Det vackra 80-talet

Jag var hårdrockare. Inte synthare. Men jag gillade Like to get to know you well med Howard Jones. Det är lika bra att den som läser den här recensionen från början har klart för sig med vilka förkunskaper och förutfattade meningar jag gjorde nostalgitrippen till 80-talet.

Dessvärre måste de ha sparkat igång några minuter före utsatt tid, för några av Hellmans sånger missade vi. Kom lagom till Vintern dör.

Jag har inte imponerats av de små framträdanden jag sett Jakob Hellman göra efter storhetstiden 1989. Tycker att han har sjungit väldigt hämmat på något sätt. Men jag älskade hans sånger. Då. De flesta älskar jag fortfarande.

Därför var det mycket glädjande att höra honom sjunga ut tillsammans med sitt gamla kompband från plattan. Den hyllade. Och enda. Han spelar alla sånger därifrån. Inklusive Som jag vill. Rösten låter lika pojkaktigt charmig som för tjugo år sedan och låtarna lika bra. Det är hög tid för Hellman att komma med uppföljaren.

All musik har inte åldrats med samma värdighet. Ljud som en gång lät fräcka kan varje barnrumpa hitta på själv framför en dator eller en musikmaskin idag.

Howard Jones uppträder tydligen fortfarande flitigt hemma i England. Och det framstår, om man inte tar med Storbritanniens bidrag till Schlagerfestivalen i beräkningarna, som ganska obegripligt.

Merparten av syntslingorna låter plastleksak och de flesta av sina gamla hits slaktar han i omgjorda versioner. Undantagen är What is love och Things can only get better. Den sistnämnda titeln är en god sammanfattning av upphovsmannens konsert.

Alphavilles framträdande är ännu mer patetiskt. Den låt som fått ge namn åt hela jippot låter inte så illa, men resten.

En fullständigt övertänd Marian Gold flyger som en fyrkantig studsboll över scenen och skriker saker som ”Are you ready to rock?!” Till ett ytterst tunt och maskinellt komp. Trummisen Jakob Kiersch saknar all känsla. Gold sjunger visserligen rätt bra men det bestående intrycket blir ändå att vi alla tvingas bevittna hans privata friskis och svettis-pass.

Olle Ljungström må vara hur nära döden som helst. Han är ändå den mest vitale av de mer eller mindre legendariska artister som ikväll står på scenen. Möjligen med undantag av hurtbullen Marian, då. Men Ljungströms scenframträdande är betydligt roligare.

Man kan inte låta bli att undra över hur de som sett honom förut kunnat undgå att det inte lönar sig att ropa efter favoritlåtar när han står i centrum. Tvärtom.

– Jag kan inte förstå att så många tycks förväxla konserter med auktioner, där man högljutt ska ropa för att få vad man vill ha. Tror ni inte att vi har repeterat? Att det ligger någon tanke bakom låtordningen?

Reeper-bahn är bäst ikväll. Deras musik står sig synnerligen väl. Den lät heller aldrig så daterad när den gjordes. Låtmaterialet är ruskigt starkt. Från inledande Marrakesh, via fantastiskt fina Små druvor – tillägnad avlidne medlemmen Peter Ivarss – och gnistrande Gröna tapeter, till allsången i avslutande Det vackra livet har Reeperbahn publiken i sina händer. Och när extranumren består av Peepshow och Förnedringen är det inte bara jag som blir överlycklig.

Roligt är det också att se hur de övriga bandmedlemmarna – inte minst Eddie Sjöberg – skrattar rejält åt Ljungströms improviserade mellansnack.

– Nä! Nu får det vara slut på 2000-talet! Vi börjar om från början igen. Och det tänkte vi göra med ett… kattbål. Det är dags att bränna sommarkatten.

Han är lite trött i rösten, Ljungström. Den är ovanligt sprucken. Men det gör nästan ingenting. Inte när allting annat är så bra.

I Reeperbahn är åtminstone hälften av orkestern originalmedlemmar. Det är mer än man kan säga om Lustans Lakejer, som bara består av en massa unga förmågor plus gamle frontmannen Johan Kinde. Kinde har jag aldrig uppfattat som någonting annat än en medelmåttig låtskrivare, rätt usel sångare och enorm posör. Kvällens framträdande får mig inte att ändra uppfattning.

Ultravox avslutar den vackra sommar-kvällen i Varberg. Och gör det med den äran. Det låter lite stolpigt mellan varven, men mestadels är det riktigt bra. Här är det bara äldre herrar från begynnelsen med. Och redan då – i begynnelsen – ville Ultravox vara ett riktigt band, snarare än en maskinpark. Vilket gör att deras musik, till skillnad från mycket annan syntbaserad sådan, står sig. Även en renodlad synthistoria som Mr X låter utmärkt.

Jag önskar bara att de hade avslutat med den vackra Vienna. Det hade varit ett finstämt slut på den här galan och gjort sig perfekt i sommarnatten.

Och visst låter det ibland – som i Sleepwalk – som om Ultravox inte bara vill vara ett band, utan till och med ett hårdrocksband?

Kommande spelningar (med The Human League ist f Howard Jones):
13/8 – Eskilstuna

14/8 – Helsingborg

20/8 – Gävle

21/8 – Kalmar

(Som sagt, i Fria Tidningen.)