Västtrafiks raketingenjörer

När Mikael Blomkvist, mästerdetektiven, journalisten och hjälten i Stieg Larssons Millennium-trilogi, kommer till Göteborg hyr han bil.

Han struntade i Göteborgs förvirrande lokaltrafik och obegripliga biljettsystem, som man måste vara minst raketingenjör för att begripa.

Och då var det ändå innan det senaste biljettsystemet infördes som Blomkvist besökte Götet.

Det senaste biljettsystemet, som kostat en halv miljard att införa och som med all säkerhet hade fått Blomkvist att helt avstå från resan till Västtrafiks region.
Systemet som fått så mycket kritik av resenärerna att ledningen borde ha låtit dem åka gratis tills den lyckats få fason på sitt regelverk.
Systemet som ledningen hårdnackat försvarat under all den tid som kritiken haglat över det.
Tills nu.

De sista dagarna har man i lokalblaskan kunnat läsa om att Västtrafik kommer att genomföra förenklingar i det rekorddyra och obegripliga biljettsystem som infördes i maj förra året, fem år försenat.

Och det är ju bra. Att man avskaffar någonting kasst och att man lyssnar på sina kunder/medborgare. Det tråkiga är väl bara att man inte gjort det tidigare och att man lagt så sanslöst mycket pengar på någonting oanvändbart.

När årets vinter bjöd på snö stannade, som alltid, lokaltrafiken. På Centralstationen trängdes människor i väntkurerna medan högtalarrösten ekade över en i övrigt öde plats och "informerade" om förseningar, inställda linjer och indragna hållplatser. Istället för att sätta in ersättningsbussar arbetade Västtrafik med det hopplösa projektet att försöka få spårvagnarna att ta sig fram genom snön.
Då kunde man som passagerare känna att den där halva miljarden kunde använts till någonting bättre än ett obegripligt biljettsystem.

Västtrafik är ett bolag som ägs av Västra Götalandsregionen och dess 49 kommuner. Av oss som bor här, med andra ord. Det är vår halva miljard som Västtrafiks ledning slösat bort.
Vilket leder fram till en av de väsentligaste frågorna kring landets sämsta biljettsystem:
Vem tar ansvaret för felsatsningen?
I alla andra fall där en bolagsledning slarvar bort en halv miljard och gör sina kunder missnöjda får någon avgå. Och i det här fallet finns det många som skulle kunna göra det. Styrelseordföranden Leif Blomqvist till exempel. Eller VD:n Lars Backström. Ingen av oss som finansierar bolaget kan ju tycka att de har gjort ett bra jobb.
Så man hoppas ju innerligen att ägarna - regionen och kommunerna - ställer det som krav på ledningen. Att den byts ut. Precis som biljettsystemet. Mot ett som är till för vanliga människor. Inte raketingenjörer.

Fler skäl till kärlek

Jag återvänder till boken som jag idag läst ut.
Till min stora glädje är det den första roman jag läst av den aktuella författaren - och han har skrivit sisådär sexton till. Nyförälskelsen har alla förutsättningar att övergå i en långvarig relation.

När jag under påskhelgen, som jag tror att jag nämnde i en tidigare passage, besökte Brännö gick jag, som jag alltid gör när jag är på ön, in i den lilla lokalen vid hembygdsmuseet där begagnade böcker står i hyllor och ligger i lådor. Alla kostar fem kronor och man betalar genom att lägga pengarna i en rostig plåtburk. Några människor finns inte i lokalen.

I en av lådorna hittade jag den, mycket tummade, gula pocketboken som skulle leda till våldsamt drabbande kärlek. Tack och lov att jag i år firade påsken på Brännö. Tack och lov att jag gick in i antikvariatet. Tack och lov att någon hade lämnat sin gula pocket där. Tack och lov att jag fick läsa följande:

Vikten ökade med bara 25 kilo, men prestationsförmågan gick upp från 150 till 185 hästkrafter. (Somliga kommer att tycka att det borde ha stått ett utropstecken efter förra meningen, men jag (som skriver detta) tycker att användandet av utropstecken är ett tecken på svaghet. Eventuellt kan man använda utropstecken två gånger i livet om man skriver dagligen. Skriver man mera sällan än dagligen, kan man vid vissa tillfällen använda ett utropstecken en enda gång. Människor som okritiskt använder utropstecken borde interneras och skickas iväg - åtminstone ett tag.)

Idag läste jag alltså bokens sista rader. De ska jag naturligtvis inte återge här. Jag vill ju inte avslöja hur det går och förstöra nöjet för den som är nyfiken på det. Även om nöjet i det här fallet ingalunda skulle naggas mer än mycket marginellt av att slutstrofen var känd redan när man inledde sin läsning. Nöjet finns på varje sida i boken - inte bara den sista.
Ändå ska jag ge er en föraning. En liten smak av slutet.

När jag skrev förra meningen inser jag att författaren i romanen ger en bild av slutet - det verkliga slutet, det vi kallar döden. I hans bild förekommer Maj-Britt, en av romanens huvudpersoner, och Maj-Britts granne i generationen över henne, modern till en av hennes egna generationskamrater:

...på samma sätt som det har gjort von Borrings mor besviken där hon sitter, fortfarande i morfinrus, på ett moln uppe i himlen och ser ner på sin scoutson som hon tycker slarvar förskräckligt. Inte gifte han sig och inte har han varit intresserad av damer, och när han nu för en gångs skull vaknar bredvid en är det Maj-Britt, och von Borrings mor har alltid föraktat Maj-Britt, Maj-Britt med den gräsliga uppnäsan, från den enkla kommunistfamiljen, utan utbildning, och de sista åren har hon blivit ännu värre, outhärdlig, och von Borrings mor tycker det är påfrestande att sitta där uppe och se ner på allt som försiggår utan att kunna ingripa, medan von Borrings far, den lyckosten, slipper undan som vanligt, för han trodde inte på Gud. Och det som är riktigt illa är att von Borrings mor ganska snart kommer att få permanent besök av Maj-Britt på sitt lilla moln, för Maj-Britt har inte många dagar kvar att leva och även om hennes gudstro är lite vacklande, räcker den bra för att slinka in i himlen, tvivlet kommer henne till godo, och hon kommer att placeras på samma moln som andra från samma kommun, för så är det i himlen, kommungränserna respekteras, och när von Borrings mor redan nu tycker att det är tröttsamt att sitta där, kan vi ju själva tänka oss vilket helvete det kommer att bli för henne när Maj-Britt kommer. Och för övrigt, stick i stäv med vad många kristna tycks tro, är det inte så att man inte får ta med sig något till himlen. En sak får man nämligen ha med sig. Så det gäller att välja med omsorg. von Borrings mor valde en amerikakoffert med morfin och Maj-Britt kommer att välja ett långtradarlass med haschisch. Diskussionerna dem emellan kommer att bli både fängslande och irriterande och de kommer att pågå riktigt riktigt länge.

Men nu var det inte det slutet jag från början tänkte på.

Och ingen är perfekt. Ej heller jag (som skriver detta), och redan i lågstadiet brukade lärarna kommentera att mina uppsatser var bra, men att slutet ofta kom lite abrupt, och det är jag rädd att det kommer att göra den här gången också...

Rädslan är obefogad.

...just när de låser dörren med ett ihåligt dån, tonas musiken in. Det är Rage against the machine som spelar och låten heter "Killing in the Name". Denna musik föregriper en scen som kommer lite senare, men ligger ändå på redan härifrån, men nu tar vi en sak i taget, för det krävs kanske lite tillvänjning för dig (som läser detta) att jag (som skriver) väljer att avsluta detta som tills alldeles nyligen har varit en bok som en film, men så är det. Och det bästa skulle vara om du (som läser) sätter på den nämnda musiken och skruvar upp ljudet ordentligt medan du ser klart filmen. Den slutar som följer:

Blint förälskad som jag är lydde jag givetvis författarens uppmaning. När jag läst passagen ovan stängde jag boken och lade tillbaka den i väskan. Avslutade spårvagnsfärden, gick upp till kontoret, tog fram boken, satte på mig hörlurarna, spelade upp "Killing in the Name" och läste romanens sista sex sidor.

Arbetsdagen kunde inte fått en bättre start.

Nu har jag bytt musiken i lurarna mot The Falls "Your Future, Our Clutter" och ska skrida till verket.

Nykär

Det händer då och då. Att man blir förälskad på nytt. Drabbas av en sådan där plötslig och reservationslös kärlek till någon annan, någon som får en intensiv lycka att sprida sig i ens egen kropp utan att man kan göra ett dugg åt det.
Oftast är det, dessbättre, ens fru som framkallar dessa känslor. (Heter det förresten nyförälskad då? Henne har man ju varit förälskad i förut. En massa gånger.)

Men det händer också att det är någon annan, någon nyupptäckt person, som gör att man får glädjefnatt, blir knäsvag, fånigt leende, måste prata oavbrutet om vederbörande eller hur förälskelsen nu yttrar sig.

Inte sedan min då blivande fru och jag flyttade till Oslo har jag blivit förälskad i någon av norskt ursprung. Då var det vår hyresvärdinna. Nu är det en författare.

Hur kan man låta bli, motstå, att bli kär i en människa som skriver ord som de här:

Om vi ett ögonblick försöker föreställa oss att ett vanligt ungt par övertog Maj-Britts hus, så skulle de ögonaböj ha bytt ut allt det elektriska, de skulle ha bytt fönster, byggt ett nytt badrum, rivit ner väggen mellan köket och vardagsrummet, och möjligen två tre andra väggar, satt in en kamin (som förbränner mer miljövänligt, samt värmer bättre), de skulle ha kastat ut köksinredningen, flyttat diskhon, tilläggsisolerat ytterväggarna, samt lagt gipsplattor på invändiga väggar och målat det hela riktigt vitt. De skulle också ha dränerat runt huset, bytt de flesta rören och kranarna och så vidare och så vidare. Det skulle inte ha funnits någon ände. Vårt unga par skulle när allt kommer omkring bara ha behållit stommen av huset som Maj-Britt hade trampat runt i under gott och väl tre mansåldrar. Detta skulle ha tagit dem månader och år och om de hade siktet inställt på att göra det själva, skulle förhållandet dem emellan tämligen säkert ha blivit lidande, särskilt om de hade barn, och vem i hela världen skulle ha flyttat in i Maj-Britts hus utan barn? Låt oss för det unga parets egen skull hoppas att de hittar sig ett annat hus.

För övrigt är det bara trams att hus behöver människor. Hus behöver inget som helst. Det finns absolut ingenting, förutom möjligen människor själva, som behöver människor.

Erlend Loe, jeg elsker deg.

Länge leve den fria handeln, apartheid och Bildt-regimen

Att den nyliberala/stockkonservativa allians som nuförtiden leder vårt rike är ivriga förespråkare av den fria handeln - the free trade - är väl knappast någon hemlighet för någon.

Det är, om man får tro våra vördade ledare, inte bara det att handel är lönsamt - "handel är ett verktyg för fred och frihet", skriver Calle Bildts hantlangare Arba Kokalari på utrikesdepartementet i ett brev.
Den som följt den här bloggen minns eventuellt att jag brevväxlat med UD angående vårt lands affärer med vår vänstat Israel. Jag minns det knappt själv. Men förhoppningsvis minns vi alla att Israel förra julen dödade drygt 1 300 palestinier, varav en tredjedel barn, att de har byggt en mur så massiv att den får Berlinmuren att framstå som ett legobygge bara för att hålla palestinierna på plats, att de bygger bostäder åt sig själva på palestinsk mark, att de konsekvent förvägrar palestinierna rätt att röra sig, rätt att utbilda sig, rätt att utöva sin religion och så vidare och så vidare.

Ett par följdfrågor faller sig rätt naturliga:
Vilken fred och frihet är det Arba och Carl och alla andra moderater menar? Hur effektivt är egentligen det där verktyget de kallar "fri handel"?

Arba skriver också att "handel och främjande är en självklar del i utbytet med länder som vi har goda relationer med".
Men hon vill inte svara på hur den goda relationen med Israel ser ut. Vad är det Israel gör för oss?
Vad vi gör för dem är rätt uppenbart. Vi legitimerar deras övergrepp på det palestinska folket och har inga som helst invändningar - i alla fall inga som får några konsekvenser - mot dem.

Eventuellt minns den intresserade också att det tog UD drygt nio månader att svara på mitt brev och att jag var tvungen att blanda in en tredje part i vår brevväxling - Justitieombudsmannen - för att överhuvudtaget få något svar.
När jag skickade ett nytt brev, som svar på UD:s skrivelse, hade jag alltså inte förväntat mig någon ögonblicklig respons. Och någon sådan fick jag mycket riktigt inte.
Men efter en ny JO-anmälan kom det till slut ett nytt svar. Ett kortfattat:
"Utrikesdepartementet anser att du redan har fått svar på dina tidigare brev och vi har därmed ingen möjlighet att besvara fler följdfrågor."

Som medborgare i Alliansens Sverige är det alltså så att man för det första behöver anmäla sina företrädare för att de alls ska nedlåta sig till att kommunicera med en, för det andra har företrädarna ensamrätt och tolkningsföreträde när det gäller att bestämma huruvida en fråga är besvarad eller ej.
Enligt UD har UD alltså redan svarat på frågor som huruvida den israeliska staten bryter eller inte bryter mot folkrätten, hur UD definierar "goda relationer" och om det verkligen är UD:s mening att man ska hålla fast vid avtal som brutits av den andra parten.
Hur ser då UD:s redan levererade svar ut? Någon...?

I handelsavtalet mellan EU och Israel förutsätts det att ingendera parten bryter mot folkrätten. Det gör Israel. Israel har med andra ord brutit avtalet. Ändå fortsätter EU att handla med Israel. Varför? "Handel är ett verktyg för fred och frihet".
Har freden och friheten brett ut sig i Palestina och Israel som en följd av all den handel vi bedriver med den israeliska staten?
Nähä. Är det då kanske dags att sluta använda just det verktyget för fred och frihet och testa ett annat?
Bojkott till exempel.

Hur nöjd måste vår frihandlande regering inte vara med klanen Persson, styrelseordförande Stefan och hans son, VD:n Karl-Johan, i H&M:s ledning?
Samma dag som Israel beslutade att 1 600 nya bosättningar skulle byggas på den mark de ockuperar öppnade H&M sin första butik i apartheidlandet. Smakfullt.
Nu öppnas fler, svenskägda H&M-butiker i Israel. Handel är ett verktyg för fred och frihet. H&M bidrar till freden i mellanöstern och det palestinska folkets frihet.
Precis som Carl Bildt, Arba Kokalari och alla vi andra.

Det är hög tid att Sverige börjar bojkotta staten Israel och deras avskyvärda politik, att våra företrädare kräver att EU gör sammalunda och att vi alla slutar köpa våra kläder på H&M.

Idag spelar Yngwie Malmsteen i Tel Aviv. Tänk så fint det vore om han, liksom Carlos Santana och Gil Scott Heron, sköt upp sin konsert till dess att Israel började visa respekt för den internationella lagstiftningen...

Med hjälp av sådana demonstrationer kanske vi kommer lite närmare den fred och frihet vi alla önskar oss.

Vintervrede och vårfrukänslor

Varje årstid har sin depression. Vinterdepression, vårdepression och så vidare. Det är inte en sådan jag nu vill tala om. Jag menar någonting betydligt kraftfullare. Någonting vredgat som gör klockren knockout på en och sänker en fullständigt.
Vintervreden.

Det var ju en synnerligen och ovanligt svår vinter i år. Ovanlig för att vara så pass långt ner i landet som i Göteborg i alla fall.

Och jag blev ovanligt svårt golvad.
Många blir överlyckliga av en vit vinter. "Äntligen en riktig vinter" och "det är i alla fall mycket bättre med snö än att allt är grått fem månader i rad", kan man höra folk säga i tid och otid. Den lätt sinnesförvirrade västgöte som spelar bas i mitt band hyllar den och gnuggar blåfrusna knogar i återhållen extas.
Och visst kan också jag se fördelar med en vinter som denna. Kan till och med uppskatta detaljer i den.
Snön är vit. Det innebär - som alla äggskalsmålande nyinflyttade fånleende lyckliga par känner till - att det blir ljusare. Snön innebär också att det blir tystare. Lättare att känna lugn. (Lättare att bli påkörd av biljävlar som inte hörs också.) Och snölandskapet är vackert att titta på.

Det är bara det att - även om jag kan uppskatta enstaka promenader i den tysta vinterskogen - det (snölandskapet) är väldigt mycket mer tilltalande på vykort och genom lägenhetsfönstret än i den bistra vinterverkligheten.

Det finns ingenting roligt med att dag ut och dag in hänga upp sina barns dyngsura overaller på tork. Ingenting är roligt med att halka omkring i den avgasbruna saltflagnande snö som pryder gator och trottoarer i stan. Ingenting är kul med att försöka knuffa en barnvagn på trottoarer som inte längre är breda nog för vagnen, fastna i varenda snödriva och tvingas ut och fotgänga i bilarnas körfält.
Det är inte roligt att allting - från barnvagnspromenaden till kollektivtrafiksturen mot kontoret - tar dubbelt så lång tid som när landet inte är inbäddat i snö. Det är inte ball att varenda stressig morgon bylsa på sina ungar fyrtio lager kläder och att korva av desamma när de kommit hem.

Det är som att trögheten och omständligheten som följer med snötäcket sätter sig också på min hjärna. Som att även den blir inbäddad i den dämpande - men samtidigt obehagligt fuktiga och kyliga - vadd som är snö.

Och det är väl en av förklaringarna till att det inte producerats någon text i det här forumet på så länge.
Jag har varit halvt snöförlamad, snöblind och upptagen med att för fjortonde året i rad förbanna mina förfäder för att någon av dem haft den dåliga smaken att slå ned sina bopålar i den här delen av världen och för att ingen av dem haft den goda smaken att flytta härifrån. Ändå gör jag det inte själv och sällar mig därmed till den långa och traditionsbundna rad av mesiga nordinvånare som kommer att ge mina egna barn rätten att förbanna också mig.

Dessbättre kommer töväder. Vadden lättar. Löses upp.
Det var på vårfrudagen jag först märkte av det. Våfflor med hallonsylt och grädde tillsammans med barnen. Ett välbehag. Någonting i luften. Och våfflan. Nygräddat. Nyvaket. Nyväckt. Outforskat. Lätt nervöst men lustbetonat. Spännande.
Precis som på den där tiden då man var oskuld och för första gången träffade en ängel som meddelade att man var gravid.
Jungfrueligt.

En påskhelg i vår förnämliga skärgård spär på känslan. Av uppvaknande. Att tina upp. Återuppståndelse.
Barnen tvingas som vanligt att med sina pedagoger lyssna till vår världs onda påsksagor. Själv tvingas man svara på frågor om korsfästa män. "Jo, förstår du, mitt barn, i vår del av världen - du vet, den där svinkalla och mörka delen - tror vi att någon tvingas lida för de synder som DU begår, som du måste begå - eftersom du har ärvt dem, du är född i synd - och denne någon är Jesus och han bär dina synder på sina korsfästa axlar, DÖR för din skull - man skulle kunna säga att du har dödat honom - och du ser ju själv hur för jävligt han mår där han hänger på korset med taggtråd på huvudet och BLOD i ögonen."
Vädret är förnämligt. Jag ser rödhake, koltrast, citronfjäril och nyfödda lamm. Som på ett paket toalettpapper och på vingliga ben. Guds skuldtyngda, syndfulla, vårglada lamm.

Fyra dygn i huvudstaden, varav två instängda på ett konferenshotell, gör sitt bästa för att ta död på känslan igen. Men tillbaka vid västkusten kommer solen igen.
Det är det den gör.
Kommer igen.
Precis som vi människor.