Inte vatten värda

Att det är den israeliska regeringens syn på palestinier är inte någon överraskning. Att den israeliska regeringen inte har ens den allra minsta tillstymmelse till den bibliska samaritens barmhärtighet eller känner någon som helst oro över att begå den ena lagvidrigheten efter den andra kanske förvånar åtminstone någon.

I en rapport från Amnesty visar organisationen hur israelerna vägrar att låta palestinierna komma åt sitt vatten. De gemensamma vattenresurserna finns till största delen på Västbanken. Israel använder över 80 % av vattnet och låter palestinierna få knappa 20 - trots att Israel, till skillnad från Palestina, har tillgång till ytterligare vattenkällor i Jordanfloden.
200 000 palestinier saknar tillgång till rinnande vatten och hindras av israeliska soldater när de försöker samla regnvatten.
De 450 000 israeler som byggt olagliga bosättningar på den ockuperade marken får mer vatten än 2,3 miljoner palestinier.

För att palestinierna ska kunna förbättra vatten- och avloppsledningar och öka sin vattentillgång måste de söka tillstånd från israeliska myndigheter, som medvetet låter ansökningsförfarandet dra ut på tiden och ofta avslår ansökningarna när de väl når ett beslut.

Jag påminner återigen om att svenska regeringen och UD anser sig ha en god relation med den här regimen. Som förvägrar sina medmänniskor den livsnödvändiga rättighet som vatten är.

Lycka

Efter en helg i den horribla huvudstaden är jag tillbaka i mitt hem.
I Sthlm stod poliser i varenda gatkorsning. Reinfeldt hade bjudit in några så kallade höjdare från den så kallade gemenskapen och staden skulle spela välorganiserad. Vi vanliga, låga, fick fastna på broarna i evigheter. Det tog en timme att ta sig de få hundra metrarna från Mariatorget till Centralstationen.

Torbjörn Nilsson, den blåvite giganten, höll ett föredrag. Han är en gigant i flera avseenden. På ett foto ser jag ut som en liten sparris bredvid honom.
Föredraget handlade om ledarskap. Han talade bland annat om mål och delmål. Och avslutade hela föredraget med att säga. "Kom ihåg att målen bara är ett medel för att fånga det vi hela tiden jagar - lycka".

Lycka kan vara väldigt många olika saker.
Det kan till exempel vara att se en samling människor som är ganska olika, i olika åldrar, från olika delar av världen, landet, enas om att tillsammans göra någonting de brinner för.
Eller att arbeta tillsammans med någon som är förbaskat duktig på det han gör.
Att träffa vänner man inte sett på flera år och känna samhörighet med och kärlek till dem.
Att träffa vänner man nyss lärt känna och känna samhörighet med och kärlek till dem.
Att åka tåg och under två-tre timmar sitta i en del av vagnen där fyra säten är grupperade två och två, vända mittemot varandra, och att hela resan samtala med dem som sitter på de övriga sätena - personer man aldrig förut sett och kanske aldrig kommer att se igen men som man en kort stund har ett stort utbyte av.
Att komma hem. Till sin familj, sina barn.
Att lyssna på eller spela musik. Därför ska jag alldeles strax sätta på Markus Krunegårds Fel på hjärnan.

Jag tror att det är viktigt att inte jaga lyckan så förbannat. Att inse att den finns här, runtomkring oss, mest hela tiden.
Och att världen skulle bli vackrare om fler säten var vända åt rätt håll. Så att vi mötte varandra.

Repmånad

Igår kväll for jag till Hisingen. Sammanstrålade med Slättung och Thorslund i det trivsamma lilla källarrummet för ett rep. Det första efter sommaren. Hög tid. Högtid.

Strax kan inspelningarna av skivan fortsätta.

Vi kom ihåg sångerna. De flesta i alla fall. Och provade en ny. Snacka. Som kommer att göra sig alldeles utmärkt väl i sammanhanget.
Kod: Luft.

Thorslund vägrade att överge sitt trumset när Slättung och jag satte oss i bilen och lämnade landets fjärde ö. Han bäddade så fint intill golvpukan och jag är övertygad om att han inatt sov som det barn han innerst inne är.

Mera barnkultur

Som ett komplement till tidigare tips om musik för barn kommer här ett nytt.

Dessutom vill jag passa på att tipsa samtliga människor om det alldeles utsökta program som går på Barnkanalen varje onsdag kl 18.30 från och med förra veckan - För alla åldrar.
Rydberg, den skånske boxaren, har länge varit en av mina idoler. Nu har jag fått en ny. Professorn. Missa dem inte i detta geniala program, av Peter Lennstrand.

Musiken till hans tidigare program är gjord av bröderna Lindgren. Och det är just de som gjort skivan jag ville komma till:

Bröderna Lindgren presenterar meningen med livet
Barnboksförfattaren Barbros söner Mathias och Andreas har, i likhet med mamma, gjort en hel del för Sveriges barn. Musik till TV-serier med Allram Eest och Höjdarna på taket. Och skivan Vuxen barnmusik där olika svenska sångare bjöds in för att sjunga deras låtar. En av de där sällsynta plattorna med riktigt bra musik som vänder sig till barn i första hand.

Nu kommer uppföljaren där de presenterar meningen med livet. Även om den förblir rätt dunkel. Klart är dock att skivan är minst lika bra som sin föregångare. De använder i hög utsträckning samma vokalister som sist – Nina Ramsby, Ebbot Lundberg, Kristofer Åström, Caroline Wennergren…
Och med sådana frontfigurer till brödernas sjuttiotalsrockande treminuterskompositioner blir det inte gärna fel.

Allra mest rätt blir det i Här är det jag som bestämmer med Patrik Arve som Svulloinspirerad skolpolis. Till den pumpande, distade basen – som hämtad från Arves teddybjörnar – meddelar han att ”man gör som jag säger” och att ”den som garvar åker i fängelse – så är det bara”.
Eller när Kristofer Åström sjunger om att han kan nästan allt. Till exempel gå i sömnen och säga konstiga saker som ingen förstår.
Och när Britta Persson berättar att hon ”är en annan sort, en som längtar bort, som drömmer mer”.
När Hajen, med sin grymt charmiga röst, sjunger ”Jag är ingen superhjälte, jag, men trivs ju ändå bra med mina lagom snabba ben” blir man nästan tårögd.

Och dessutom finns ytterligare många fina spår, som är nästan lika bra. Nina Ramsby sjunger två låtar som är bra båda två – den sorgsna rymmarsången Aldrig hem igen och betydligt fartigare Här kommer ambulansen. Ebbot frontar en stökig sak där trummisen får en hel del jobb. Olle Ljungström sjunger halvfalskt om längtan hos en övergiven sten/boll i Kasta iväg mig och Those Dancing Days tar sig an en sjuochetthalvtårings minnen från i fjol.

En riktigt fin samling för alla åldrar.

Vill du komma i kontakt med din regering? Anmäl den.

Det var som jag misstänkte. Om man ska få Carl Bildt eller hans anställda att kommentera det arbete de utför, därför att det svenska folket valt dem att utföra det, måste man anmäla dem.

Det hade tagit ännu längre tid - än åtta-nio månader - att få ett svar från Utrikesdepartementet om inte Justitieombudsmannen hade tryckt på.

Det framgår av det beslut JO häromdagen skickade. Den bifogade tjänsteanteckningen lyder:
"Telefonsamtal med Arba Kokalari, politisk sakkunnig vid Utrikesdepartementet. Hon uppger att Lasse Francks brev ännu inte besvarats och att han heller inte lämnats några besked med anledning av brevet. Orsaken till detta är hög arbetsbelastning. Hon kommer nu omgående att tillställa Lasse Franck ett svar."

Först efter telefonsamtal från JO svarar UD.

JO skriver:
"Besvarandet av Lasse Francks brev har tagit ca nio månader. Detta är en alltför lång tid. Eftersom JO har upplysts om att brevet nu omgående ska besvaras saknas det dock skäl att vidta någon ytterligare åtgärd med anledning av anmälan."

Enligt förvaltningslagen ska varje myndighet lämna upplysningar, vägledning, råd och annan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Frågor från den enskilde ska besvaras så snart som möjligt. Om svar inte kan lämnas inom rimlig tid bör den enskilde få besked om att myndigheten mottagit brevet och om möjligt besked om beräknad tid för handläggning.

Återstår att se om jag får några besked angående mitt senaste brev till UD.

Under tiden funderar Israels regering på att kalla hem sin ambassadör från Sverige. En extremt kraftig markering som ska användas som svar på extremt fientliga uttalanden. Men enligt UD har vi i Sverige, som ni minns, en god relation med Israel. Från vår sida finns ingen anledning till några markeringar. Den israeliska regeringen består av idel hyvens prickar.

Att Israel nu är sura på Sverige beror på att Carl Bildt tycker att israeler och palestinier ska samarbeta kring Goldstonerapporten.
Goldstone är före detta chefsåklagare vid krigsförbrytartribunalerna i Rwanda och det forna Jugoslavien och en av världens mest erfarna folkrättsjurister. I sin rapport kommer han fram till att både Israel och Hamas åsidosatt krigets lagar. Hamas har skickat raketer till israeliska bostadsområden och Israel har genomfört attacker på civila palestinier och bombat avloppssystem och andra mål utan militär betydelse.

- Goldstone är antisemit, hävdar den israeliska regeringen.
Inte oväntat. Eftersom alla som har invändningar mot hur Israels regering beter sig konsekvent anklagas för att hata judar.
Premiärminister Netanyahu förklarar att hela fredsprocessen är över om FN tar upp Goldstones rapport till behandling.
Den killen har Carl Bildt och övriga Sverige en god relation till...

Vem vill ha Nobels fredspris?

Inte jag. Och det kommer jag aldrig att få heller, eftersom jag inte kan sägas bedriva något särskilt världsomfattande fredsarbete.
Men kan man säga det om årets pristagare?
Barack Obama har varit president i mindre än ett år och har under den tiden inte hunnit göra mer än att påstå att han ska avsluta kriget i Irak, samtidigt som han trappar upp det i Afghanistan.
En fredens man?
Han får priset för att han talar väl. Om kriteriet för fredspris ska vara mycket snack och lite verkstad kommer kommittén aldrig att få besvär med att hitta kandidater.

Hade jag nu varit en verklig fredsarbetare skulle jag aldrig acceptera ett pris som tidigare gått till människor som motverkat mitt arbete i den utsträckning som F.W. de Klerk, Shimon Peres och Henry Kissinger. Borde priset inte byta namn?

Franck + Frank = Sant

Den här killen som släppt två skivor det senaste kvartalet, vill ni inte missa.

Frank Turner: Love, Ire & Song
28-årige engelsmannen Frank Turners andra soloalbum är en riktig fullträff. Han var aktiv i de båda punkigare banden Kneejerk och Million Dead innan han år 2006 släppte en EP under eget namn. Med den deskriptiva titeln Campfire Punkrock.
Love, Ire & Song släpptes för mer än ett och ett halvt år sedan i England men inte förrän i slutet av juli här i Sverige. Nästa skiva, Poetry of the deed, kommer redan i september.
– Vi ville att resten av världen skulle komma ikapp innan vi släpper nästa album, förklarar Turner den täta utgivningen.
Och det ska vi vara tacksamma för.

De tre första spåren på Love, Ire & Song är lysande. Att tankarna går till Billy Bragg beror inte bara på det tydligt sydengelska uttalet (Turner är från Wessex). Det har också att göra med de berättande och socialt engagerade texterna – även om Turner, till skillnad från Bragg, inte är uppenbart vänsterpolitisk. Och med den akustiska gitarren som ständigt är ett huvudinstrument.
Men Turner är, rent musikaliskt, flera strån vassare än Bragg.

Det är mycket rock, där man anar Turners mer punkiga förflutna. Men också mer folkmusikinfluerade saker, med både mandoliner och stråkar – den mycket vackra To take you home, om ett kärleksmöte mellan fransk flicka och engelsk pojke, till exempel. A love worth keeping är ett annat mycket vackert stycke.
Stark är också hyllningen till en död kamrat – Long live the queen.

Texterna kretsar kring kärlek, barer, att bli vuxen, att inte fastna i tristess. Livet. Som enligt Frank Turner ”is about love, last minutes and lost evenings, about fire in our bellies and furtive little feelings”.
Om ni vill gå på hittarna direkt – starta med Reasons not to be an idiot eller Photosynthesis: ”I won’t sit down and I won’t shut up, and most of all I will not grow up”.

Frank Turner är den trevligaste nya bekantskapen på länge.


Frank Turner: Poetry of the deed
“Life is too short to be lived without poetry”, sjunger Turner på sin nya skiva som i Sverige nedkommer strax efter den förra. Det är handlingens poesi det handlar om och inte den klassiska lyriken – även om de textmässiga referenserna till litteraturens klassiker faktiskt är rätt många på det här albumet. ”Put your Baudelaire away and come outside and play”, uppmanar sångaren sin publik.

Trots denna leklust handlar skivan framför allt om att bli medelålders. Frank Turner funderar i de flesta låtarna över åren som går och över hur man bör förvalta dem.
I det fantastiska öppningsspåret Live fast die old målar han ett fint framtidsscenario av den sjuttionde födelsedagen då han tillsammans med polaren ska sitta i ett hus vid den sydvästliga kusten, dricka bärs och lyssna på musik. ”You’d rather burn out than fade away? Well why not both, I plan to stay”.

Den här skivan skiljer sig från den förra framför allt i det att pianot nu tar väsentlig plats i ljudbilden, att bandet körar betydligt oftare och mer genomarbetat och att kompositionerna är något mer avancerade. Och även om jag saknar den fantastiskt välljudande akustiska gitarren från Love, Ire and Song är det ingen dum utveckling. Den här skivan är resultatet av en kollektiv process i större utsträckning än tidigare, berättar Turner själv.

Min enda egentliga invändning handlar om albumets komposition. Låtordningen. Han går ut väl hårt, radar upp dragiga rökare som riskerar att skrämma bort somliga lyssnare och som inte ger någon helt rättvisande bild av skivan som helhet.
För här finns också mer lågmält och mjukt material av yppersta klass. Den vackra hyllningen till söndagskvällar till exempel, med en hammondorgel av samma storslagna sort som i A whiter shade of pale. Eller den mycket fina kärlekssången till föräldrarna, Faithful son.

Annars visar han återigen att han också behärskar konsten att göra mycket vackra kärlekssånger utan att paketera dem i klassisk balladform. Isabel är ett lysande exempel, där han återigen konstaterar att ”the years are rolling by, and it’s not long since you and I could have been train drivers and astronauts”.
Hans punkrötter visar sig tydligast i snabba do it yourself-uppmaningen Try this at home, där han ber alla lyssnare att gå hem och göra sin egen musik. ”There’s no such thing at rock stars, there’s just people who play music, and some of them are just like us, and some of them are dicks”.

På sin hemsida deklarerar Turner at than inte är någon protestsångare och inte heller socialist. Frihetsivrare, däremot. Och det är i lätt storvulet historiska Sons of liberty han kommer närmast någon sorts politiskt budskap: ”The people then understood what we have since forgot: that governments will only work their own benefit”. En anarkistiskt lagd punkrockare bor kanske ännu i Frank Turner? “A man who’d trade his liberty for a safe and dreamless sleep doesn’t deserve the both of them, and neither shall he keep”.

I avslutande sången Journey of the magi låter sångaren Moses, Balthazar och Odysseus på sin ålders höst konstatera: ”I could’ve played safe, but in the end the journey’s brought joys that outweigh the pain”.
Och här kommer han till hela skivans motto – “we are what we believe” – “Paupers and kings, princes and thieves, singers of songs, righters of wrongs, be what you believe”.

Jag inte bara tror – jag vet – att jag i Frank Turner har hittat en ny storfavorit. I december tar han med sitt band till Sverige. Det får, precis som de här skivorna, inte missas.