Ytterligare press på Parkskolan

Nu har också Tidningen Öster skrivit om nedskärningarna på Parkskolan. Ännu en bra artikel. Gott.

Press på Parkskolan

Veckans upplaga av Göteborgs Fria Tidning har inte bara en ovanligt vacker förstasida. Tidningen (som alltid är läsvärd) innehåller också ett par synnerligen goda artiklar om nedskärningarna på Parkskolan - Föräldraledd skolstyrelse överkörd och "Katastrof för barn som har det svårt".

Då man har läst dem framgår flera saker med all önskvärd tydlighet.

* För det första var det ett riktigt beslut att hoppa av styrelsen. Jag är övertygad om att jag i och med avhoppet gjort en större insats än under de två år jag satt med i styrelsen. Annars hade politikerna säkerligen inte gjort någon översyn av styrelsens stadgar eller bjudit in den till samtal om hur arbetet kan förbättras. Det ökar också pressen på politikerna att ge några av de 379 miljoner Göteborg (väl sent) ska få i extra stöd till skolan.

* För det andra hur korkat rektors beslut att avskeda specialpedagog och speciallärare är. Styrelsens ordförande tycker inte om det, styrelsens vice ordförande tycker inte om det, politikerna tycker inte om det och skolans personal tycker inte om det.

* För det tredje hur svagt rektorns försvar är. Som en god och klok vän uttrckte saken: "Den här Monika Steiner seglar upp bland de bästa på ofrivillig humor. Meningen var väl att man skulle bli arg när man läste artikeln, och det blir man ju också, men jag blev mest glad. Det är fruktansvärt roligt när hon försöker göra allt till subjektiva saker - 'tråkigt att någon uppfattar' och sådant."

* Och därmed också hur pengarna istället kunde sparats in. Steiner säger själv i en av artiklarna: "Jag är chef över lärare, förskollärare, fritidspedagoger, speciallärare och specialpedagoger, det är där jag kan göra neddragningar". Hon nämner inte att både speciallärarna och specialpedagogerna var en till antalet - numera noll. Eller att neddragningarna rimligtvis också kunde göras på chefsnivå. Rektorerna var tre till antalet. Och jag är mer säker än någonsin på att såväl elever som personal hade drabbats betydligt lindrigare om Steiner, istället för speciallärare och -pedagog, hade skurit bort sig själv.

Skendemokrati i Härlanda

Jag har ingen lust att sitta med i en styrelse som mest fungerar som ett falskt alibi för föräldrainflytande, men vars reella möjligheter att påverka för skolan viktiga strategiska beslut är obefintliga. En församling som skolledning, inklusive rektorerna som själva är styrelsemedlemmar, inte har några som helst problem att utesluta från diskussioner där tunga beslut, som hur man ska genomföra saftiga besparingar, ska fattas.

En föräldrabaserad styrelse är bra att ha när man ska visa upp för offentligheten vilken demokratiskt oklanderlig verksamhet man bedriver. När en sommarfest ska arrangeras eller när det behövs nya pittoreska skyltar att sätta upp utanför hemvisterna. Den duger till att piffa upp verksamheten. Inte till att ta ansvar för den.

Ändå står det i styrelsens stadgar att vi ansvarar för till exempel den lokala arbetsplanen. Den som talar om hur man ska nå fastställda mål. Vi ansvarar också för skolans arbetsmiljö och de kontakter skolan har med förskolor, hemmen och de nya skolor våra elever ska fortsätta till när de lämnar Parkskolan.

Att Parkskolan, tillsammans med Kålltorpskolans F-5-verksamhet, fick i uppgift att spara in 813 000 kronor nästa år var ingenting som välkomnades av någon.Skolledningen fattade på egen hand beslutet att, som ett led i dessa besparingar, helt dra in tjänsterna för specialpedagog och speciallärare. Ett i mina ögon förhastat och dåligt beslut. Som kommer att påverka arbetsmiljön för kvarvarande pedagoger negativt.

Lärarna har nu inte längre möjlighet till någon handledning gällande barn med särskilda behov. De måste själva upprätta åtgärdsplaner för dessa elever. Det saknar de kompetens för och det kommer att ta tid från deras ordinarie arbetsuppgifter. Övriga elever kommer att bli lidande av att barn med särskilda behov inte får dessa behov tillgodosedda. För att inte tala om de elever som själva har behoven. Slitaget på personalen kommer att öka, risken för sjukskrivningar ökar, risken för att fler söker sig till friskolor istället ökar också. Allt det här kommer att leda till ökade kostnader och minskade intäkter för vår verksamhet. Besparingen, eller ”effektiviseringen” som politiker och ledning kallar den, är med andra ord ytterst kortsiktig.

Åtminstone en av stadsdelsnämndens ledamöter, en politiker som också sitter i det sociala utskottet, delar min oro.
– Politikerna i utskottet får ständiga signaler från BUP och andra om att det är just de här barnen man ser i åtgärdsprogram senare i livet – vilket leder till långt mycket större kostnader för kommunerna än de summor man nu sparar, sade hon när jag berättade för henne hur jag såg på saken.

Inte bara arbetsmiljön kommer att påverkas av det här beslutet. Det kommer också kontakterna med såväl lämnande som mottagande pedagogiska verksamheter göra. Liksom den lokala arbetsplanen. Alltsammans sådant som faller inom styrelsens ansvarsområde.
Det är ingen mening att jag är med och delar det ansvaret om förutsättningarna för att ta det när som helst kan förändras av en skolledning som vare sig lyssnar till eller talar med mig.
Därför lämnar jag mitt uppdrag i styrelsen.

Det allra allvarligaste är naturligtvis att eleverna – både de med särskilda och helt ”vanliga” behov – kommer att påverkas negativt av ledningens beslut.

Dags för skolslakt

Om patron Perssons valspråk var "Stolt, men inte nöjd" är mitt "Besviken, men inte förvånad".

Dessa politiker.
De måste ju ha engagerat sig för att de trodde på någonting en gång. Oavsett vad det var. Rättvisa. Alla ska kunna leva gott. Den som har en grisrik farsa ska själv bli grisrik.

Men det verkar som om den där glöden som förhoppningsvis fanns en gång falnar obehagligt fort. Man blir realpolitisk. Ett av de läskigaste orden.
Man anpassar sig. Kompromissar bort sitt eget engagemang och det där man brann för. Därför att man hänger på politikerkulturen och alla de andra, som suttit där så länge att de är livrädda för vad fan de ska göra den dag det kanske tar slut, de pratar ju som de gör och de borde ju veta.
I Göteborg vet politikerna att de måste spara pengar.
Det är ju kris.
Alla måste dra sitt strå till stacken.
Alla ska banta.

Socialdemokraterna och miljöpartiet klubbade härom måndagen (den 8/6) igenom en budget för Göteborg (Alltid på G!) som går ut på att alla stadsdelar måste spara 2 % nästa år.
Besparingarna ska genomföras med ett så kallat "barnperspektiv". En väsentlig del av stadsdelarnas verksamhet är förskola och skola. Så där sparar man. I min stadsdel, Härlanda, drar man in 12,4 miljoner på den sortens verksamheter. Det är en dryg tredjedel av det som ska skäras totalt. Det är - tydligen - att skära med ett barnperspektiv.

Jag sitter i styrelsen för en kommunal skola i stadsdelen. Det är en kommunal skola med en styrelse bestående av föräldrar, pedagoger och rektorer.
Vi i styrelsen fick informationen om nedskärningarna dagen efter budgetbeslutet. Då var det redan klart att drygt 800 000 kronor ska sparas på vår del av verksamheten. Hälften av skolans personal hade fått beskedet samma dag, den andra hälften skulle få det dagen efter - på onsdagen. Och på torsdagen var det skolavlutning.

När rektorerna stod i solskenet på skolgården, sjöng sommarsånger och delade ut blombuketter, sade de inte ett ord om hur mycket pengar skolan "tjänar" på att dra in olika tjänster och sparka olika lärare. De sade inte heller någonting om hur mycket pengar politikerna tvingar skolan att spara in. Eller ens ATT de är tvingade att göra det.

Föräldrarna som betraktade sina sommarklädda ungar när de sjöng och spelade och släppte iväg symboliska ballonger var lyckligt ovetande om hur det ekonomiska tillståndet ser ut och vilka beslut som kommer att vara fattade redan när de kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet. Liksom om att ballongerna som steg till väders i själva verket symboliserade en politisk ledning, en skolledning och en ekonomi som lämnar den jordnära verkligheten för att sväva fritt i det blå.

Jag talade naturligtvis om det för dem som stod i närheten. Och de trodde naturligtvis knappt att det var sant.

Det som gör mig mest provocerad med allt det här är det mycket fega sätt på vilket kommunfullmäktige genomför besparingarna. Att ta beslutet samma vecka som skolavslutningarna är ett mycket effektivt - och mycket medvetet - sätt att förhindra större opinionsbildning. Ingen hinner med att protestera. För ingen vet om vad som händer. Förrän det redan har hänt.

Men det har inte hänt riktigt ännu. I vår stadsdel ska politikerna fatta beslut om nedskärningarna på tisdag, den 23/6. Då hoppas jag att de har fått en jäkla massa mejl från missnöjda invånare. Och jag hoppas att en hel del av dessa missnöjda invånare sitter med på mötet för att ställa frågor och bevittna vilka beslut som fattas.
Jag hoppas också att man gör likadant i andra stadsdelar.

Barnen är framtiden. Den, och dem, satsar man på. Satsar. Inte sparar.
Eftersom de är framtiden och inte en del av de förflutna är de fullständigt oskyldiga till finanskrisen. De borde inte behöva betala för andras felsatsningar. Inte mer än vad de redan gör.

Krisen verkar vara något slags naturfenomen som lever sitt eget liv. Maktlösa ekonomer och politiker kan bara titta på.
"Force majeure!", ropas det från alla håll där man går fram med besparingarnas strypsnara.

Men riktigt så kan det väl inte vara?
Någonting måste väl en rakryggad politiker kunna göra?

Jag hyser fortfarande ett, måhända fåfängt, hopp om att det finns sådana kvar.