryter allt samarbete med Israel. Att vi bojkottar deras stat. Och att vi verkar för att EU gör likadant.
Att döma av de senaste veckornas demonstrationer, manifestationer och protester är det många fler svenska medborgare som känner på liknande sätt.

Kommer våra representanter - ni - att göra det? Vad har ni för svar och besked att ge oss?

Det var alltså ett halvår sedan jag skickade Calle Bildt det här brevet. Han har fortfarande inte svarat.
Sade jag snorkig?

En skräckhistoria

Det såg inte ut som om vädret skulle bli bättre än halvdant. Så vi bestämde oss för att lämna sommarstugan, strunta i badstranden och åka in till stan. Det är en biltur på ungefär 20 minuter. Vi skulle handla och äta lunch. Strosa lite.

Vi stuvade in oss i bilen. När jag vred om nyckeln startade den inte. Det spelade ingen roll hur många gånger jag upprepade försöket. Vi stuvade ut oss ur bilen.

Att vara i sommarstugan utan fungerande bil är ingen bra idé. Bland annat eftersom det inte finns någon affär på gångavstånd.

Jag promenerade förbi kohagen, hästhagen och ner till bonden. Han kanske kunde köra upp sin bil till vår så att vi kunde koppla ihop dem med startkablar.
Men han var inte där. Det var ingen annan heller. Bara den lilla hunden. Hulken.

Jag promenerade tillbaka och gick mot grannarna åt andra hållet. En var hemma. Hon tog med sig bilen och vi kopplade startkablar. Vår bil ville ändå inte starta. Vi kopplade om, lät grannens bil gå så att batteriet skulle hinna ladda - men vår bil vägrade.

Samtidigt blev himlen mörkare och mörkare. Till slut exploderade den och rämnade så att enorma mängder vatten ramlade ner över oss. Allt medan det fortsatte att smälla och blixtra. Grannen erbjöd sig att lite senare bogsera oss till en verkstad - om vi bara kunde hitta en bogserlina - innan hon körde hem igen.
Vi ringde till samtliga bilmekaniker i socknen som finns listade i katalogen. Ingen kunde göra någon utryckning - vi var tvungna att få bilen till någon av dem.

Blixten slog ner i grannens björk. Den klövs och nävern krullade ihop sig längs stammen.

Än en gång promenerade jag till bonden. Har man traktorer och skördetröskor måste man rimligen äga en bogserlina.
Den här gången var ingen alls hemma. Inte ens Hulken.
Det regnade något alldeles våldsamt, himlen var svart, det åskade och blixtrade och jag var helt genomsur. Dörren till ladan stod öppen.
Det är sådana här miljöer man använder för slutscener i obehagliga berättelser och filmer, tänkte jag. Bortanför civilisationen, utan möjlighet att ta sig dit, ett hejdundrande åskväder, en övergiven bondgård och en öppen ladugårdsdörr...

Men det blev ett lyckligt slut. Bilen går igen, efter en reparation som visserligen kostade några sura tusenlappar.
Regnvädret gjorde att taken till varuhusen i staden rasade in.
Så kanske ska vi vara glada att det inte var där vi befann oss.
En öde bondgård i ösregn och århundradets åska behöver inte vara fel.

Skendemokrati i Härlanda

Jag har ingen lust att sitta med i en styrelse som mest fungerar som ett falskt alibi för föräldrainflytande, men vars reella möjligheter att påverka för skolan viktiga strategiska beslut är obefintliga. En församling som skolledning, inklusive rektorerna som själva är styrelsemedlemmar, inte har några som helst problem att utesluta från diskussioner där tunga beslut, som hur man ska genomföra saftiga besparingar, ska fattas.

En föräldrabaserad styrelse är bra att ha när man ska visa upp för offentligheten vilken demokratiskt oklanderlig verksamhet man bedriver. När en sommarfest ska arrangeras eller när det behövs nya pittoreska skyltar att sätta upp utanför hemvisterna. Den duger till att piffa upp verksamheten. Inte till att ta ansvar för den.

Ändå står det i styrelsens stadgar att vi ansvarar för till exempel den lokala arbetsplanen. Den som talar om hur man ska nå fastställda mål. Vi ansvarar också för skolans arbetsmiljö och de kontakter skolan har med förskolor, hemmen och de nya skolor våra elever ska fortsätta till när de lämnar Parkskolan.

Att Parkskolan, tillsammans med Kålltorpskolans F-5-verksamhet, fick i uppgift att spara in 813 000 kronor nästa år var ingenting som välkomnades av någon.Skolledningen fattade på egen hand beslutet att, som ett led i dessa besparingar, helt dra in tjänsterna för specialpedagog och speciallärare. Ett i mina ögon förhastat och dåligt beslut. Som kommer att påverka arbetsmiljön för kvarvarande pedagoger negativt.

Lärarna har nu inte längre möjlighet till någon handledning gällande barn med särskilda behov. De måste själva upprätta åtgärdsplaner för dessa elever. Det saknar de kompetens för och det kommer att ta tid från deras ordinarie arbetsuppgifter. Övriga elever kommer att bli lidande av att barn med särskilda behov inte får dessa behov tillgodosedda. För att inte tala om de elever som själva har behoven. Slitaget på personalen kommer att öka, risken för sjukskrivningar ökar, risken för att fler söker sig till friskolor istället ökar också. Allt det här kommer att leda till ökade kostnader och minskade intäkter för vår verksamhet. Besparingen, eller ”effektiviseringen” som politiker och ledning kallar den, är med andra ord ytterst kortsiktig.

Åtminstone en av stadsdelsnämndens ledamöter, en politiker som också sitter i det sociala utskottet, delar min oro.
– Politikerna i utskottet får ständiga signaler från BUP och andra om att det är just de här barnen man ser i åtgärdsprogram senare i livet – vilket leder till långt mycket större kostnader för kommunerna än de summor man nu sparar, sade hon när jag berättade för henne hur jag såg på saken.

Inte bara arbetsmiljön kommer att påverkas av det här beslutet. Det kommer också kontakterna med såväl lämnande som mottagande pedagogiska verksamheter göra. Liksom den lokala arbetsplanen. Alltsammans sådant som faller inom styrelsens ansvarsområde.
Det är ingen mening att jag är med och delar det ansvaret om förutsättningarna för att ta det när som helst kan förändras av en skolledning som vare sig lyssnar till eller talar med mig.
Därför lämnar jag mitt uppdrag i styrelsen.

Det allra allvarligaste är naturligtvis att eleverna – både de med särskilda och helt ”vanliga” behov – kommer att påverkas negativt av ledningens beslut.

Semester

Det är fantastiskt att komma till landet.
Att se barnen bete sig som kalvar på grönbete. Att se kalvar på grönbete. Hästar.
När barnen efter en stund förstår att man kan göra oändligt mycket mer i en gigantisk trädgård än i en trerumslägenhet i stan.
Att själv sakta men säkert gå ner i varv och förstå att man inte behöver kolla nån e-post eller har särskilt många fler måsten än att se till att familjen mår väl, får föda och svalka i lagom dos.
Att diska handdisk och lyssna på radio.
Att känna igen sig. Bland annat i att det är Almedalsvecka när man kommer till landet. I insikten att ingen bryr sig om Almedalsveckan - allra minst man själv - utom de som är där. Den känns som en enda stor firmafest för politiker och lobbyister som faktiskt inte angår någon annan.
(Sådär tänker kanske politikerna och lobbyisterna om musikfestivalerna också. Som jag följer med visst intresse. Men där finns en hängiven publik. Människor som älskar att vara där men som inte själva arbetar med musik. Jag undrar om det finns några sådana hängivna människor i Almedalen. Det tror jag inte.)
Att strosa till stranden, plocka smultron, hoppa från hopptornet ner i Flämsjön, lyssna till alla som talar västgötska utan att skämta, se ungarna förväntansfullt öppna den röda brevlådan vid landsvägen, lösa dagens korsord, läsa Harry Potter för den äldsta, lyssna till den yngstas sånger och rövarhistorier, att på avstånd höra dem båda - kluckande av skratt - medan man betraktar den vackra svenska naturen och tömmer huvudet, att dricka öl eller vin med den älskade frun på kvällen.
Det kan vara det bästa som finns.